Skolan har blivit en värre plats del III

Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.

Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.

Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.

Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Kommentera