Jag är inte någon riktig träningsfanatiker även om det stora delar av mitt liv funnits med som en del. Som tonåring var det långdistanslöpning och simning som var favoritgrenarna och det gick ganska bra för mig inom handikappidrotten där ett tag. Men som så ofta annars kom andra intressen i vägen och jag slutade under många år med löpträningen.

Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.

Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.

En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.

Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.

Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.

Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.

Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.

Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.

Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!

Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.

Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.

Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!

2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.

Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.

Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.

Andra bloggar om: Träna, Träning, Springa, Löpning, Löpband, Panikångest, Ångest, Panik, Hjärta, Hjärtfel, Puls, Synskada, Synskadad, Blind

Så var det dags för årets upplaga av Earthhour 2012 och förberedelserna pågår för fullt. Ljus och tevatten sätts på och mys förbereds och alla är mycket noga med att ladda sina mobila enheter. Det är just det, det har alltid känts som spel för gallerierna. Ingen här hemma skulle heller drömma om att stänga av mobilen, den går ju ändå på batteri och ger inget utslag i statistiken och inte ens en sårad moder jord kan ändra våra livsvanor.

Här gör vi det mest för barnens skull. Vad gör en timme per år för jorden och för medvetenheten? Direkt när timmen är över startar vi ändå upp allt som stängs ner, statistiken över släckta städer och byggnader rullar ut i medierna och garanterat också hur mycket det kostar och påverkar elnätet att starta upp allt igen som varit avstängt en timme.

Vi tror att vi gör något och kan påverka och den lilla timme som nu ligger framför oss känns bara som om den är till för att sätta plåster på vårt dåliga samvete och invagga oss i en falsk tro att det gör skillnad. Men vad gör egentligen en av årets 8760 timmar? Operatörerna vill och kan inte släcka ner mobilnätet vilket jag både förstår och just nu i skrivandets stund är enormt tacksam över :). Kommunerna vill av förklarliga skäl inte släcka ner gatubelysning eller ens fasadbelysning överallt. För att inte tala om alla enorma datacenter, industrier och liknande som skulle förlora miljoner kronor på att stänga ner en timme.

Så frågan är om det här är rätt sätt att lösa det på. Bättre sätt att framställa energin och mer energisnåla maskiner både hos oss konsumenter och industrier, det gör skillnad. Men att få oss att förbruka mindre tror jag är försent. Vem vill börja handdiska istället för diskmaskin, handtvätta eller laga mat på gasolspis eller är det verkligen en stor vinst att börja belysa våra hem med stearinljus igen?

Nu är det 45 minuter kvar sen kör vi igång allt igen!

Andra bloggar om: Earthhour, Energi, Energiförbrukning, El, Elnätet, Elförbrukning

Idag har det varit en intressant dag. Kanske inte så mycket på det yrkesmässiga som det privata planet. Jag har erbjudit mitt engagemang i arbetet mot diskriminering. För min del har diskriminering mest handlat om tillgänglighet i samhället för oss som använder ledarhund som hjälpmedel.

Arbetet går rent konkret ut på att hjälpa organisationen Independent Living med deras anmälningstjänst mot diskriminering. Det är en nättjänst där man kan fylla i ett formulär om man på något sätt blivit diskriminerad, bifoga all fakta och eventuella bilder och sedan få detta sänt i första hand till diskrimineringsombudsmannen DO, men också andra kontakter så som media etc. Anmälningarna ligger sedan kvar publikt på nätet och kan följas upp om något händer.

I första hand ska jag granska och godkänna inkomna anmälningar och sända dem vidare till DO. Men i en utveckling ska det kunna utökas med kommentarer och blogginlägg.

Under de 18 år jag haft ledarhund har förutsättningarna förändrats till det sämre på ett mer än märkbart sätt. Då jag fick min första hund 1993 var det enstaka situationer där det uppstod problem, oftast med ledarhund i samband med restaurang. Nu 2011, känns det ganska mycket som precis tvärt om. Några enstaka ställen där man vet att det fungerar men situationerna där det uppstår någon form av problem överväger.

Jag har ju skrivit ganska mycket om detta i min serie ”Ledarhundar och tillgänglighet” och hävdar att största orsaken är bristen på marknadsföring och information. Man var väldigt duktig på det under 1990-talets första hälft och tidigare. Men information är färskvara och människor glömmer fort.

När det gäller ledarhundar har det länge funnits ett undantag vad gäller ledarhund i livsmedelsbutiker och restaurang. Livsmedelsverket medger en näringsidkare att låta en ledarhund vistas i lokalen förutom där man direkt hanterar mat, exempelvis i ett restaurangkök, där man styckar kött och liknande. Men i serveringslokal och där livsmedel saluförs har man möjlighet att ta med sin ledarhund.

Men det har fortfarande varit upp till näringsidkaren att avgöra och det har på senare tid oftare blivit problem och man blir glad när man besöker platser där allt flyter på och är självklart.

I dagsläget finns inget stöd i diskrimineringslagstiftningen för ledarhundsekipage. Jag är ingen klippa på det juridiska, men principen är att man inte nekar mig som funktionshindrad utan hunden. Sedan att det i praktiken blir detsamma tar lagstiftaren ingen hänsyn till. Att jag måste avstå för att jag inte kan ta mig till eller från platsen utan min hund eller tvingas förvara hunden på ett otryggt sätt.

Under åren har jag själv gjort spridda anmälningar till dåvarande Handikappombudsmannen – HO som numera ingår i Diskrimineringsombudsmannen. Men svaret har varje gång varit just att lagen saknar stöd och anmälningar således är utan värde vilket har gjort att benägenheten att anmäla har sjunkit till ett minimum.

Givetvis är detta fel också, för desto fler anmälningar som kommer in, desto större är chansen att man förstår att detta verkligen är ett problem och i förlängningen med lite tur kan det innebära att lagen ändras.

Så i våras när jag flera gånger blev nekad att komma in på två restauranger, bestämde jag mig för att återuppta anmälningarna oavsett om något hände eller inte. Nu i dagarna har jag fått det första svaret i form av en kopia på det underlag som gått ut till de diskriminerande parterna så att de ska ha möjlighet att svara. Detta ska vara Diskrimineringsombudsmannen tillhanda under slutet av september. Och det är väl först då det blir spännande att se om något ytterligare händer.

Men det finns lite glädjande indikationer på att åtminstone något håller på att hända. Ett par tre ledarhundsförare som tidigare gjort anmälningar har blivit kallade till möte hos Diskrimineringsombudsmannen för att diskutera vidare. Jag tror inte något av dessa möten ägt rum än och väntar med spänning på en rapport eller kallelse till ett liknande gällande mina egna anmälningar.

men självklart gäller inte arbetet med anmälningstjänsten bara ledarhundsfrågor, utan alla typer av diskriminering. Det ska också bli spännande att sätta sig in i andra gruppers problem och upplevelser och förhoppningsvis på något sätt verka för en förbättring. En online-tjänst som denna skulle kunna ha stor potential både vad gäller uppmärksamhet på nätet och kanske media vilket i sin tur kanske positivt påverkar människors benägenhet att faktiskt anmäla diskriminering. Jag tror att väldigt få gör det idag med samma grund som varför jag själv oftast avstått, bristen på att något händer.

Andra bloggar om: Handikapp, Handikappade, Funktionshindrade, Funktionshinder, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Independent Living, Samhälle, Tillgänglighet

Enda sedan jag varit liten har jag lidigt svårt av pollenallergi och allergi mot häst och katt. Även mot vissa hundar även om det har handlat om kontaktallergi just i hundfallet. Pollenallergin har nog varit den svåraste eftersom den slagit till i april/maj och egentligen varat hela sommaren. Det har varit typ alla trädsorter och alla grässorter och min luktsinne har varit avstängt större delen av den säsongen. En liten räddning har varit att jag varit uppvuxen vid havet större delen av min barndom och endast en tur på havet kunde bota det som inga mediciner rådde på!

Häst var lite svårare. Mina båda systrar var hästtjejer i tonåren och var väl ganska måttliga i sina försök att inte göra det värre för mig. Ofta låg hästkläder slängda i hallen. Men värst var ändå alla tävlingar, särskilt inomhus vintertid. Med tanke på hur sjuk jag blev varje gång förstår jag faktiskt inte varför de tog mig med och än mindre varför jag gärna åkte med =).

Vi hade egen häst en period och jag har alltid älskat djur och haft svårt att hålla mig borta. en stor varm hästmule, stora, varma andetag och de försiktiga buffarna från det enorma djuret och jag kan ännu minnas ljuden från hästmanegen, ljudet från kommentatorerna och apploderna men mest av allt ljudet från hästhovars gallopp i sågspånet. Allt var akompanjerat av mina nysningar!

Vi hade också både katter och hundar genom större delen av min uppväxt och även om allergin mot katt var besvärligare så gick den att hantera. Lite dammsugning och inte för mycket klapp och gos så kändes ingenting. Vissa av hundarna vi haft i min barndom och även senare när jag haft egna ledarhundar har jag stött på individer som fått det att klia om det förekommit allt för mycket slick och kel.

Ibland kunde pollenallergin vara så intensiv att jag snöt blod och det var så svårt att andas så att jag ibland nästan fick panik. Jag spenderade så mycket tid jag kunde vid havet, för även om jag var vid bryggorna så blev det bättre. Och gav man sig ut på sjön och andades in den friska havsvinden ute på Mysingen så tog det bara minutrar innan snoret släppte och jag kunde andas och lukta igen!

En sommar kommer jag särskilt att minnas. Systrarna hade vår häst ute på ängen ute på Muskö och ängen slogs och hela världen var en enda allergibomb! Men jag som systrarna älskade hästen fast lite mer på håll. Jag ville så gärna lära mig rida men kunde inte.

Den sommaren mötte jag min ena syster som var ute och red hästen barbacka. Jag ville så gärna och barbent satte jag upp bakom henne. Vi redan en stund och det var väldigt härligt. Men sen…

Plötsligt slog allergichocken till med kraft jag aldrig upplevt tidigare. Näsan var inte bara täppt, utan helt stopp, det kom inte igenom en droppe luft den vägen. Att andas genom munnen blev allt trögare och halsen drog sakta ihop sig. Benen bytte sakta utseende och blev alldeles täckta av blåsor och utslag och kliade något vansinnigt!

Jag var i det stadiet där man först tänkte ringa 90000 vilket var nödnumret på den tiden. Sedan bestämde vi oss för att ta bilen och börja åka mot Stockholm eller Nynäshamn för att spara tid. Mitt i all röra när bilen skulle backas ut sa min far att vi skulle ta båten. Från vår brygga över till Nynäshamn, tvärs över Mysingen var det kanske 15–20 minuters körning. Jag tror väl inte jag direkt bars ner i båten utan gick för egen maskin, men tillståndet var nog inte så bra. Samtidigt var jag för ung och orädd för att bli riktigt orolig. Jag hade ju varit med förr, råkat illa ut en gång i mellanstadiet när en gymnastiklärare tvingade mig att löpträna i skogen mitt i blomningstider, men det här var nog värre.

Vi la ut och satte högsta fart mot Nynäshamn. Jag kan inte minnas om vi ringde sjukhus eller ambulans eller om vi bara åkte. Men när båten passerade första kobbarna och Gröna Holmen ner mot Yxlö kände jag hur en stor snorpropp lossnade ur näsan och de första andetagen åter passerade nästan fritt. Utslagen på benen slutade kännas varma och nästan sluta klia. När vi kom fram till Nynäshamn hade Mysingens vindar gjort andningsvägarna fria och jag hade nästan ett luktsinne igen. Och när vi steg i land så hade redan flera utslag försvunnit från lårens insidor och när vi istället för att rusa upp till vårdcentralen satte oss och köpte glass i hamnen, var allt över och lukten av diesel, avgaser och tång åter nådde min näsa! Det var det mest behagliga antiklimax jag upplevt!

Besvären har varit ganska konstanta genom åren. Jag har nog provat alla mediciner i hela universum, tabletter och näsdroppar, både receptbelagda och fria men aldrig upplevt någon direkt lindring. Vissa tabletter jag provat genom åren har fått mig seg och groggy med förhöjd hjärtryttm och trötthet, men med ständigt lika täppt näsa och samma klåda i halsen.

Men våren 2009 passerade, blev sommar, allt blommade helt galet ute men ingen pollenallergi infann sig. Någon enstaka vecka varje år sedan dess har näsan snorat till sig lite men det har varit ingenting i jämförelse. Samtidigt kan jag umgås med katter och de jag har haft tillfälle att träffa har inte givit några besvär alls. Min allergi har helt enkelt från att ha varit ganska svår, helt försvunnit och det här är tredje året i rad jag kan andas in vårens och sommarens underbara dofter!

Andra bloggar om: Pollenallergi, Allergi, Allergiker, Hundallergi, Hästallergi, Kattallergi, Pälsdjursallergi, Hund, Hundar, katt, Katter, Häst, Hästar, Pollen, Muskö, Nynäshamn, Mysingen

Det har varit lite tyst här ett tag. Jag har haft en tids bloggsvacka som berott på flera saker. Det har väl inte varit inspirationsbrist direkt, texter har jag författat på löpande band under vintern men bara lagt som utkast. Dels har jag inte varit nöjd med det jag åstadkommit, upplevt en liten period av tvivel på meningen och intresset i att blogga när man allt som oftast bloggar ut i det tysta. Är det någon som läser, är det någon som har glädje eller nytta av det man skriver och framför allt vad ska jag skriva? Inte för privat, inte för platt och tråkigt, inte för tekniskt — det är gott om ”inte” när man försöker profilera sin blogg.

Ett par händelser jag upplevt som obehagliga när jag tyckt att folk vetat saker om mig som de lagt ner lite tid och ansträngningar på att läsa in sig på via min Twitter och Facebook-sida. Egentligen inget privat av farlig karaktär, men ändå så jag stannade upp och kände efter.

Men för någon vecka sedan fick jag tillbaka modet och inspirationen. Jag började med att publicera mitt tråkiga inlägg om hemmaljudet och en rad inlägg om ledarhundar och en resa. Inlägg som hade publiceringsdatum från början av mars och framåt. Jag publicerade 10 inlägg för att fylla min feed och såg hur knuff.se hämtade min feed men inget hände. Inga av mina nyckelord blev sökbara på bloggar.se.

Jag skrev då till administratörerna och — tyckte jag — bad ganska snällt, förklarade varför jag bloggat bakåt i tiden och bad dem indexera upp min feed. Jag märkte att inlägg som postades med aktuellt datum indexerades upp genast utan dröjsmål. Jag tyckte att inläggen jag postat dels var viktiga rent allmänt men också inför vårens aktiviteter i ledarhunds-Sverige, dels tyckte jag inte de var så farligt gamla. Att inte verka tillåta att man publicerar inlägg med ens någon dags äldre datum kändes väl snävt.

Men inget svar och inga blogginlägg blev sökbara så jag fick radera inläggen och posta om dem igen med ett aktuellt datum. Det är ingen stor katastrof, jag får rensa min Twitter där jag annonserar mina bloggposter och min Facebook där jag importerar mina inlägg automatiskt. Att sökmotorer och andra feed-hämtare får trasiga länkar är väl något man får leva med.

Men när jag började indexera upp min gamla blogg hos den svenska bloggtjänsten fanns inga restriktioner. Jag kunde få årsgamla inlägg indexerade men det blev det snabbt stopp på vilket man kan ha förståelse för. Jag bad förvisso om att få hela min feed indexerad en gång för alla och sedan försöka hålla mig i fas men det gick inte det heller.

Men att man nu inte ens godkänner feeds med ens 30 dagar gamla inlägg är ju lite mer märkligt. Det kan ju finnas fler anledningar än mina till varför blogginlägg publiceras lite i efterhand. Tekniska problem med ens pingar till nyligen.se som man inte uppmärksammar på en gång kan ju vara en sådan anledning. Fast mer vardagligt och viktigt kan ju vara att man är på resa eller semester och inte vill eller kan blogga i realtid men ändå vill ha text och bild publicerat med rätt datum vid hemkomst. På resa kanske man inte har tillgång till internet på något vättigt sätt. Det är ju vanvättigt dyrt idag att mobilsurfa utomlands och hotell kan vara samma. Är man på semester kan det ju vara direkt olämpligt att blogga i realtid och verkligen tala om för inbrottstjuvar att nu är det fritt fram, det är ingen hemma för vi är i skärgården! Samma sak där, så kanske man vill ha sina inlägg publicerade vid hemkomsten men med rätt tid och datum så att det ser realtidspostat ut.

Men nu får jag som sagt posta om inläggen, något per dag och då fungerar naturligtvis indexeringen från knuff.se klanderfritt. Att inte ens få svar, ens i formen ”tyvärr du får göra om” tycker jag är trist. För min del blir det snävt att få ut inläggen i god tid och sökbara till internationella ledarhundsdagen sista onsdagen i april och jag har ju tydligt märkt att det kommer träffar från bloggar.se.

Men alltid lär man sig något och saker får lov att postas i realtid framöver och vill man inte av säkerhetsskäl så får man avstå att ha sina inlägg sökbara.

Andra bloggar om: Blog, Blogg, Bloggar, Resa, Semester, Bloggar.se, Nyligen.se, Knuff.se, Nyckelord, Sökord, Taggar, Etiketter

Som dom måste ha väntat på sin fina station, eller om de kallar det resecentrum! Och visst har jag avskytt Uppsalas tågstation när man har varit tvungen att gå över spår med plingande bommar överallt och en ständig rädsla för att bli överkörd.

Och än värre blev det när man började bygga den nya centralstationen med buller och enormt rörigt! Men nu är det äntligen klart och visst blev det fint! Gångar under spåren, stort och rymligt och välplanerat.

Men så kommer jag och min hund gående upp för den högra delen av den breda fina trappan upp mot taxistationen för att åka till en kund. Och vips tar det stopp och jag kör skallen rakt i något väldigt hårt! Den delen av trappan visar sig sluta i ingenting och man har helt enkelt byggt någon sorts gångbro över! Det var bara att gå ner för trappan igen eller krypa under trappräcket och gå upp igen längre til vänster. Jag funderar mycket på hur man tänkt när man byggt igen en del av trappan? Varför ens bemöda sig med att bygga trappa och räcke just där? Mycket konstigt!

Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala Resecentrum, Centralstation, Tågstation, Resecentrum, Tåg, Nybygge, Nybyggnad, Resa, Tillgänglighet, Synskada, Synskadade, Blinda, Ledarhund, Ledarhundar

Igår bokade jag ledsagning hos SJ för att ta mig till tåget imorse och från tåget nu ikväll. Det första sket sig omgående eftersom man vägrade hjälpa mig om jag inte beställde mer än 24 timmar innan. Nu råkade det vara 20 timmar innan och då var det stört omöjligt! Man skylde på de som numera sköter ledsagningen, dvs Jernhusen och Banverket.

Förvisso finns det stora vinster med att sådana ”centrala” funktioner inom exempelvis tågnäringen sköter den här sortens passagerarservice. Tigidare när SJ skötte servicen, kunde det vara ett stort problem när man nyttjade andra tågbolag helt eller delvis.

24-timmarsregeln fanns förvisso även när SJ skötte om ledsagningen men var betydligt mer flexibel. På ett ställe som Stockholm central hade jag aldrig problem att få hjälp. Jag kunde till och med ringa på tåget om resan kommit hastigt på eller någon privat lösning havererat av någon anledning och med kort varsel få hjälp. Men nu sa man kategoriskt nej. Det gör mitt resande mindre flexibelt än för en ”vanlig” passagerare som kan ta sig till och från tåget själv.

Men ikväll skulle jag få hjälp, bli mött på perrongen vid tåget och få sällskap till taxi. Men jag blev inte förvånad när jag klev av tåget och minutrarna gick och ingen dök upp. En tågvärdinna och en medpassagerare blev min räddning.

Och jag kan inte låta bli att slås av hur ledsagningen alltid fungerat. Bara bussbranschen som jag också nyttjat mycket har varit sämre än tågbranschen.

Enda sedan 1980 då jag som liten pojke pendlade mellan småstaden Västervik och storstaden för att gå i skola har jag fått erfara hur det har varit. Busschaufförer och terminalpersonal — i vad mån det fanns någon — glömde bort att hjälpa än till bussen, glömde säga till när man skulle av och glömde överföra informationen vid förarbyten på långa streckor.

Tågresandet har inte varit bättre. Man har glömts av både på tåg och stationer och vid byten och man har fått räkna stopp för att utrop brustit och öppnat tågdörrar för att upptäcka att man inte stod vid någon station utan mitt på en linje inför ett tågmöte. Det var på den tiden dörrarna gick att öppna även utanför stationerna. Tack och lov har jag aldrig ramlat ner på banvallen även om jag vet att det förekommit mer än en gång.

Flyget däremot har alltid varit en klass för sig. Under 4 års tid flög jag som litet barn var annan helg mellan Stockholm och västervik. Jag blev aldrig bortglömd och inte heller i vuxen ålder. Till och med när jag 1999 flög alldeles ensam i tjänsten till USA, passerade 3 flygplatser och 2 flygbolag fungerade allt perfekt.

Idag har möjligheterna att ta sig till flyget blivit sämre. Man får i Stockholms Läns Landsting inte ta sig till flygplatsen Arlanda med hjälp av färdtjänst. Man får ta sig till centralen och åka med Arlanda Express. Där ska man få hjälp av kassapersonalen på tåget, hjälp av tågpersonalen att ringa personal på Arlanda som möter på perrongen och hjälp upp till incheckning där sedan annan personal tar över för hjälp ombord på flyget. Det är som upplagt för fel, missförstånd och missade tider. Och ja, det har hänt att jag fått ta hjälp av medpassagerare för att inte missa mitt flyg…

Nu är det ju inte bara gruppen synskadade som är i stort behov av en pålitlig passagerarservice. Det finns ju många fler grupper så som rörelsehinder etc. Men den kanske mest ”viktiga” gruppen att inte glömma bort är ensamresande barn. Här har flygnäringen en lång och stabil tradition. Man kan lita på att ens barn tas om hand och kommer fram. Detsamma gäller så klart med tågnäringen, det är bara det att man inte vet exakt vart barnet hamnar och när barnet kommer fram =)

Andra bloggar om: Resa, Buss, Flyg, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Arlanda Express, Jernhusen, Banverket, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Ledsagning, Ledsagarservice, Tillgänglighet, Funktionshindrad, Funktionshindrade

Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?

2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.

Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.

I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.

Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.

En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.

till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.

Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.

På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.

Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.

Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?

Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.

Andra bloggar om: GYM, Träna, Tråning, Stockholm, Södermalm, Hyreshus, Hyresgäst, Hyresgäster, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, SRF, Synskadades Riksförbund, Bråk, Osämja, Jantelag, TV3, Grannfejden

Idag kan man läsa på Aftonbladet.se om en Razzia mot fildelare. Polisen slog till mot 5 platser, 2 DC-hubar ochett par privatpersoner. I samma stund blir jag uppringd av en av mina vänner som berättar en märklig historia som får mig att fundera…

Min vän är arbetslös för tillfället och låg och sov ganska sent när han väcks av ett brak från ytterdörren och instormande poliser innan han ens hinner vakna. Ja killen är synskadad och kunde ju inte veta att det var poliser som stormade in i hans lägenhet, bara en sån sak! Antagligen säkrar man objektet i sängen men det går ändå hyfsat lugnt till och han delges misstanke om fildelningsbrott eller vad det kan tänkas heta. Därefter tar man hans dator i beslag. Vännen har även en så kallad Netbook, en liten ”surf-PC” men den säger man sig inte behöva ta med sig. På något vis får min vän veta att straffet som kan komma på tal är böter. Jag vet inte hur mycket olagligt material han hade på sin dator, men enligt honom själv och enligt det förmodade straffet böter, kan det inte ha varit så mycket.

Jag har varit måttligt engagerad i den här debatten. Inte för att det inte upprör eller saknas åsikter. Mer för att andra redan har sagt så mycket och min lilla röst knappast skulle göra någon skillnad. Sedan tycker jag att det är fel att stjäla andras material, musik och film som det är tänkt att andra människor ska leva på. Som om jag skulle jobba gratis (vilket det ju känns som man gör ibland)…

Så min ståndpunkt är nog ändå någonstans att det inte är rätt, men att musik- och filmindustrin kanske borde haka på de lösningar som bjuds för att via nätet kunna fortsätta sälja sina produkter, till lägre logistiska kostnader och snabbare leverans till kunderna på det vis de vill ha. Vi har redan haft Spotify ett bra tag och nu även Voddler som erbjuder samma sak men för film. Jag skrev om allt detta i bloggen i november 2008 och det är väl det inlägg som genererat mest kommentarer i ett och samma inlägg tror jag =) Men sedan höll jag tyst för jag tyckte att jag ändå klart och tydligt deklarerat min ståndpunkt. Och jag tror den känns OK än idag.

Men det här fallet får mig att fundera. Jag saknar en del fakta, det inser jag och jag saknar en del kunskap. Men min vän var knappast någon ”spindel i nätet” och eftersom jag vet ungefär hur mycket hårddisk han råkar ha, så kan det inte vara några överdrivna mängder musik. Knappast mer än i många svenska hem idag. Och det understryks ju av straffet böter, om nu ordningsmaktens personal på plats sa så och hade rätt, det återstår väl att se.

Men, jag undrar om inte det är i det här läget lite överdrivet att bryta sig in, rusa in 4 poliser för att beslagta en dator och för ett så lindrigt straff? Eller ser vi numera mer allvarligt på fildelningsbrott än mord, kvinnomisshandel, våldtäkt och lägenhetsbråk? Knappast så att en vanlig polispatrulls första lösning är att bryta upp en dörr. Och i artikeln säger man ju att man haft spaning på objekten en längre tid, att utredningen pågått ett drygt halvår. Bör man inte då under den här tiden kunnat konstatera att objektet är en vanlig grabb, dessutom ganska synskadad och förmodligen rätt ofarlig? Vad hade det gjort för skillnad att först ringa på dörren? Tveksamt om man hunnit undanröja bevismaterial under den korta tiden, material som dom ändå tycks ha så det räcker för ett ingripande.

Jag kan inte låta bli att få en rysning över hela ryggraden när jag tänker mig in i hur det skulle vara, om samma hände här! Om folk bryter sig in här bland barn och vilket kaos det skulle skapa! Nog för att jag inte borde ligga i riskzonen som rippar mina egna skivor och inte kör varesig Pirate bay eller DC++. Och jag som inte heller ser och kan göra ID-kontroll på att de som rusar in i mitt hus verkligen är poliser. Undrar hur dom skulle lösa det.

”Mer våld än vad nöden kräver” förefaller som ett begrepp man överkalkylerat den här gången också.

Andra bloggar om: Nedladdning, Illegal nedladdning, Fildelning, Illegal fildelning, Fildelningslagen, Upphovsrätt, Upphovsrättslagen, Upphovsrättsbrott, Ipred, IFPI, Musik, Film, Filmindustri, Filmindustrin, Spotify, Artister, Skivbolag, Voddler, Piratebay, Pirate bay, DC++, Polis, Polisen, Razzia, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, Aftonbladet

Man kan verkligen undra om McDonald´s dåliga service är ett utslag av stress eller om det helt enkelt är en vinnande affärsidé? Vem har inte handlat mat på McDonald´s utan att någon gång ha fått fel i beställningen? Hur många gånger har det hänt när man valt att sitta kvar att äta? I stort sett aldrig! Hur många gånger har man då fått för mycket mat med sig? I stort sett aldrig! Hur många gånger orkar vi konsumenter ta kvitto, och om vi mot förmodan orkar det, hur ofta orkar vi reklamera? I stort sett aldrig!

Här borde jag kanske presentera någon sorts dokumenterad vetskap. Men hur många gånger orkar man skriva upp alla gånger man får fel mat? I stort sett aldrig =)

Men idag har det hänt igen och alla parametrar är uppfyllda. Och det var bara en gång i raden. I närheten av mitt jobb ligger McDonald´s på Götgatan. Oftast begagnar jag mig av den när familjen är på besök på jobbet. Barnen älskar att handla mat på egen hand och det är lärorikt att få göra det.

När felen i beställningarna började irritera på riktigt, började vi skriva ut beställningen på papper. Såklart kan barn komma ihåg fel när man beställer många menyer, med olika drickor och plusmenyer. Men det har verkligen inte hjälpt. Av de 10 gånger i år vi gjort såhär så har kanske 2 blivit helt rätt och alla samlas runt bordet och brister ut i förvåning när allt verkligen är rätt.

Och det är ofta bara ”småsaker”. nu senast saknades två stora pommes, ganska centrala delar i en plusmeny.

Och sådär är det alltid, allt ifrån dippsåser som saknas till extra hamburgare som uteblir. Just denna dag måste det ha varit något speciellt eftersom barnen fick köa ändå från ingången fram till kassorna och även om vi intehar kvitto brukar jag åtminstone tala om mitt missnöje. Men det var inte till att tänka på att köa så länge igen för den usla servicen. Ibland brukar jag ringa. Mitt kontorsfönster vätter ut mot en innergård som råkar vara samma innergård där McDonald´s personal har sin rastgård. Dom brukar få skicka kompensation över staketet eftersom de inte har den servicen att leverera till kund när dom själva klantat sig. Problemet skulle väl då vara att dom inte skulle ha något annat att göra än att leverera felbeställningar! Men av samma anledning som köerna in var gigantiska gick det heller inte att nå dom per telefon. Så här tjänade alltså McDonald´s ytterligare 25–30kr och vad det beloppet blir utslaget på en dag, en månad eller ett år, per butik kan man ju bara fantisera om.

Trots deras nya kassasystem där inget ska kunna bli fel så finns förvisso alltid kopplingen datorer och människor. Datorn håller ju reda på hur mycket av varje, men att det verkligen blir så i påsarna, är ju upp till människan. Men jag tycker inte det spelar så stor roll vart man går, så möts man av samma problem och att det alltid sker när man tar mat med sig och att dom aldrig frågar om kvitto talar sitt tydliga språk. Man är så medveten om att det per kund är för jobbigt att klaga och för jobbigt att åka eller gå tillbaka för en futtig dippsås eller pommes.

De få gånger man orkat och lyckats klaga har kompensationen varit överväldigande. Vi har fått påsar med pajer, dippsåser och dubbelt extra av varje som har blivit fel. Man får lätt känslan av deras goda vilja om en hög servicenivå. Men för mig ser det bara löjligt ut. Man kan kosta på sig att ösa på och verka bredvillig de så gånger någon verkligen orkar klaga. Då känner sig kunden nöjd och ompysslad och välkompenserad.

Men sedan kan det som sagt också vara en mänsklig faktor. Det höga tempot och de hårda arbetsvilkoren som nog på många håll liknar mer slaveri än arbete som gör att slarvet är påtagligt. Jag vet inte om det är någon drömsituation att stå och skyffla skräpmat i mängder med en arbetsledare bakom som säger upp dig om du går på toa mer än utsatt antal gånger och antal sekunder per dag. Jag för min del äter där för barnens skull och då vill jag åtminstone ha det jag betalar för…

Andra bloggar om: Familj, Barn, Restaurang, Restauranger, Mat, Snabbmat, Skräpmat, Hamburgare, McDonalds, Mc Donalds, Affärsidé, Service, Dålig Service, Kund, Kunder, Kundservice, Reklamation