Kommande boken ”Mia – Sanningen om Gömda” del V

Boken har förvisso redan kommit, men inläggserien får fortsätta heta på samma sätt. Jag har tyvärr ännu inte kunnat läsa boken eftersom den ännu inte finns utgiven i något tillgängligt digitalt media för min del. Men jag har följt debatten och väntar spänt på att boken ska komma och gå att läsa även som ljudbok.

Idag fick vi se Liza Marklund i en första TV-intervju och det var ju ett framsteg att hon visade sig. Där skyddade hon sig med källskydd och att boken Gömda var en dokumentärroman och alltså att en hel del var förändrat för att skydda personer och hon hävdar fortfarande att det finns stöd i dokumentation från 100-tals myndighetspersoner och domar. Något som naturligtvis inte går att säga emot eftersom hon hänvisar till sitt källskydd och inte kan visa vilken dokumentation. Ett omöjligt läge.

En annan intressant vinkling av dagens intervju var gästerna i studion efterråt som ifrågasatte mediadrevet som förföljt Liza Marklund, och då hajade jag till lite. Det är ytterst sällan som någon reflekterar över hur medias hantering påverkar den drabbade. Men att det i det här fallet råkar vara Liza Marklund som pressas hårt verkar väcka den frågan. det är i och för sig inget fel i det, jag hr aldrig varit utsatt och skulle heller aldrig vilja bli det. Men den frågan borde väckas var gång någon blir utsatt, oavsett vem det är. Med det fria ordet som vi alla skulle dö för att försvara, motsätter att någon kontrollerar medias sätt att sköta nyhetsbevakningar i uppskruvade situationer och att media själva skulle ha någon etisk broms när det börjar lukta blod och död, det har ju visat sig helt osannolikt. Så slakten kommer fortsätta om och om igen så fort något dyker upp.

Och där är väl gränsdragningen lika svår som mellan sann historia och dokumentärroman eller ”baserad på en sann historia”. I medias fall är gränsdragningen svår mellan slakt och granskning. Kanske är det så att någon måste förföljas av drevet för att granskningen ska kunna vara just det. Det är ju någon som gjort fel med flit eller obetänksamhet eller någon som har något att dölja, som i Lizas fall. Och då måste kanske drevet gå för att någon gång få fram hur det egentligen förhåller sig. Inte lätt avvägning.

Sedan pratade man också om oss bloggare och vår makt. Såklart, ord är makt och här skriver vi vad vi tycker och alla kan läsa och har lika stor rätt till det som alla andra. Och man ställer kanske inte lika höga krav på vår objektivitet och etik och kanske är vi en egen sorts mediadrev med minst lika stor makt.

Och som sagt, det är något jag tror på om vi alla någonstans försöker behålla etiken och respekten i maktmedlet. För om vi och övriga media inte fanns, skulle så mycket annat bara hända i tysthet.

Men som sagt, jag ser fram emot att läsa Monica Antonssons bok och bilda mig en egen uppfattning. Att Monica framfört mycket fakta och att Liza Marklund inte dementerat att det är den Mia Eriksson, tyder ju på att det finns en del fakta. Men innan jag har läst hävdar jag fortfarande att en dokumentärroman i ett så allvarligt ämne som kvinnomisshandel, är som att be om problem och jag kan förstå människors besvikelse och tal om tappad trovärdighet. Verkligheten är tillräckligt allvarlig för att hitta på och bre på extra för att göra historien bättre om det nu är det som varit avsikten. Den här historien tror jag kommer fortsätta ett bra tag framöver.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera