Saker som gör mig lycklig

Vår vardag är alldeles för tom på solskenshistorier. Nyheter, granskningar, dokumentärer och repotage är bara fyllda av barn som lider, krig i andra länder med obeskrivligt lidande och nu gäss som plockas levande på dun. Allt detta är viktigt och rätt och förbannat sorgligt. Och jag lyssnar, tar in och tänker efter och försöker stoppa det någonstans där man kan ha nytta av det if ramtiden.

Men visst är det som vi alla blivit lite avtrubbade och likgiltiga. delvis beror det nog på allt elände vi matas med, och dels beror det på att människor som vi, ganska högt upp på trivselskalan inte kan ens föreställa sig hur det är när stridsflyg dånar in över staden, låser sina vapen på målen — i bästa fall — och sedan skjuter. Hur det känns att få splitterbomber och kemiska stridsmedel.. Ja vi kan helt enkelt inte fatta. Sådant måste upplevas, det som ingen borde behöva uppleva.

Men när det dyker upp solskenshistorier som en Safranfrö i sockerkakan, lika gott som ovanligt, då lyssnar jag! Som idag ramlade det ner en podd från dokumentär i P1 som heter ”Våga vara lycklig”. Jag har inte lyssnat på hela än för jag är rädd att det ska sluta som det brukar, som vi är vana vid. Men den handlar än så länge om ett gäng före detta kriminella i Umeå som tagit sig upp, startat nya liv och verkar klara sig. Är det ett lyckligt slut får jag skärpa mig hårt för att inte få tårar i ögonen. En av de medverkande hade fått en begagnad, alldeles egen bil på årsdagen av sin drogfrihet. Framgick väl inte hur många år men ett par, av en tjej som hade en bil över och tyckte han skulle ha det för att — han var bra!

Eller varför inte svenska hjältar på TV med Mark som gick nyss där dom lyfter fram barn som räddat någon från att drunkna, unga killar som stoppar våldtäkt och misshandel och liknande.

Och som killen i dokumentären sa när han fick bilen, så van vid att bara få höra alt dåligt man gjort och ska ta ansvar för. Jag kan tänka mig hur det är när man väl gör något bra, då händer — oftast ingenting. Kronofogden hade hört av sig till honom och meddelat att bilen inte var utmätningsbar, så den kunde han behålla. Dom har nog inga känslomässiga bevekelsegrunder på det viset, men att ändå få behålla något man bygger upp eller åstadkommer senare i livet, måste vara lycka!

Och så är det nog för dom flesta av oss. När jag själv misslyckas på jobbet, får jag höra både från kollegor och chefer att hmm, det där var ju inte så bra, får vi ta nya tag och göra om och bättre nästa gång, som lite grädde på misslyckandet som bränner så välbekant. Men när man gör något bra och både kund och chefer är nöjd, då är allt normalt och som det ska och inte mycket att orda över. Men någon lycka är det inte.

Och tittar jag på mitt eget liv, som ändå varit så fullt sorg, svek, uppförsbacke, missbrukande föräldrar, misshandel, ensamhet och brist på kärlek så borde dom jämförelsevis lätträknade stunder av lycka väga lätt i jämförelse? Ändå är det dom som driver än vidare, dom som räknas och allt annat ”glömmer” man.

Lycka är för mig är stora saker, som när jag fick ett ”friskt” och drogfritt hem där jag kunde koncentrera mig på skola, vänner och pubertet och annat vardagligt besvär =) Sedan dalade det igen, när tonåren och sorgen hann ikapp och vår relation sattes på prov så höll den inte för och jag fick börja om igen. Lycka var då åter igen att få ett eget krypin i tillvaron.

Sedan gick en tid med ensamhet, jakt på vänner och bekräftelse och jobb innan dom där stora lyckorna avlöste varandra. Jag blev vi och inte minst varje gång som vi blev flera. Och nu, att se dom växa upp, betrakta livet med sina ögon och den obeskrivliga lycka att se dom slippa det jag inte kom undan.

Ändå kan jag av ren instinkt och som ett sugande behov söka mig till soffan och sätta på filmer som Pip-Larssons, Saltkråkan, Rädda Willy och Pippi, ja kort sagt allt som har ett garanterat lyckligt slut bara för att som ett litet spädbarn tanka på av lycka i det där stora jävla hålet. Det kan nog aldrig fyllas till brädden och förbli fullt eftersom det känns som något grundläggande saknas som lyckliga slut åtminstone hjälpligt ersätter. Ens barndom får man aldrig igen, inte heller en riktig familj som vill och kan hjälpa till med barnpassning när man behöver andas och sådana vardagliga saker.

Och nu har jag flummat iväg alldeles =) Men lyssna på dokumentären och sug i er av något som är ganska positivt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera