Å här sitter jag och längtar och längtar!! Visst kändes det här som en extra lång och svår vinter? Fast, säger jag inte så varje år? Jag bävar varje höst och reser mig andfådd och borstar av gruset från knäna när solen stiger igen och fåglarna kvittrar och hoppet återvänder..
Hösten som gick hann jag aldrig oroa mig. Det var så mycket som hände med en nyborgare i familjen och husköp och en ovanligt fin sensommar och höst. Helt plötsligt var eländet bara över oss och inte ens då kändes det tungt till en början. Det var kul att skotta ens eget ägandes gårdstun..Nåja, gårdstun, 4–5 kvadratmeter garageuppfart, men ändå mitt =)
Men nu tickar klockan in i april. Och visst töar det ute men det går för långsamt och är för lite sol. Det luktar smuts och förmultnad skog som sakta kommer fram vartefter snötäcket ger med sig.
Jag längtar efter sopbilarna som gör gatorna lätt våta och rena. Jag sitter här och kan som vanligt inte sova och jag passar på att fylla min Ipod med musik för veckans långa tjänsteresor på SJ-tåg. Just nu ”snurrar” en äldre Ratata-låt i PCn och minnet roterar i kapp med tonerna.
Jag kan nästan känna doften av den gamla laxkuttern Brustna Hjärtans Patrulls ekskrov och höra kluckandet från små krusningar mot träskrov och känna de små lätta rörelserna. Där satt vi jag och Martin och lyssnade på de här låtarna och pratade om sommarens planer och vilka flickor på ön vi skulle slösa våra hjärtan på den här sommaren. Hade det inte vart för Mauro Scocco hade jag inte kommit ihåg det så tydligt som nu!
Så nu skriker och längtar kroppen efter solen, havet, värmen, grillning vid havet, mat på en sjökrog, uteserveringarna i stan och de turistfyllda gatorna. Promenaderna längs strömkajen bland fler som mig som längtar efter att få ge sig ut.
Och tur är väl det, vi är snart där igen!