Ibland känner man sig så maktlös och dålig som förälder. Tvingar man sitt barn till skolan mot sin vilja är man inte någon bra förälder, låter man barnet vara hemma bryter man mot skolplikten och då är man också dålig. Självklart beror det på varför barnet inte vill gå till skolan.
Igår efter mitt förra inlägg hände både förväntade och oförväntade saker. Skolan ringde upp och rapporterade vad man hade gjort. Det som förvånade och gjorde mig lite glad, var att man äntligen pratat med barnets föräldrar. Om mitt barn slogs skulle jag bli förbannad om skolan undanhöll den informationen.
Sedan talade man om att man pratat med barnet i fråga och sett till att de blev kompisar igen. Som min son berättade det fick man känslan av att det var han som skulle förlåta och försonas. Åter igen passerade barndomen som en film i huvudet och jag minns hur det var. Någon retar dig, hånar dig och din familj, hotar att slå dig och ”knulla din mamma” och sedan faktiskt slår dig. Därefter ska ni klappa om varandra, säga kompis och brorsan och sedan är allt glömt. Då ska man inte överdriva, ”det var väl inte så farligt”, ”man måste se framåt och gå vidare” etc etc.
Ibland har min son sagt att han vill slå tillbaka och egentligen har jag mycket svårt att säga att det är fel. Men vi vill ju inte att det ska bli mer våld och vi tycker det borde finnas bättre instrument att lösa konflikter på. Men om nu min son någon enda gång skulle slå tillbaka, vad skulle hända då? Jag vet, det hände mig. Då skulle det bli föräldrarsamtal, besök hos kurator och skulle man ge igen en gång till skulle det bli rapport till socialtjänsten för att man är stökig och har problem hemma. Åter igen Aftonbladets resonemang att våldtäkt och mobbning är de ända övergrepp där offren får skulden. Det stämmer så otäckt väl.
När något sådant här har hänt, någon har slagit en annan och vi bagatelliserar, borde vi sätta oss ner och bara flytta händelsen in i vuxenvärlden. Du står i en krogkö eller går på stan, blir påhoppad, sparkad och slagen. Då är du ett offer, ska polisanmäla gärningsmannen och gå igenom en rättslig process. Ingen ifrågasätter varför du blir rädd för att gå ensam ute, varför du får svårt att sova eller varför du får panikångest. Aldrig att någon skulle komma på idén att be dig försonas med den som misshandlat dig. Varför ska det vara så svårt att likställa en sådan händelse med det som händer våra barn i skolor?
Min fråga till skolan kvarstår som jag fortfarande inte har fått något vättigt svar på: vad ska jag säga till mitt barn som gråter och inte vågar gå dit? Och vad har dom att erbjuda så att vi slipper bryta mot skolplikten och han slipper missa studier? De viktigaste frågorna kvarstår medan skolan nu tycker att de har gjort tillräckligt och att saken därmed är utagerad.
En annan fundering som jag som förälder har när skolan tycker vi ska pusha våra barn att gå dit emot sin vilja, är vad de tror händer om jag tvingar mitt barn dit? Nu när han är relativt ung går han säkert dit och lider. Men vad händer om ett par år när allt blivit för mycket? Jag tvingar honom hemifrån och han går inte till skolan. Vi får ungdomar som skolkar och driver runt på stan som i sin tur leder till stöld, snatteri och andra följdhandlingar. Då är mitt barn som från början var ett brottsoffer istället en förövare som ska utredas och straffas. Men sambandet tycks gå skolan totalt förbi. Eller så är man så feg och konflikträdd och tänker att det då är andras problem som man inte behöver ta i?
Andra bloggar om: Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet