Coca Carolas sista spelning

Den var såklart något alldeles extra..

Men naturligtvis var det sorgligt och det kändes som om det inte var dags än. Men har man hållit på i 20 år så får man förstå att det är OK att tröttna. Jag och Joche hade köpt plåtar och tog denna dag Roslagsbanan ut genom barn- och ungdomens minnen ut mot Åkersberga igen. Jag berättade en del dumheter och skojiga saker om många av stationerna vi passerade. Tåget var fullt av andra som hade samma mål. Ute i Åkersberga gjorde vi sällskap med Joches kollega med sällskap till Fregatten. Jag har aldrig gillat det stället, stökigt, skränigt och dåligt. Enda bra med Freggan förr om åren har varit maten. Väl där började mina gamla åsikter om Fregatten besannas en efter en. Kön var milslång och det var ingen nordning någonstans. Man släppte in både de med och utan förköpta biljetter, så när en stor del av kön återstod, var stället fullt. Kvar ute på altanen i kylan stod massor av människor med förköpta biljetter. Freggans IQ-reserv hade visat sig på sin ”bästa” sida igen. Vi kom in som tur var, men fan vad jag svor.. Jag vet inte hur länge vid stod där innan vi till slut kom in. Där inne var det lika stökigt som jag minns det, stort och öppet och urusel akustik. Vi hängde i baren och drack öl och tog en sväng upp på övervåningen för att lyssna på Charta 77. Men allt sket sig naturligtvis där med, i vanlig Fregatten-anda. Först hade någon glömt låsa upp lokalen där bandet skulle spela och det tog väldigt lång tid innan någon hittade en nyckel så de kunde släppa in oss. Väl där inne och Charta börjat spela, var ljudet så jävla asdåligt att det verkligen inte gick att stanna kvar. Man hörde inte ett ord i texten, inte en enda tonart och det var knappt man kunde urskilja sång och olika instrument. Allt var bara ett massiv tjut i öronen. Så vi lämnade den spelningen och entrade baren igen. Stod och snackade en stund med Mårten (trummis i Coca) och Jonas W (gitarrist) men annars stötte jag inte på några bekanta. Jag hade hoppats hitta några klasskamrater där från gymnasiet men jag hittade ingen och ingen kände igen mig eller gav sig till känna. Jag hade tipsat Mange om spelningen men han hade annat för sig och Coca Carola är väl inte hans favoritband direkt. Och å tredje sidan är Fregatten inget drömställe om man vill vara social med goda vänner. När till slut Coca entrade scenen fick vi inte riktigt så bra platser som vi strävat efter. Vi försökte tajma in toalettbesök för att kunna tränga oss fram i god tid, men det gamla tricket hade fler tänkt på den här gången. Det var mycket trängsel och gruff framme vid scenen, många armbågar och iriterade människor. Spelningen var grymt bra och ovanligt lång eftersom det vfar den sista. De plöjde igenom riktigt många både gamla och nya låtar och bortsett från iritationen i publikhavet längst fram var det underbart. En rullstolsburen snubbe med assistent hade lyckats tränga sig fram och killen i rulle tog folk rätt dålig hänsyn till. Det slutade med att vi lyfte upp honom på scenen. Få stunder avundas man folk, det här var ett sådant undantag =) Men det gav mig lite bättre plats vid scenkanten. Ljudet var kompakt och jävligt tungt, det är väldigt sällan Coca misslyckas med sitt ljud även om det är på Freggan :D Vi missade sista tåget hem och fick ta taxi in tillbaka mot stan och hem. Det kändes verkligen knäckande när en stor grej verkligen är slut. Alla tror och hoppas vi väl på en klassisk återförening. Hoppas dom inte dröjer för länge.

Andra bloggar om:

Posted from .

Kommentera