Saker som jag drömmer om

Det här är inget positivt inlägg. Det är bara så man mår ibland, som en bakfyllekräka dagen efter, när allt bara känns skit, man slutar tro på sig själv, slutar kämpa och bara vill lägga sig ner att dö. Visst är det märkligt hur man ändå någonstans alltid tar sig upp och börjar om med nya tag? Någon uråldrig instinkt jag inte begriper mig på men är väldigt glad för.

Jag vet inte om jag i grund och botten är en positiv människa, just nu känns det inte så. Fast jag skulle nog vilja tro det i alla fall. Fast en mer verklig tolkning kanske är åt det mer manodepressiva hållet =) Lika fort som jag kan bli glad, lycklig och full av tillförsikt, lika snabbt kan jag bli låg, känna det som om ingenting är någon idé och allt är för jäves. Upp och ner som en jävla jojo och ibland känns det som om jag mår sämst av just det än något annat =). Snacka om att andra inte vet vart dom har än när man inte ens själv vet =)?

Alla säger ”du är så duktig som gör så mycket, klarar så mycket, gör det du vill trots att du inte ser”. Och det är nog sådan jag försöker och vill vara. Hur skulle man annars stå ut? När jag stöter på ett problem med något jag vill, försöker jag finna en lösning på det hellre än att välja en annan väg. Jag tror ändå trots allt att jag är kung över mitt eget liv och ingen tycks fixa det åt mig, då får man göra det själv =)

Det mest konkreta exempelt är nog min största hobby och mitt största fritidsintresse alla kategorier. Enda sedan jag var liten har jag varit nära skärgården och alltid i en båt, alltid älskat ljudet av dånande V8:a eller utombordare, eller ljudet av fladdrande segel vid slag eller sprutande bogsvall och en stäv som klyver vågorna. Lugna fågelkvittrande vatten en varm sommardag, eller ett blåsigt aggressivt hav känns inte som om det spelar någon roll. Det är som väder på sommaren, vackert fast på olika sätt.

Jag kan verkligen inte tänka mig något annat huvudintresse. Det är liksom det jag älskar och vill göra. Visst, datorer och radiokommunikation har alltid legat mig varmt om hjärtat. Men det stora har ändå alltid varit havet och båtar. Och ingen har någonsin hindrat mig. Tvärt om, jag har fått lära mig segla, åka vattenskidor, köra stora och snabba båtar, till och med off-Shore-båt i hög fart. Jag har haft vänner som liksom jag vågat och velat och löst problemen istället. Kan man inte skrika höger och vänster för att det går för fort eller låter för mycket, får man klämma på axlar eller liknande. Jag har kört SL-buss (inte i trafik =)) och passagerarbåt och jag har till och med som 16-åring flugit Herkules och segelflugit.

När jag blev stor var det nog ingen som blev förvånad när jag skaffade min första båt och nu äger jag min femte båt.

Så man kan säga en jädra massa saker som är fint och ljust. Jag har inte tvingats hålla på med handikapprelaterade sporter eller intressen bara för att jag råkar ”vara sån” som borde göra det. Men allt har ett pris och allt har en baksida. Och nu ska jag skriva om det jag ofta tänker och känner men sällan eller aldrig säger. Allt det där som finns inuti som någon sorts motvikt till allt det där roliga och braiga med mitt liv. Jag ska bara kräkas ur mig allt utan ett enda motargument. Orättvist, mot mig själv ja, men väldigt skönt ibland.

Så här kommer några stunder då jag känner mig svag och liten och helst skulle vilja vara som ”alla andra” och ha synen i behåll.

Den största sorgen handlar såklart, inte helt oväntat om möjligheten att själv köra båt, utan att vara beroende av andra. Jag har två jättefina och bra vänner som gärna kör och tycker om att åka båt. Men dom har också egna liv och familjer och min vilja att åka passar långt ifrån alltid med deras planer såklart.

Jag ville bli sjöpolis när jag var liten och skulle idag tveklöst fortfarande välja kustbevakare om jag bara kunde. I många andra situationer känner jag mig nog mer frustrerad än ledsen. Men just i detta fall är det något som stundtals gör riktigt ont. En gång för 7–8 år sedan hade jag en kontakt på Kustbevakningen. Hon var förvisso kontorsråtta men lyckades ändå få till en tur med en av deras båtar. Jag skulle få åka med från Waxholm och in till stan om inget hände. Men något hände såklart så att transporten inte blev av och det blev inställt. Behövde jag säga att jag följde Kustbevakarna på Kanal5 in i minsta detalj och dessutom spelade in det för att kunna njuta av senare? Väldigt ofta dagdrömmer jag om hur det skulle vara om jag fick synen tillbaka och alltid handlar det just om det, att snabbt bli stor och stark, utbilda mig och söka jobb just där.

Självklart skulle jag vilja ha möjlighet att ta körkort. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över alla små extra möjligheter det innebär. Vi har alltid löst våra semestrar och sådant på ett sätt som jag nog ärligt tycker funkat bra. Men just dehär små sakerna som blir så fruktansvärt frustrerande i vardagen, som att storhandla till exempel. Hittills har vi haft hjälp av framför allt Marias föräldrar men det är samma sak där, dom har annat för sig än att köra oss. En tid försökte vi storhandla på nätet, men det blev ofta fel vilket ledde till extraarbete och besvär och var väldigt mycket dyrare både matvaror och plockavgifter.

Eller som nu, ett helt garage fullt med sopor som behöver åka till tippen. Att alltid behöva tigga om hjälp och känna sig ivägen och jobbig. Även om man betalar bensin och med middag är det svårt att få till.

För ett antal år sedan fick vi för oss att skaffa hus. Vi behövde yta och det vore skönt med en egen tomt och allt det där. Och det började genast renoveras — känner ni igen er? Det finns förvisso sätt att lösa det så att man kan såga en stor träskiva rakt genom att spänna reglar som man kan följa men förutom allt arbete med det innan man kan komma igång att såga, så behöver man ofta hjälp att mäta. Att måla huset vilket vi är i stort behov av kan ingen av oss göra ordentligt.

Normalt sätt tänker jag inte så mycket på alla små ”vardagsbekymmer” som det innebär att inte se. Om jag gjorde det tror jag seriöst att jag skulle bli sinnessjuk och allt skulle bli komplett omöjligt. Listan över sådana småsaker kan nämligen göras alldeles för lång. Och oftast handlar det bara om till synes skitsaker. Jag nämnde tidigare att handla, sortera tvätten, fylla i alla äckliga blanketter från myndigheter och skolor som alltid kommer på papper istället för mail och alltid måste lämnas in i pappersform. Ett annat ganska påtagligt hinder är att inte ha möjligheten att ta sig fram vart man vill. man är nästan bara hänvisad till kända miljöer och så fort något vägarbete eller bygge påbörjas spårar allt ur för än.

Och även om man rör sig längs kända stråk måste man oftast koncentrera sig så när man kommer fram är man redan bra trött i huvudet och det enda man inte vill bli är en sådan som sjunker ner i baksätet i en färdtjänsttaxi. Men jag kan förstå att det blir så och har för länge sedan slutat vara så dömmande mot mig själv och andra som gör så.

När hopplösheten kryper inpå än sådär är det sannerligen inte lätt att hitta styrkan igen eller ens förstå att man kanske haft den! Man kan tänka att mycket av allt detta hade man sluppit om man fötts med synen i behåll, men å andra sidan kanske man inte varit här, inte haft samma barn… i all oändlighet kan tankarna snurra runt och man måste sluta tänka så för att inte bli tokig.

Det är en hård värld vi lever i. På min fassad syns sällan alla dessatvivel och funderingar. Jag biter ihop, kommer på nya lösningar och när folk säger att jag är duktig och cool, nickar jag lite blygsamt och säger något i stil med ”det finns lösningar på allt, det gäller bara att komma på dem”. När jag blir ledsen eller känner sorg över ett handikapp, ett förlorat sinne och allt jag går miste om som andra kan göra, stänger jag in mig, stänger både munnen och öronen för ingen är ändå särskilt intresserad eller — helt förstårigt — har några bra svar. Vi får alla bita ihop ibland fast av olika saker och andra tycker mina sorger inte är mer värda än en Pepsi i skärselden.

Men vi människor är märkliga varelser. Vi tar oss alltid upp igen, ofast i alla fall. En del av oss orkar inte och det är också fullt begripligt. Lösningen finns oftast, men inte alltid styrkan och förmågan att hitta den och i svåra stunder är man ganska ofta väldigt ensam.

Min balansgång är nästan omöjlig. Samtidigt som jag försöker göra det jag vill och tycker om, försöker jag minimera sådant som får mig att må såhär. Jag älskar mina båtar, fotografering och video vilket egentligen är ”helt omöjliga” saker för en sådan som mig. Men jag vill inte bli en sådan som bara ”har min talbok och min säng”.

Tankarna har så smått väckts att hus kanske inte är rätt grej för oss. alla dessa orosmoment med underhåll och annat kanske inte är värt glädjeämnena med det. Vi får se vart det leder.

Jag kan acceptera stunder av tvivel som dessa då jag känner mig värdelös och sämst! Jag är bara så rädd för att fastna i det, jag vägrar!!!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera