Till en vän – ett sista farväl

Nadja BrodinSkogskyrkogården, en solig men blåsig fredag i början av maj. Många samlas för ett sista avsked, av en mamma, en syster, en vän eller bara en avlägsen bekant. Hon fick bara bli 28 år innan sanden i timglaset runnit ut.

Utanför Hoppets kapell håälsade kända och okända ansikten på varandra, lågmälda samtal. Jag undrade vad jag skulle säga till hennes syskon och föräldrar, men kom inte på något som inte skulle kännas fånigt. Åtminstone för mig kändes handslagen och kramarna mycket mer talande än de ord som ändå inte fanns. Vad ska jag säga som tröst till dom när jag inte själv känner någon och vilka ord skulle kunna ersätta det vi alla på ett eller annat sätt förlorat? Det enda jag känner behov av är att sitta ner med någon och dela minnen, berätta om vad man sa, skämtade om..

Själva gudstjänsten hölls av en äldre präst som kändes trevlig och uppriktig. Ibland kändes hans tal om henne lite vacklande, men mycket var rätt. Och jag lastar honom inte för det. Att stå inför en kista, prata om en människa man bara fått berättat om, är såklart inte samma sak som att känna någon väl.

Fint på riktigt blev det när en av hennes största idoler Sanna Carlstedt sjöng en lite modifierad variant av sin ”Skål för dig”:

”Vi fått en ängel vi ej önskat få, i älskad, syster och vän!
Som skingrade mörkret med ljus inom sig,
slöt in och försvann härifrån…”

När jag vandrade fram för att lämna min ros, ta ett sista tyst hejdå var det mycket svårt att gå. Först var jag rädd att jag skulle känna mig helt tom, helt urblåst när jag väl stod där framför kistan. Någon sorts prestationspanik antar jag. Men väl där och när fingrarna vidrörde , högen av blommor flög en massa ord, skratt, citat, henne sångröst, alla snuskiga historier och berättelsen om allt som var svårt genom huvudet.

Det var jobbigt att lämna ifrån sig rosen. Den var liksom ett så definitivt symboliskt slut och kändes samtidigt så futtig. En liten symbol för något mycket större. Men samma sak där, vad skulle kunna vara symboliskt stort nog för det vi förlorat?

En sista psalm innan vi alla sakta vandrade ut ur kapellet. Små grupper samlades, tog avsked av familjen och folk började försvinna åt olika håll. Det var ingen samlad mottagning. familj och de närmaste hade en egen och andra försökte dra ihop ett gäng för att gå och fika. Jag kände inte att det skulle bidra till så mycket och jag kände mest för att vara ifred med mina tankar.

Jag har ingen tro, ingen religion. Religion är för mig närmast som hyckleri. Kanske ett nyttigt sådant som många människor behöver. Men hur man kan tro på något när världen ser ut och alltid sett ut som den gör, är för mig naivt. För mig är Gud det som finns innom oss. Det som rör sig i våra tankar och handlingar, det vi säger och det vi gör. Det som skapar vår värld och formar den. Där finns också satan i somliga människor som gör att världen aldrig kan bli allt igenom god.

Och med den filosofin så är döden ingenting. Ingen himmel i traditionell mening, inget helvete och inget paradis. Bara slut. Det är just den skrämmande tanken som gör att vi människor behöver religioner eftersom det är så ofattbart att något så fantastiskt som livet bara kan sluta lika tvärt som det började. Men det vi är rädda för är med utgångspunkt från livet. Det som är ”bra” med det är att om allt bara tar slut, finns heller ingen rädsla, ingen ensamhet, inga känslor, ingen glädje och inget lidande. Det är således här hos oss alla dom känslorna finns kvar. Just därför, tror jag nog Nadja som vi alla hennes släktingar och vänner älskade på våra egna olika sätt, har fått frid. Hennes Gud finns kanske i våra minnen av henne.

Vila i frid! Vi ses aldrig mer! Far väl, för alltid, en mycket, mycket lång, lång tid!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

En kommentar till “Till en vän – ett sista farväl”

Kommentera