Medlem i SLHF igen

Det blev en liten after work igår när en kund kom och bjöd på ”flytande semla” som det kalades. Inte fan var det nån grädde på, lite lagom med skum =)

Och man säger ju att där alkoholen strömmar in, strömmar vättet ut i samma takt. Så där mitt i en diskussion om ledarhunds-Sverige så lovade jag att åter bli medlem i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF. Jag har haft hund i 16 nu i juni och några år där i början var jag medlem, till och med satt i styrelsen. Jag sprutade av idéer och kreativa förslag och vi var några som anordnade aktiviteter så som stadspromenader och utflykter och deltog ständigt i hunduppvisningar på både Vattenfestivalen och räddningshunds-SM uppe i Rosersberg. Jag såg redan då problemen som höll på att växa sig allt större. Då var det kanske 1 av 3 restauranger där man inte blev insläppt men det gick oftast att snacka sig in. Och såklart skötte sig alltid hunden så efter ett eller två besök var det grönt ljus igen. Man gjorde reklam för ledarhunden i TV’s Anslagstavlan och alla på stan visste vad en ledarhund var och att man inte fick klappa eller störa dem på annat sätt.

Men några i den dåvarande styrelsen skrattade åt mina idéer och satt problemen satt i mitt huvud eftersom jag var så inbillningssjuk. Så jag lämnade styrelsen och föreningen med löfte att aldrig återvända. Att man kunde sitta där och leka dadda hink och spade i klubben för inbördes beundran medans ledarhunden sakta tynade bort som hjälpmedel.

Och se var vi hamnat idag? Hur producenter och vår egen handikapporganisation vill minska kraven och funktionen på vårt utmärkta levande fyrfota hjälpmedel och hur tillgängligheten för oss med hundar ganska avsevärt har försämrats.

Och kanske tycker man att man åstadkommer en hel del men jag vet inte. Visst har man lyckats påverka SJ och något mer stort kanske men jag tycker kanske att man börjat i fel ände. Kanske börjar man med småsaker när det finns så mycket större saker att göra. Och idéer och förslag finns det ju och öppningar har man haft. Ta till exempel mötet med Riksdagens handikappråd 2007. Där fick man ihop en bra skara som man kunnat fortsätta bearbeta och påverka och följa upp de positiva antydningar som fanns.

Men nu har jag alltså vid något svagt tillfälle lovat att jag åter ska bli medlem. Jag vet inte vad det ska tjäna till egentligen eller vad jag ska göra. Jag har väl känt att jag inte velat bidra med min ynka medlemsavgift till något jag inte stödjer. Kanske om man bytte ut stora delar av ledning och lyckades med det nästan omöjliga konststycket att placera enbart sugna, hungriga och energiska människor i styrelsen. Men alltid tycks det finnas någon som vill sträva åt andra hållet eller är knähund åt de som motarbetar våra hundars existens. Men föreningslivet tycks vara mer intriger och internt tjafs än konstruktivt arbete. Och det är klart, har man fullt upp med att reda ut meningsskiljaktigheter och missförstånd kostar det all energi som kanske borde slösats på något bättre?

Men nu är det gjort och kanske åker jag på årsmöte och ser en ny ordförande väljas, det kanske är en bra början :)?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.