Hur är det man brukar säga, döden kommer aldrig ensam. För en dryg vecka sedan slutade ett ungt hjärta slå och idag, dagen före sin namnsdag somnade min gamla farfar in, 87 år gammal. Farfar var inte min biologiska farfar, men ändå farfar, och när jag var liten en väldigt viktig och stabil person i min annars ganska skakiga barndom. Men nu har jag inte träffat honom sedan sommaren 1995, alltså nästan 14 år sedan och vi hade heller ignen kontakt under den långa tiden. Fanns egentligen ingen anledning till det avbrottet, annat än att han var en del av den släkt och liv jag lämnade när jag rymde som 15-åring 1988. Så någon form av sorg känner jag såklart även om det nog mer är vemod och en påminnelse om att livet går sin gilla gång och man blir äldre och dom äldre i ens närhet blir gamla och går bort.
Sedan har jag alltid känt större sorg när unga människor går bort. Min farfar fick bli 87 år, mestadels frisk hela livet. Påse på magen och höftproblem på äldre dagar och kanske lite svårt att hålla saker på rätt plats i huvudet sägs det, men ändå klar. Jag är glad när människor får leva så och dö när man ändå ska dö. Evigt liv och evig lycka är ändå ingenting att hoppas på. Och livet efter detta tror jag ändå inte på.
Mina minnen av farfar är många och enbart goda. När jag var liten var han alltid den som lekte och busade med oss barnbarn och den som höll i traditioner så som dans kring midsommarstång och liknande. Han kunde till och med få mina och mina kusiners föräldrar att delta i leken ibland.
Ofta var det mycket sprit inblandad i min barndom och många sorgliga historier om vad det kunde föra med sig. Men farfar var alltid den som alltid hade koll och alltid var så pass nykter att han nog höll ett öka på barnbarnen även när vi var ute i skärgården. Han var den som löste bråk och konflikter mellan de vuxna. Förvisso älskade han att tjafsa och diskutera och gräla om vilken hund som kom först i turordningen och liknande. Han skulle alltid ha rätt även om han hade fel och att han nog mycket väl visste att han hade fel =)
Vi älskade att vara hemma hos honom. Vi var lägenhetsbarn stora delar av uppväxten och han och farmor bodde i ett litet idylliskt villaområde i utkanten av den smålänska staden Västervik. ”Byggarlasses väg” luktade äppel- och körsbärsträd och nyklippta gräsmattor och området fylldes alltid av trädgårdsägare som klippte häckar eller krattade grusgångar.
Hans uppenbarelse fick mig alltid att känna sådan stolthet. Som när han kom på mina skolavslutningar. Det hände inte varje gång eftersom jag gick i skola i Stockholm och det då var en stor sak att åka så långt. Och i deras gamla bil som kokade var 10:e mil var det såklart ett visst besvär. Men oftast på sommaravslutningen kom han ofta och då ville jag visa upp honom för mina vänner. En stor och stark karl som kastade oss ungar högt upp i luften för att sedan fånga igen. Eller som när dom kastade oss mellan sig. En hissnande luftfärd med skräckblandad förtjusning.
En gång var jag övertygad om att han räddade mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det fanns ingen uppenbar risk men ändå kändes det så. Vi var ute på vår ö vi alltid besökte på somrarna. Det var mycket sprit och gräl och mina föräldrar började bråka och pappa fick för sig att nu skulle vi minsann åka hem. Sent på kvällen, mörkt och alldeles för onykter att köra båt. Jag satt längst ut på förstäven och var livrädd. När vi lagt ut tog min mamma båtnycklarna för att få stopp på vansinnet men det hjälpte inte. Då steg min farfar fram på klippan och ropade till sin son att nu jävlar fick det vara nog! Skulle det åkas hem onykter och mitt i natten skulle det ske utan barn ombord, om han så skulle hämta in oss. Som en lydig hundvalp styrde pappa tillbaka båten in och allt lugnade ner sig.
Det var inte den enda gången han satte stopp på saker som kunde slutat illa. Men detta är det helt klart tydligaste minnet som jag i vuxen ålder faktiskt drömt mardrömmar och vaknat av ångesten.
Men 1988 när jag bröt med mina föräldrar och rymde hemifrån bröts vår kontakt. Antingen förstod han inte varför eller så tyckte han inte det var så farligt. Eller så tyckte han att mitt agerande drog någon sorts skam över familjen. Jag vet inte. Jag frågade aldrig och nu gör det det samma.
Vi sågs några gånger efter att jag flyttat. Sommaren 1990 när jag kom på besök en första gång efter flytten, och den underbara sommaren 1994 som var så varm och kaffepriserna skjöt i höjden. Och sommaren 1995 när jag också var på besök. Han hade inte förändrats särskilt mycket Han skötte sin trädgård och bryggde rödvin i källaren och vi hade en del trevliga kvällar med pilkastning, kortspel och pimplade hemgjort rödtjut. Sedan skaffade jag familj och barn och trots att jag besökte Västervik ett par tre gånger senare så träffades vi inte igen.
Nu har han gått till den eviga vilan och nu som nästan alltid, skockar sig giriga släktingar som aldrig eller väldigt sällan sets eller besökt honom, för att få ta del av arv. Vissa av dom har redan fått och vissa har pekat ut smycken och ägodelar på våra levande äldre och sagt ”den vill jag ha när du dör”. Det är alltid lika beklämmande och jag deltar inte. Jag nöjer mig med mina minnen. Får jag en möjlighet att låna hans gamla fotoalbum som jag en gång börjat skanna in är jag nöjd med det. Jag fick inte behålla dem tills jag var klar. Förmodligen var det någon kusin som bara skulle ha dem ”innan du dör”. Det är sorgligt och jag hoppas att man inte ser genom dimmorna från en högst eventuell andra sida och kan se hur människor sliter och rycker som gamar i de materiella kvarlevorna.
Just nu hade jag bara denna bild nedan, som är skannad från ett tidningsurklipp. Bilden är från 1938 en då 17-årig Ingvar Hult, 5:a från vänster i översta raden bland målarkollegor.
Vila i frid!
Andra bloggar om: Farfar, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg