Jaha, idag ringde en läkare från öppenpsyk och pratade med mig. Han hade min remiss på bordet från kuratorn som jag träffade senast i mitten av februari. Jag blev lite tagen på sängen eftersom jag inte alls trott att jag skulle få någon plats, i alla fall inte det här årtiondet..
Men de hade en prövningsgrupp som skulle prioritera alla ansökningar och han frågade och jag försökte svara så gott jag kunde. Att det börjat med upplevda hjärtbesvär som vårdtermen tydligen lyder när man simulerar och :-) och att det fanns önskemål om fortsatt samtalsterapi.
Han frågade bland annat om jag bar på självmordstankar. Hehe, jag tog först inte frågan på allvar och tänkte ok, nu ryker chansen bara för att jag är rädd för att dö och vill leva. Men jag svarade sannngsenligt att nej, jag är paniskt rädd för att dö ung och för tidigt — över huvud taget faktiskt skiträdd för döden när den än inträffar, och att det var lite av problemet. Jag ville bli bra igen så jag kunde ge mina barn en lite mer glad och åter igen utåtriktad far.
När vi avslutade samtalet lät det som att jag sagt något fel eller att jag inte var tillräckligt illa där ann. Jag känner förståelse för det. Vi är många som lider och jag, har ändå någon sorts fotfäste, ibland…
Jag stod kvar länge på balkongen efter samtalet och tänkte. Nu var det nog en stund sedan jag kände av en rejäl panikattack eftersom jag känner mig rätt OK. Och när jag känner mig OK har jag svårt att minnas själv hur det känns, svårt att få fram tankarna och rädslan. Men det kanske inte är något konstigt egentligen. Det kanske är ett försvar, att jag känner mig frisk som en nötkärna emellanåt.
Men har jag förmånen att få en plats hos en psykolog ska jag givetvis ta chansen att fortsätta eftersom det inte är helt bra än. Arbetssituationen har ju förändats kan man lugnt säga och där känner jag bara lycka och gränslös glädje. Men såren tar väl tid på sig att läka och det som går fort att riva sönder, tar lång tid att laga. Och jag började rivas sönder för länge, länge sedan. Långt innan någon vantrivsel på en avdelning på ett IT-bolag. Det gjorde bara det värre och utlöste. Och som kuratorn sa, jag har nyligen fyllt 30 och livet går in i en ny fas. Känns löjligt att just 30 skulle vara så ”magiskt”, men det kanske är så.
Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag