Nomell.Se

På torsdagskvällar går jag och simmar i en simhall på en föreningstid för synskadade. Jag är inte jätteförtjust i handikappspecifika aktiviteter, jag skulle hellre delta i aktiviteter för alla. Men just simning har känts speciellt.

Även om man har en manlig ledsagare är det inte okomplicerat, allt från att bli ledsagad naken bland duschar och bastu till att simma. Ofta är banorna fulla med folk och det är lätt att simma på någon och råka få händer på olämpliga ställen vilket så klart människor kan ta illa vid sig av. Att traska runt själv på ett badhus är naturligtvis möjligt. Man kan ha käppen med sig ända in i duschen för att signalera till andra att man inte ser, men det är svårt att hitta lediga banor bland annat.

Det finns så klart lösningar på allt, men när möjligheten att simma på en tid då en synskadeförening hyr hela bassängen 1,5 timmar så tog jag tacksamt emot möjligheten. Det är mycket lättare när alla är på lika vilkor. Vi vet att de som är där inte ser och därför uppstår inte missförstånd.

Jag tror att jag har en lagom integritet, lagom blyg och lagom frigjord, så när jag kliver in i killarnas omklädningsrum och börjar byta om och noterar att det är en tjej där inne, innebär det ingen stor katastrof. Jag förstår snabbt att en av de som ska simma har en kvinnlig assistent med sig och behöver extra hjälp i omklädningsrum, dusch och bassäng.

Jag börjar byta om och har mitt skåp ganska nära dem. Jag märker hur jag skyler mig lite när jag byter om och drar mot min vana på mig badbrallorna när jag går in i duschen. Jag är glad att hon pratar med sin klient så att jag hör att hon finns där och själv kan välja nivå av blygsel. Dessutom väljer jag att tro att hon inte råstirrar på en blekfet 39-åring och vi killar har ju ofta inte supermycket att skryta med där nere i vardagssituationer :) Jag får tankar om hur töntig snoppen måste se ut där den hänger och dinglar och inte är speciellt kaxig :) Det är tankar jag definitivt inte skulle haft denna dag om vi inte haft dambesök i omklädningsrummet.

Jag ler lite åt mig själv och konstaterar att jag tydligen ändå är lite blyg och fåfäng och att jag just nu inte är stolt över min kropp. Det blir plötsligt påtagligt av denna situation.

Simningen fortlöper som vanligt. Jag har tappat formen, eller så tickar mitt tidtagarur alldeles för fort. Jag simmar idag 850m på samma tid som en dålig kilometertid och konstaterar att bara jag kan göra något åt de 3 kilona som tillkommit de senaste månaderna.

I duschen efter simningen verkar jag ha glömt tjejen, för jag stolpar in i bastun så som Gud skapat mig. På bänken rakt fram hör jag att hon sitter, för hon säger något till sin klient. Jag kryper upp i ett hörn och skyler mig så gott jag kan och försöker att inte se fånig ut.

De reser sig ganska snart och har bastat klart och går ut och gör sin dusch. Jag sitter kvar ett tag och tankarna kommer.

Bortsett från att jag var lite oförberedd blev jag bara lite generad. Jag hade kanske bättre kunnat anpassa mig om jag vetat att hon fanns där i bastun. Då hade jag kanske dragit en handduk runt livet så hade det inte varit någon sak alls. Men förutom att jag blev generad så störde det mig inte alls. Jag tröstar mig med att den här tjejen som dessutom verkade ganska ung, säkert var lika generad som jag :)

Därefter kom tankarna på jämställdhet. Ett minne från min ungdom då jag simmade väldigt mycket. Då var det en tjej med en multifunktionsnedsättning som hade en manlig assistent och hon följde med in i killarnas omklädningsrum. Med barn är det ju liksom inga konstigheter, men den här tjejen var i 20-årsåldern och fullt utvecklad.

Det retade mig inte att assistenttjejen idag följde med sin klient in i omklädningsrummet. Det retar mig bara hur omöjligt det omvända hade varit, att en manlig assistent följt med in i tjejernas omklädningsrum, bytt om, duschat och bastat med sin klient.

Jag undrar varför det är så. Den manliga skammen jag tror många män känner gör att vi nog tycker det är självklart OK att en tjej kommer in till oss men att vi så klart inte skulle gå in till dem. Det ena är arbete och OK medan det andra blir djupt olämpligt och kränkande.

Jag har tänkt på detta förut när man varit ute på krogen och tjejer varit inne på herrarnas för att kön till damernas varit lång. Alltid har stämningen varit positiv utan förnedring och kränkning och tjejerna har behandlats med respekt. Jag har alltid ställt mig frågan vad som hänt om jag gått in på damernas toalett? Ett ställe där man ändå gör sina behov i avskildhet och inte som här idag på badhuset, fullt öppet och naket.

Jag skulle så gärna vilja höra vad ni läsare, killar och tjejer anser om detta? Hur går det till när tjejer gör lumpen? Jag antar att det inte finns damernas där utan att man duschar blandat?

Hur är det med jämställdheten? Är det OK att kvinnor gör och tar för sig medan män fortfarande ska hålla sig på sin kant? Är det sviter av en liten grupp mäns sätt att se på kvinnor, misshandel, förtryck och våldtäkter som gör att det ser ut såhär?

För mig är jämställdhet lika för alla. Och för att det ska bli konkret borde jag, om jag jobbade som assistent åt en kvinna, helt lätt kunna följa med in på damernas? Någonting säger mig att det aldrig någonsin skulle komma på fråga. tusen andra möjligheter skulle komma på förslag före hur detta skulle lösas och undvikas.

Så hur är det egentligen fatt med jämställdhetstänkandet?

Andra bloggar om: Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskada, Synskadade, Assistans, Assistent, Ledsagning, Simhall, Badhus, Bastu, Jämställdhet, Feminism, Man, Kvinna, Män, Kvinnor

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på Tomtebodaskolan^W som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250″ och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3″ i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolan, Skolor, Lärare, Elev, Elever, Klass, Klassrum, Pedagog, Pedagogik, Specialpedagogik, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Integrering, Integrera, Tillgänglighet

Förutom att se hur många besökare per dygn man har så är halva nöjet att se vad folk har sökt på för ord när de hamnar hos mig. Ofta är det vanliga sökbegrepp som är självklara. Mycket båtmodeller och båttermer, mycket Mac, iPhone och Apple och nu börjar sökningarna på Mot Alla Odds öka.

Men idag kom nog den roligaste sökningen in i loggen. Någon har sökt på ”kan en 11 åring ha ärtrörs krig” :)

Jag blir så nyfiken på vad man egentligen letar efter när man söker på sådant. Annat är ju helt uppenbart, men detta? Är det en 11-åring som undrar om han eller hon är normal som älskar ärtrörskrig, eller är det en förälder som undrar om ärtrör kan vara en lämplig present till en 11-åring? :)

I båda fallen kan jag ge svar och tröst! Som 38-åring letade jag land och rike runt efter den gamla sortens galgar som man som liten använde för att blåsa ärtor med. Inför en semester 2011 fick jag ihop 5–6 stycken av dessa rariteter och tog med dem ut i skärgården tillsammans med 4kg gula ärtor :) En del vuxna i vårt sällskap kanske tyckte jag var aningen besvärlig som lärde barnen smyga och blåsa ärtor. Det svider rätt fint i häcken eller mot bar hud kan jag tipsa ;)

Så svaret är tveklöst: japp en 11-åring inte bara kan, utan bör ha ärtrörskrig :) Jag tycker någon borde börja tillverka det där tvärröret på de gamla galgarna och sälja dem separat som produkten ”ärtrör” :) Men å ena sidan vill vi vuxna inte att våra barn ska spela TV-spel och dataspel hela dagarna. Å andra sidan får leksaker inte låta eller panga högt, det får inte finnas minsta risk att man ska få ett litet blåmärke och det finns heller knappt några fritidsgårdar för kidsen att leka på längre!

Så alla gamla far- och mormödrar, fastrar, mostrar och gamla far- och morbröder, in i garderoberna och inventera om ni har sådana galgar av den gamla sorten med ett ihåligt tvärrör som går att ta bort. Demontera och ge bort eller sälj dem och skapa lite glädje. Eller varför inte själva stå bakom husknuten och sätta en ärta i häcken på någon som glömt lite för fort hur kul det var när man var liten :)

Andra bloggar om: Barn, Barndom, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Lek, Lekar, Leksak, Leksaker, Ärtrör, Ärtor, Galgar, Fritid, Fritidsgård, Fritidsgårdar, Blog, Blogg, Sökning, Google

Då var det nytt år, 2013 och det känns väl inget speciellt sådär. Alla högtider är passerade och vi går stadigt mot vår igen, det känns bra!

Kvällen igår eller idag rättare sagt slutade vid 2-tiden och det var skönt att gå hem i nyårsnatten. Det var helt lugnt ute, inga fyrverkerier ens på avstånd och vi mötte bara några få människor på väg hem eller vidare i nyårsnatten. Dagen idag började ganska sent. Alla sov som stockar till 12-tiden och till och med djuren vaknade motvilligt.

Ute töar det och går knappt att gå på gångvägarna på grund av all is. Det enda som är tråkigt denna sega göra-ingenting-dag är att allt är stängt. Man längtar efter snabbmat men ingenting av det man vill ha är öppet runt omkring. En härlig 200 grams hamburgare hade suttit grymt perfekt.

Så vi satte igång jakten på mat och Onlinepizza fick bli lösningen Just sådana här dagar är det perfekt att klicka i en beställning på surfplattan och någon timme senare ringer det på dörren.

I morgon är det arbetsdag igen, då rullar 2013 igång på allvar!

Andra bloggar om: 2012, 2013, År, Nyår, Nyårsfirande, Nyårsafton, Nyårsdagen, Nyårslöften, Löften

Lite försenad till jobbet i torsdags och aningens sen i fredags, det är ingenting mot idag då jag inte tar mig till jobbet alls :) Först var tanken en föreläsningsdag på andra sidan stan, det lade jag ner direkt. När jag istället började utreda möjligheterna att åka till jobbet istället slutade det med ett uppgivet leende och att jag lutade mig tillbaka i fåtöljen med påfylld kaffekopp :)

Ute vräker snön ner, Facebook är helt nedlusad av människors vinteröden denna morgon och SLs information är bara ett stort NEJ. Trafikrapporterna på radio och i tidningar har jag inte ens brytt mig om att kontrollera.

Tågen går inte, bussarna kommer inte fram och färdtjänst rekommenderar att man inte reser. Vill man resa ändå spelar det ingen roll för det finns inga bilar som kan köra, eller så har hela länet bestämt sig för att åka taxi istället för tåg.

Det är första gången jag lägger ner försöken att ens ta mig till jobbet så länge jag kan minnas. Men jag har inga bokade besök idag och jag har en utvärdering att fila på och det gör jag nog klokast i att göra hemma och jag hoppas chefen kan se det som giltig betald frånvaro :)

Andra bloggar om: Färdtjänst, Vinter, Snö, Plogning, Plog, Plogbil, Plogbilar, Trafik, Kollektivtrafik, Pendeltåg, Tunnelbana, Buss, Jobb, Arbete

Idag blev jag upringd av en typiskt jobbig försäljare från Bomerang Solutions systerföretag Svensk brandsäkerhet. De har ringt mig förut och velat sälja brandvarnare, brandsläckare och brandfiltar och annat som förvisso är väldigt viktig utrustning.

Jag är ingen sådan som det är så lätt att sälja till, jag säger inte ja till en massa saker som dimper ner i brevlådan och sedan ångrar mig. Däremot önskar jag att jag lärde mig säga nej tack i ett betydligt tidigare stadie i samtalet. Men då hade jag faktiskt tänkt på att vi saknade brandsläckare hemma och att åtminstone en sådan vore bra. Så det var lite därför jag lät tjejen prata på.

Men när hon hade fått veta hur många vi var, hur stort vi bodde och gav ett konkret förslag, handlade det typ om en brandsläckare i varje hörn och brandfiltar i varje rum och det skulle ha slutat på en förmögenhet. Så jag sa nej tack, jag löser det själv och avslutade samtalet.

Det var förra hösten. Efter det fortsatte de jaga mig i stort sett varje dag vid olika tidpunkter på dagen. Jag tänkte prova strategin att inte svara eftersom ett ”nej tack” tydligen inte räckte. Jag tänkte om jag inte svarar tröttnar de snart, men det pågick i månader innan det slutade ringa.

Men idag var det alltså dags igen… En hurtig säljar-kille ringde, presenterade sig och sen började tugget: ”Tjena Joakim, hur är läget idag? Skiner solen på dig? Jasså inte men det kanske kommer. Bor du kvar där i Handen? Jasså, lustigt namn, vet du att det finns en ort där som heter Fittja? hahaha!” Sådär fortsatte det en stund och detta trots att jag sa att jag arbetar och att jag antog att han ville sälja saker och att jag redan pratat med dem tidigiare och inte var intresserad.

På något vis har jag svårt för den där familjära attityden, som om vi kände varandra och bli så jävla kompis! Jag undrar om det verkligen är en fungerande säljstrategi? För mig känns det bara fånigt och som om någon kommer för nära. Extra störd och sur blir jag när orsaken till det slemmiga beteendet är att man vill sälja saker.

Trevlig som telefonförsäljare kan man vara ändå utan att vara lismande.

Andra bloggar om: Telefonförsäljare, Telefonförsäljning, Påträngande, Brandskydd, Brandsäkerhet

Så var det dags för årets upplaga av Earthhour 2012 och förberedelserna pågår för fullt. Ljus och tevatten sätts på och mys förbereds och alla är mycket noga med att ladda sina mobila enheter. Det är just det, det har alltid känts som spel för gallerierna. Ingen här hemma skulle heller drömma om att stänga av mobilen, den går ju ändå på batteri och ger inget utslag i statistiken och inte ens en sårad moder jord kan ändra våra livsvanor.

Här gör vi det mest för barnens skull. Vad gör en timme per år för jorden och för medvetenheten? Direkt när timmen är över startar vi ändå upp allt som stängs ner, statistiken över släckta städer och byggnader rullar ut i medierna och garanterat också hur mycket det kostar och påverkar elnätet att starta upp allt igen som varit avstängt en timme.

Vi tror att vi gör något och kan påverka och den lilla timme som nu ligger framför oss känns bara som om den är till för att sätta plåster på vårt dåliga samvete och invagga oss i en falsk tro att det gör skillnad. Men vad gör egentligen en av årets 8760 timmar? Operatörerna vill och kan inte släcka ner mobilnätet vilket jag både förstår och just nu i skrivandets stund är enormt tacksam över :). Kommunerna vill av förklarliga skäl inte släcka ner gatubelysning eller ens fasadbelysning överallt. För att inte tala om alla enorma datacenter, industrier och liknande som skulle förlora miljoner kronor på att stänga ner en timme.

Så frågan är om det här är rätt sätt att lösa det på. Bättre sätt att framställa energin och mer energisnåla maskiner både hos oss konsumenter och industrier, det gör skillnad. Men att få oss att förbruka mindre tror jag är försent. Vem vill börja handdiska istället för diskmaskin, handtvätta eller laga mat på gasolspis eller är det verkligen en stor vinst att börja belysa våra hem med stearinljus igen?

Nu är det 45 minuter kvar sen kör vi igång allt igen!

Andra bloggar om: Earthhour, Energi, Energiförbrukning, El, Elnätet, Elförbrukning

Idag har det varit en intressant dag. Kanske inte så mycket på det yrkesmässiga som det privata planet. Jag har erbjudit mitt engagemang i arbetet mot diskriminering. För min del har diskriminering mest handlat om tillgänglighet i samhället för oss som använder ledarhund som hjälpmedel.

Arbetet går rent konkret ut på att hjälpa organisationen Independent Living med deras anmälningstjänst mot diskriminering. Det är en nättjänst där man kan fylla i ett formulär om man på något sätt blivit diskriminerad, bifoga all fakta och eventuella bilder och sedan få detta sänt i första hand till diskrimineringsombudsmannen DO, men också andra kontakter så som media etc. Anmälningarna ligger sedan kvar publikt på nätet och kan följas upp om något händer.

I första hand ska jag granska och godkänna inkomna anmälningar och sända dem vidare till DO. Men i en utveckling ska det kunna utökas med kommentarer och blogginlägg.

Under de 18 år jag haft ledarhund har förutsättningarna förändrats till det sämre på ett mer än märkbart sätt. Då jag fick min första hund 1993 var det enstaka situationer där det uppstod problem, oftast med ledarhund i samband med restaurang. Nu 2011, känns det ganska mycket som precis tvärt om. Några enstaka ställen där man vet att det fungerar men situationerna där det uppstår någon form av problem överväger.

Jag har ju skrivit ganska mycket om detta i min serie ”Ledarhundar och tillgänglighet” och hävdar att största orsaken är bristen på marknadsföring och information. Man var väldigt duktig på det under 1990-talets första hälft och tidigare. Men information är färskvara och människor glömmer fort.

När det gäller ledarhundar har det länge funnits ett undantag vad gäller ledarhund i livsmedelsbutiker och restaurang. Livsmedelsverket medger en näringsidkare att låta en ledarhund vistas i lokalen förutom där man direkt hanterar mat, exempelvis i ett restaurangkök, där man styckar kött och liknande. Men i serveringslokal och där livsmedel saluförs har man möjlighet att ta med sin ledarhund.

Men det har fortfarande varit upp till näringsidkaren att avgöra och det har på senare tid oftare blivit problem och man blir glad när man besöker platser där allt flyter på och är självklart.

I dagsläget finns inget stöd i diskrimineringslagstiftningen för ledarhundsekipage. Jag är ingen klippa på det juridiska, men principen är att man inte nekar mig som funktionshindrad utan hunden. Sedan att det i praktiken blir detsamma tar lagstiftaren ingen hänsyn till. Att jag måste avstå för att jag inte kan ta mig till eller från platsen utan min hund eller tvingas förvara hunden på ett otryggt sätt.

Under åren har jag själv gjort spridda anmälningar till dåvarande Handikappombudsmannen – HO som numera ingår i Diskrimineringsombudsmannen. Men svaret har varje gång varit just att lagen saknar stöd och anmälningar således är utan värde vilket har gjort att benägenheten att anmäla har sjunkit till ett minimum.

Givetvis är detta fel också, för desto fler anmälningar som kommer in, desto större är chansen att man förstår att detta verkligen är ett problem och i förlängningen med lite tur kan det innebära att lagen ändras.

Så i våras när jag flera gånger blev nekad att komma in på två restauranger, bestämde jag mig för att återuppta anmälningarna oavsett om något hände eller inte. Nu i dagarna har jag fått det första svaret i form av en kopia på det underlag som gått ut till de diskriminerande parterna så att de ska ha möjlighet att svara. Detta ska vara Diskrimineringsombudsmannen tillhanda under slutet av september. Och det är väl först då det blir spännande att se om något ytterligare händer.

Men det finns lite glädjande indikationer på att åtminstone något håller på att hända. Ett par tre ledarhundsförare som tidigare gjort anmälningar har blivit kallade till möte hos Diskrimineringsombudsmannen för att diskutera vidare. Jag tror inte något av dessa möten ägt rum än och väntar med spänning på en rapport eller kallelse till ett liknande gällande mina egna anmälningar.

men självklart gäller inte arbetet med anmälningstjänsten bara ledarhundsfrågor, utan alla typer av diskriminering. Det ska också bli spännande att sätta sig in i andra gruppers problem och upplevelser och förhoppningsvis på något sätt verka för en förbättring. En online-tjänst som denna skulle kunna ha stor potential både vad gäller uppmärksamhet på nätet och kanske media vilket i sin tur kanske positivt påverkar människors benägenhet att faktiskt anmäla diskriminering. Jag tror att väldigt få gör det idag med samma grund som varför jag själv oftast avstått, bristen på att något händer.

Andra bloggar om: Handikapp, Handikappade, Funktionshindrade, Funktionshinder, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Independent Living, Samhälle, Tillgänglighet

Det har varit lite tyst här ett tag. Jag har haft en tids bloggsvacka som berott på flera saker. Det har väl inte varit inspirationsbrist direkt, texter har jag författat på löpande band under vintern men bara lagt som utkast. Dels har jag inte varit nöjd med det jag åstadkommit, upplevt en liten period av tvivel på meningen och intresset i att blogga när man allt som oftast bloggar ut i det tysta. Är det någon som läser, är det någon som har glädje eller nytta av det man skriver och framför allt vad ska jag skriva? Inte för privat, inte för platt och tråkigt, inte för tekniskt — det är gott om ”inte” när man försöker profilera sin blogg.

Ett par händelser jag upplevt som obehagliga när jag tyckt att folk vetat saker om mig som de lagt ner lite tid och ansträngningar på att läsa in sig på via min Twitter och Facebook-sida. Egentligen inget privat av farlig karaktär, men ändå så jag stannade upp och kände efter.

Men för någon vecka sedan fick jag tillbaka modet och inspirationen. Jag började med att publicera mitt tråkiga inlägg om hemmaljudet och en rad inlägg om ledarhundar och en resa. Inlägg som hade publiceringsdatum från början av mars och framåt. Jag publicerade 10 inlägg för att fylla min feed och såg hur knuff.se hämtade min feed men inget hände. Inga av mina nyckelord blev sökbara på bloggar.se.

Jag skrev då till administratörerna och — tyckte jag — bad ganska snällt, förklarade varför jag bloggat bakåt i tiden och bad dem indexera upp min feed. Jag märkte att inlägg som postades med aktuellt datum indexerades upp genast utan dröjsmål. Jag tyckte att inläggen jag postat dels var viktiga rent allmänt men också inför vårens aktiviteter i ledarhunds-Sverige, dels tyckte jag inte de var så farligt gamla. Att inte verka tillåta att man publicerar inlägg med ens någon dags äldre datum kändes väl snävt.

Men inget svar och inga blogginlägg blev sökbara så jag fick radera inläggen och posta om dem igen med ett aktuellt datum. Det är ingen stor katastrof, jag får rensa min Twitter där jag annonserar mina bloggposter och min Facebook där jag importerar mina inlägg automatiskt. Att sökmotorer och andra feed-hämtare får trasiga länkar är väl något man får leva med.

Men när jag började indexera upp min gamla blogg hos den svenska bloggtjänsten fanns inga restriktioner. Jag kunde få årsgamla inlägg indexerade men det blev det snabbt stopp på vilket man kan ha förståelse för. Jag bad förvisso om att få hela min feed indexerad en gång för alla och sedan försöka hålla mig i fas men det gick inte det heller.

Men att man nu inte ens godkänner feeds med ens 30 dagar gamla inlägg är ju lite mer märkligt. Det kan ju finnas fler anledningar än mina till varför blogginlägg publiceras lite i efterhand. Tekniska problem med ens pingar till nyligen.se som man inte uppmärksammar på en gång kan ju vara en sådan anledning. Fast mer vardagligt och viktigt kan ju vara att man är på resa eller semester och inte vill eller kan blogga i realtid men ändå vill ha text och bild publicerat med rätt datum vid hemkomst. På resa kanske man inte har tillgång till internet på något vättigt sätt. Det är ju vanvättigt dyrt idag att mobilsurfa utomlands och hotell kan vara samma. Är man på semester kan det ju vara direkt olämpligt att blogga i realtid och verkligen tala om för inbrottstjuvar att nu är det fritt fram, det är ingen hemma för vi är i skärgården! Samma sak där, så kanske man vill ha sina inlägg publicerade vid hemkomsten men med rätt tid och datum så att det ser realtidspostat ut.

Men nu får jag som sagt posta om inläggen, något per dag och då fungerar naturligtvis indexeringen från knuff.se klanderfritt. Att inte ens få svar, ens i formen ”tyvärr du får göra om” tycker jag är trist. För min del blir det snävt att få ut inläggen i god tid och sökbara till internationella ledarhundsdagen sista onsdagen i april och jag har ju tydligt märkt att det kommer träffar från bloggar.se.

Men alltid lär man sig något och saker får lov att postas i realtid framöver och vill man inte av säkerhetsskäl så får man avstå att ha sina inlägg sökbara.

Andra bloggar om: Blog, Blogg, Bloggar, Resa, Semester, Bloggar.se, Nyligen.se, Knuff.se, Nyckelord, Sökord, Taggar, Etiketter

Igår bokade jag ledsagning hos SJ för att ta mig till tåget imorse och från tåget nu ikväll. Det första sket sig omgående eftersom man vägrade hjälpa mig om jag inte beställde mer än 24 timmar innan. Nu råkade det vara 20 timmar innan och då var det stört omöjligt! Man skylde på de som numera sköter ledsagningen, dvs Jernhusen och Banverket.

Förvisso finns det stora vinster med att sådana ”centrala” funktioner inom exempelvis tågnäringen sköter den här sortens passagerarservice. Tigidare när SJ skötte servicen, kunde det vara ett stort problem när man nyttjade andra tågbolag helt eller delvis.

24-timmarsregeln fanns förvisso även när SJ skötte om ledsagningen men var betydligt mer flexibel. På ett ställe som Stockholm central hade jag aldrig problem att få hjälp. Jag kunde till och med ringa på tåget om resan kommit hastigt på eller någon privat lösning havererat av någon anledning och med kort varsel få hjälp. Men nu sa man kategoriskt nej. Det gör mitt resande mindre flexibelt än för en ”vanlig” passagerare som kan ta sig till och från tåget själv.

Men ikväll skulle jag få hjälp, bli mött på perrongen vid tåget och få sällskap till taxi. Men jag blev inte förvånad när jag klev av tåget och minutrarna gick och ingen dök upp. En tågvärdinna och en medpassagerare blev min räddning.

Och jag kan inte låta bli att slås av hur ledsagningen alltid fungerat. Bara bussbranschen som jag också nyttjat mycket har varit sämre än tågbranschen.

Enda sedan 1980 då jag som liten pojke pendlade mellan småstaden Västervik och storstaden för att gå i skola har jag fått erfara hur det har varit. Busschaufförer och terminalpersonal — i vad mån det fanns någon — glömde bort att hjälpa än till bussen, glömde säga till när man skulle av och glömde överföra informationen vid förarbyten på långa streckor.

Tågresandet har inte varit bättre. Man har glömts av både på tåg och stationer och vid byten och man har fått räkna stopp för att utrop brustit och öppnat tågdörrar för att upptäcka att man inte stod vid någon station utan mitt på en linje inför ett tågmöte. Det var på den tiden dörrarna gick att öppna även utanför stationerna. Tack och lov har jag aldrig ramlat ner på banvallen även om jag vet att det förekommit mer än en gång.

Flyget däremot har alltid varit en klass för sig. Under 4 års tid flög jag som litet barn var annan helg mellan Stockholm och västervik. Jag blev aldrig bortglömd och inte heller i vuxen ålder. Till och med när jag 1999 flög alldeles ensam i tjänsten till USA, passerade 3 flygplatser och 2 flygbolag fungerade allt perfekt.

Idag har möjligheterna att ta sig till flyget blivit sämre. Man får i Stockholms Läns Landsting inte ta sig till flygplatsen Arlanda med hjälp av färdtjänst. Man får ta sig till centralen och åka med Arlanda Express. Där ska man få hjälp av kassapersonalen på tåget, hjälp av tågpersonalen att ringa personal på Arlanda som möter på perrongen och hjälp upp till incheckning där sedan annan personal tar över för hjälp ombord på flyget. Det är som upplagt för fel, missförstånd och missade tider. Och ja, det har hänt att jag fått ta hjälp av medpassagerare för att inte missa mitt flyg…

Nu är det ju inte bara gruppen synskadade som är i stort behov av en pålitlig passagerarservice. Det finns ju många fler grupper så som rörelsehinder etc. Men den kanske mest ”viktiga” gruppen att inte glömma bort är ensamresande barn. Här har flygnäringen en lång och stabil tradition. Man kan lita på att ens barn tas om hand och kommer fram. Detsamma gäller så klart med tågnäringen, det är bara det att man inte vet exakt vart barnet hamnar och när barnet kommer fram =)

Andra bloggar om: Resa, Buss, Flyg, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Arlanda Express, Jernhusen, Banverket, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Ledsagning, Ledsagarservice, Tillgänglighet, Funktionshindrad, Funktionshindrade