Pollenallergin försvunnen

Enda sedan jag varit liten har jag lidigt svårt av pollenallergi och allergi mot häst och katt. Även mot vissa hundar även om det har handlat om kontaktallergi just i hundfallet. Pollenallergin har nog varit den svåraste eftersom den slagit till i april/maj och egentligen varat hela sommaren. Det har varit typ alla trädsorter och alla grässorter och min luktsinne har varit avstängt större delen av den säsongen. En liten räddning har varit att jag varit uppvuxen vid havet större delen av min barndom och endast en tur på havet kunde bota det som inga mediciner rådde på!

Häst var lite svårare. Mina båda systrar var hästtjejer i tonåren och var väl ganska måttliga i sina försök att inte göra det värre för mig. Ofta låg hästkläder slängda i hallen. Men värst var ändå alla tävlingar, särskilt inomhus vintertid. Med tanke på hur sjuk jag blev varje gång förstår jag faktiskt inte varför de tog mig med och än mindre varför jag gärna åkte med =).

Vi hade egen häst en period och jag har alltid älskat djur och haft svårt att hålla mig borta. en stor varm hästmule, stora, varma andetag och de försiktiga buffarna från det enorma djuret och jag kan ännu minnas ljuden från hästmanegen, ljudet från kommentatorerna och apploderna men mest av allt ljudet från hästhovars gallopp i sågspånet. Allt var akompanjerat av mina nysningar!

Vi hade också både katter och hundar genom större delen av min uppväxt och även om allergin mot katt var besvärligare så gick den att hantera. Lite dammsugning och inte för mycket klapp och gos så kändes ingenting. Vissa av hundarna vi haft i min barndom och även senare när jag haft egna ledarhundar har jag stött på individer som fått det att klia om det förekommit allt för mycket slick och kel.

Ibland kunde pollenallergin vara så intensiv att jag snöt blod och det var så svårt att andas så att jag ibland nästan fick panik. Jag spenderade så mycket tid jag kunde vid havet, för även om jag var vid bryggorna så blev det bättre. Och gav man sig ut på sjön och andades in den friska havsvinden ute på Mysingen så tog det bara minutrar innan snoret släppte och jag kunde andas och lukta igen!

En sommar kommer jag särskilt att minnas. Systrarna hade vår häst ute på ängen ute på Muskö och ängen slogs och hela världen var en enda allergibomb! Men jag som systrarna älskade hästen fast lite mer på håll. Jag ville så gärna lära mig rida men kunde inte.

Den sommaren mötte jag min ena syster som var ute och red hästen barbacka. Jag ville så gärna och barbent satte jag upp bakom henne. Vi redan en stund och det var väldigt härligt. Men sen…

Plötsligt slog allergichocken till med kraft jag aldrig upplevt tidigare. Näsan var inte bara täppt, utan helt stopp, det kom inte igenom en droppe luft den vägen. Att andas genom munnen blev allt trögare och halsen drog sakta ihop sig. Benen bytte sakta utseende och blev alldeles täckta av blåsor och utslag och kliade något vansinnigt!

Jag var i det stadiet där man först tänkte ringa 90000 vilket var nödnumret på den tiden. Sedan bestämde vi oss för att ta bilen och börja åka mot Stockholm eller Nynäshamn för att spara tid. Mitt i all röra när bilen skulle backas ut sa min far att vi skulle ta båten. Från vår brygga över till Nynäshamn, tvärs över Mysingen var det kanske 15–20 minuters körning. Jag tror väl inte jag direkt bars ner i båten utan gick för egen maskin, men tillståndet var nog inte så bra. Samtidigt var jag för ung och orädd för att bli riktigt orolig. Jag hade ju varit med förr, råkat illa ut en gång i mellanstadiet när en gymnastiklärare tvingade mig att löpträna i skogen mitt i blomningstider, men det här var nog värre.

Vi la ut och satte högsta fart mot Nynäshamn. Jag kan inte minnas om vi ringde sjukhus eller ambulans eller om vi bara åkte. Men när båten passerade första kobbarna och Gröna Holmen ner mot Yxlö kände jag hur en stor snorpropp lossnade ur näsan och de första andetagen åter passerade nästan fritt. Utslagen på benen slutade kännas varma och nästan sluta klia. När vi kom fram till Nynäshamn hade Mysingens vindar gjort andningsvägarna fria och jag hade nästan ett luktsinne igen. Och när vi steg i land så hade redan flera utslag försvunnit från lårens insidor och när vi istället för att rusa upp till vårdcentralen satte oss och köpte glass i hamnen, var allt över och lukten av diesel, avgaser och tång åter nådde min näsa! Det var det mest behagliga antiklimax jag upplevt!

Besvären har varit ganska konstanta genom åren. Jag har nog provat alla mediciner i hela universum, tabletter och näsdroppar, både receptbelagda och fria men aldrig upplevt någon direkt lindring. Vissa tabletter jag provat genom åren har fått mig seg och groggy med förhöjd hjärtryttm och trötthet, men med ständigt lika täppt näsa och samma klåda i halsen.

Men våren 2009 passerade, blev sommar, allt blommade helt galet ute men ingen pollenallergi infann sig. Någon enstaka vecka varje år sedan dess har näsan snorat till sig lite men det har varit ingenting i jämförelse. Samtidigt kan jag umgås med katter och de jag har haft tillfälle att träffa har inte givit några besvär alls. Min allergi har helt enkelt från att ha varit ganska svår, helt försvunnit och det här är tredje året i rad jag kan andas in vårens och sommarens underbara dofter!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera