Semestern slut del II

Nu är är semestern verkligen slut. All mjukstart är förbi och det är en vanlig måndag med en helt vanlig fulltidsvecka framför. Inte så mycket bokat i kalendern än, men sådant brukar hinna ändra sig. De första två dagarna denna veckan har jag en av cheferna från huvudkontoret i Göteborg på besök. Resten av veckan är jag ensam tills kontoret åter blir fulltaligt igen och planeringen inför hösten kan börja på allvar.

Aftonbladet skriver om det jag och många andra känner så lägligt nu när semestrarna börjar ta slut i sin artikel Har du fel jobb? | Kropp & hälsa. Fast i mitt fall är det inte chefen, eller snarare cheferna. Jag har bra förutsättningar, är själv ”platschef” och kan fatta rätt mycket av besluten själv utan annan inblandning, så länge det går åt rätt håll =) Den friheten är underbar och inspirerande. Ibland brukar man lite på skämtfullt allvar säga att man borde göra något annat, knyppla, eller sitta i en first line helpdesk och bara svara på idiotfrågor hela dagarna, eller varför inte sortera papper i en fax och koka kaffe? Fast det är ju inte det jag längtar efter =).

Det som känns svårast nu när allt åter drar igång är dessutom svårt att skriva om här. Det kan läsas av fel personer och tolkas på fel sätt och det här är en av få gånger jag känner en begränsning med bloggandet, att man inte riktigt vill skriva fritt. Men jag hoppas att hösten ska vara rolig och givande och driva frammåt och lite mera medflyt och framför allt ork att göra mer saker för att få det dit hän. Jag känner så tydligt att detta är rätt jobb för mig, mycket mer rätt än på länge! Att få jobba med hjälpmedel för funktionshindrade, framför allt synskadade som jag själv är naturligt väldigt bra på är väldigt roligt och jag vet att det gör skillnad för många. Skillnad mellan sjukpension och arbete, mellan tristess och ett ”liv”. Och som sagt, jag vet att jag gör det bättre än många andra. Gäller bara att få chansen att visa det!

Kontoret ska äntligen byggas om och göras mer trivsamt. Svårt att göra en källarlokal till något annat, men klart bättre kan det bli. Och rent privat vet jag att träningen gör att jag mår bättre och blir piggare, det kändes tydligt i våras. Och att känna såhär som jag nu gör vet jag både är direkt ohälsosamt och väldigt destruktivt och inbjuder inte direkt till något kreativt tänkande när allt bara känns tungt och hopplöst.

Såklart är det en rädsla att dessa tuffare tider ska göra mig utan jobb med allt vad det för med sig. Det här med lån och hus kan ju få vilken normal människa som helst att få panikångest vid blotta tanken att en dag inte längre ha någon fast inkomst. Och som det ser ut idag, hur lätt är det att få ett nytt jobb, särskilt som funktionshindrad? Det är det absolut sista jag önskar mig, att åter behöva söka nya jobb i 100-tal och få nej och känna sig komplett värdelös.

Till alla er där ute som känner likadant, vi är aldrig dom enda som känner såhär. Ensam känner man sig alltid i sådana här fall, i alla fall jag. Så fort man gör något fel, klantar sig, glömmer något, får man genast höra det. Men aldrig att någon kommer fram och säger ”gud vilket bra jobb du gjorde, jag är så nöjd!” Visst får jag höra beröm, att jag är duktig och gör bra ifrån mig, men bara på avigvägar, bakvägen, och då känns det inte äkta.

Nu ska jag i alla fall med vemod vinka av sommaren som sakta falnar runt om oss och kämpa på av bara helvete och hoppas att det som känns nu, snabbt försvinner!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera