Ett liv med ledarhund del III

Söndagen den 13:e juni 1993 kom en instruktör från dåvarande Hundskolan i Sollefteå ner med min blivande ledarhund Farris. Jag hade bara några dagar innan kommit hem från grundkursen och nu skulle allvaret börja med träning en vecka på hemmaplan och sedan skulle vi få klara oss själva. Jag var väldigt glad, taggad och aningens nervös kanske =)

När instruktör och hund kommit, gick vi igenom utrustningen man får med sin ledarhund. En hälsojournal som används vid veterinärvård, en hundsäng, kort- och långkoppel, rastklocka, visselpipa, ryktborste, klotång, matskålar samt en hundfäll.

Det första och viktigaste bestod i att lära oss hitta till rastplatser och det blev också första åtgärden. Vi gick promenader i närmiljön och hittade både en liten rastplats och skogsområden med elljusspår en bit bort för längre promenader. Även ett fint stråk längs kanalen i Åkersberga som jag tyckte mycket om.

Sedan satte vi igång att planera hur vi skulle disponera tiden den kommande veckan. Upplägget skulle vara liknande det under grundkursen, hinna med det viktigaste, men samtidigt inte köra slut på husse och hund. Och om man nöter in för mycket på en gång skulle det kunna få motsatt effekt, dvs att ingenting fungerar.

Jag som nyss tagit studenten hade ingen utstakad framtid, jag visste inte vad jag skulle göra och hade inget jobb att se fram emot. Jag bekymrade mig inte så mycket, såg ju bara sommaren framför mig och hade min nya fyrbenta vän att ägna mig åt, så det var inget stort problem. Men det innebar att vägarna vi skulle öva in inte var så många.

Förutom de självklara vägarna till rastplatser, närbutiken, centrum och tåget, tränade vi in vägen till Österåkers Dykarskola som åtminstone då låg ganska centralt i Åkersberga. Anledningen, förutom att jag ägnade mig regelbundet åt dyksporten, hade en kamrat från gymnasiet som fått jobb där och det var just då bara det som drog. Jag hade under våren haft någon sorts jobb eller praktik på dykarskolan och kanske fanns också en förhoppning om fortsatt arbete där. Jag hade börjat gå igenom en del dykutbildningar för att få fler certifikat också.

Vägen till och från dykarskolan gick rakt igenom centrala Åkersberga, genom centrum, vänster vid tågstationen, över ett busstorg och bort förbi lite företag. Första gångerna vi gick vägen utan hund, kändes den sådär omöjlig. Massor av platser utan raka eller tydliga kanter och övergångsställen och med vit käpp hade den varit svår. Men när vi började träna in den med hund, var det samma känsla som första gångerna jag gick med ledarhund, att bara flyta förbi alla svårigheter. vi behövde inte lägga ner särskilt mycket tid på den streckan innan åtminstone hunden visste vart vi ska och han uttryckte ganska tydligt något i stil med att ”nu kan vi det här, nu gör vi något annat!” Det där mänskliga att sätta ord på våra djurs tankar är ju bara vårt sätt att förmänskliga hundarna men ibland känns det som om de uttrycker just sådant.

Rent konkret handlade det mer om att hunden gick snabbt, rakt och exakt och aldrig missade något men sen blev loj och seg och uttråkad och det var dags att byta uppgift. Och just då fanns heller ingen anledning att lägga ner mer tid på vägen. Det var först någon månad eller två senare, som jag fick praktik på dykarskolan som varade i ganska exakt ett år och det var aldrig några problem till och från jobbet under den tiden. Därefter gick vi aldrig vägen igen.

Resten av veckan spenderade vi i Stockholm. Vi tränade på Östra station dit mina tåg från Åkersberga gick. Vi åkte också en del tunnelbana till centralen för att träna in mitt stamställe, krogen tre remmareW som då låg på vasagatan i Stockholm. Vidare tränade vi in vägen till mina föräldrars företag som låg på Upplandsgatan i Vasastan. Företaget heter än idag Carlsönerna AB men har nya ägare.

En händelse under veckan förändrade kursupplägget. Instruktörens far avled hastigt och hon fick svårt att koncentrera sig och även annat att stå i i och med dödsfallet. Jag erbjöds en ny instruktör men kände själv att dels gick allt så bra, vi hade tränat in det jag behövde. Något mer fanns inte just nu som var viktigt och dels skulle det ta tid att få fram en ny instruktör och dessutom att ”vänja” sig vid varandra. Dessutom låg en uppföljningskurs ungefär ett halvår framåt i tiden och möjligheten till hjälp under tiden om man körde fast fanns också så klart.

Så jag lät henne ägna sig åt sin sorg och de uppgifter en bortgången far kräver och var några dagar för tidigt plötsligt på egen hand. Förutom att jag på ett sätt kände mig gruvligt ensam och övergiven av vänner och tomheten efter skolan, utan jobb och utan framtidsplaner kände jag mig stark och fri! Det som hänt mig skulle från och med nu förändra mitt liv och jag var från och med då och är fortfarande, fascinerad över mina ledarhundar och förändringen i sättet att ta sig fram.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera