Bogsering

Vi packade båten full med barn och mat, kompisarna Egge och Karin följde med. Färden gick norrut längs Muskö och i en fint belägen skyddad vik på nordöstra Muskö åt vi lunch, kokt färskpotatis, skinka, sallad och en massa gott. Gasolspisen i båten behöver verkligen renoveras eftersom vattnet tog typ en timme på sig att bli varmt och koka. Mycket berodde det nog på kastrullerna med tjock botten som inte riktigt är optimalt för gasolkök. Till slut fick vi maten klar och åt på klipporna. När vi skulle lägga ut hade vi vinden från Mysingen i sidan och riskerade att driva in mot klipporna om vi inte raskade på. Jag tog ankaret och när det var uppe meddelade jag att man kunde börja backa. Försent upptäckte jag att ankaret fått med sig en gammal tamp upp som blixtsnabbt sögs in i proppellern. Jag lyckades dock snabbt få min styrman att lägga i friläge innan det trasslade in sig alldeles för mycket. Vi såg till att båten drev in på grundare vatten där förstäven la sig i lerbottnen. Det var bara att klä av sig och hoppa i. Efter några minuter var tampen loss och vi kunde fortsätta vår resa. Men kort utanför vikens mynning ute på Mysingen, steg temperaturmätaren fort och stadigt. Jag rusade ut och kollade, inget vatten sprutade ur avgasröret. När maskin passerat 90 grader fick vi ankra. Det var inte så lätt. Det var redan väldigt djupt och stenbotten och ganska hög sjö och vi drev snabbt mot land. Två gånger fick vi starta knotan igen för att ta oss ut från klipporna. Jag konstaterade att det var stopp i insuget, antagligen av lera från vår bottenkänning tidigare i viken. Egge fick bada och ligga under båten och med en skruvmejsel försöka peta bort lera i gallret medans jag blåste från insidan. Det framfördes många svordomar under den här perioden.. Till slut fick vi fritt flöde. Det satt lera kvar men det fick vi inte bort under rådande omständigheter men jag bedömde att vi skulle kunna ta oss från den här klart olämpliga platsen. Maskin fick åter igen vatten och tempen sjönk till den normala igen. Vi tuffade över Mysingen mot Ornö där vi tänkt inta vår middag. Vi fick ringa och boka om vårt bord på grund av vår försening. [Bild från Ornö] Men till slut satt vi ändå där. Maten var förvisso god, men äckligt dyr och fånigt små portioner. Jag blev klart misslynt, van vid att alltid bli mätt på Rånökällan. Vi slogs om att länsa barnens tallrikar på pannkakor som de inte åt upp och vi var alla fortfarande mer eller mindre hungriga när vi lämnade restaurranen. Egge och Karin intog V-kojen i förpiken och det var svårt att somna. Luckan i ena britsen saknar en stödjande list i bakkant så Egge ramlade stup i ett ner i luckan, svor och bökade. Själv kved jag av hysteriska skrattanfall innan han äntligen fick till det och vi somnade. Dagen efter badade vi och passade på att fortsätta ränsningen av insuget. Under gårdagens överfart över Mysingen förstod jag att vi inte fått bort allt eftersom tempen steg på för högt varvtal. Den fick inte tilräckligt med vatten. Det satt lera kvar som vi pillade bort så gott vi kunde fast nu i varmare vatten och betydligt lugnare. Men när vi la ut steg tempen igen och vi fick återvända. Eftersom insuget nu var rent från allt synligt och åtkomligt, måste det sitta lera någon annanstans, eller än värre, trasig impeller för att den fått gå torr för länge. Dumt nog satte jag igång att skruva vattenpump utan att ha tillgång till nya packningar. När pumpen väl var demonterad var impellern ganska hel, något blad var nött och de var allla ganska mjuka vilket säkert kunde bidra till dålig vattentillförsel men hade nog mer med årens slitage än lera att göra. Rören till och från pumpen såg rena ut även om det luktade dy. Vi fick naturligtvis inte ihop pumpen igen så att den slöt tätt. Våra försök att hitta packningar och impeller på ön misslyckades och det var bara att gilla läget och kalla på hjälp. Jag hade brutit mot en av mina egna gyllene regler, att aldrig skruva i det som funkar, eller som i det här fallet — nästan funkar. Det var ju dömt att bli sämre redan från början. Jag kontaktade Sjöassistans över VHF och meddelade att vi för första gången behövde nyttja vår försäkring och få draghjälp hem. Efter en stund meddelade man att en bogserbåt båt var på väg. Den avgick från vår egen hemmahamn och vi fick fördriva tiden några timmar som det skulle ta för dem att komma. Vi gick prommenader, drack kaffe och solade på akterdäck. Jag hade fullt upp att förbanna mig själv och känna mig misslyckad men dom andra var vid gott mod. Vi låg tryggt i gästhamnen och det gick ingen nöd på oss. Vi åt åter igen mat på restaurrangen vilket inte var direkt gratis, men nödvändigt. Vid 18-tiden kom bogserbåten och vi tuffade ut och mötte dem ute på öppet vatten. Vi körde dem till mötes så länge tempen höll sig inom rimliga gränser. Färden hem blev behaglig och tyst, skvalet från skrovet, ett svagt knorr från vår egen propelleraxel och det avlägsna bluddret från en Scania-diesel. [Bild på Loke] Ironiskt nog fick även bogseraren värmeproblem under resans gång och fick flera gånger gå ner i maskinrummet och justera och dra ner på farten. Den tyckte kanske vår 11-tonnare var för bökig att ha som barlast =) Vi drack kaffe, lagade en lanterna när skymningen föll och hade det rätt behagligt förutom det att varje kolvslag i bogserbåten kostade pengar och en viss skam brände inom mig. Men jag tröstades en smula av att vi nog ändå inte tagit oss hela vägen hem även om jag inte öppnat pumpen. Väl hemma slutade kalaset på 2000kr i egenavgift tack vare Sjöassistansförsäkringen. Dagarna efter inköptes ny impeller, packningar och bultar och pumpen monterades och fungerade fint. Min farhåga att lera kommit ända in i motorblocket verkade inte ha besannats som tur var.

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera