Jelly Bean Challenge

Bild: Spelet Bean Boozled Bild: Spelet Bean Boozled

Ikväll har barnen spelat Bean Boozled från Teknikmagasinet. Det är ett godisspel bestående av Jelly Beans. 8 goda smaker och 8 superäckliga och ett roletthjul avgör vilken färg man ska välja. Varje färg kan vara antingen en supergod eller en superäcklig. Bland dom goda smakerna fanns kokos och chokladmos medan man istället kunde råka ut för smaken av spya, ruttet ägg, hundmat eller smutsig strumpa. :)

Självklart dokumenterades spelet och blev en liten video man kan se nedan. :)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Stockholm City, ny pendeltågsstation under T-centralen

Bild: Barn med ballonnnnnnng   och skylt för Citybanan

För ganska precis ett år sedan besökte jag och kompisen Joche bygget av Citybanan, närmare bestämt den del av tunnelbygget som går från Södra station till Norrmälarstrand.

Nu var det dags igen. Citybanan bjöd in till en ny visning, denna gången av den blivande stationen Stockholm City under T-centralen. Stationen byggs 45 meter under marken, under tunnelbanans blå linje.

Stationen kommer att ha 4 spår, 2 perronger med glasväggar till skydd mot tågtrafiken. Under bygget kommer man lägga 1000 meter spår, bygga 44 rulltrappor och 17 hissar för anknytning till övriga linjer samt uppgångar mot Centralplan. När bygget är klart kommer man ha dragit ungefär 500 mil kabel!

Det var otroligt häftigt att se. Vi fick gå ner genom en arbetstunnel från Blekholmsgatan. Alla var tvungna att ha hjälmar och reflexvästar. Vi fick se den parallella service- och räddningstunneln samt de båda plattformarna som man börjat bygga. Där såg man också de blivande uppgångarna.

Det är spännande att tänka sig hur detta ska bli 2017 då det beräknas invigas i december. Jag tror det kan bli väldigt bra att samla all tunnelbana och pendeltåg på ett ställe på centralen förutom fördelen med att det ökar kapaciteten på centralen med den dubbla.

Speciellt glädjande är att man redan från början bygger skyddande glasväggar som öppnar sig när ett tåg står på plats. Det skyddar från olyckor och lär minska ljudnivån väldigt mycket.

Efteråt bjöd man på kaffe, saft, bullar och balonger. Vi tog en promenad över söder i ett duggregnigt Stockholm till vårt pendeltåg vid Södra station.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Ytlighet och brist på engagemang

Facebook anklagas ofta för att vara en tävling om vem som har det mest perfekta livet och kan visa upp den finaste fasaden. Jag säger sällan emot den delen av just Facebook som socialt media. Någon som lägger ut bilder på mat, nyinköpta prylar, inredningsbilder, strand- och drinkbilder, bilder från samkväm med vänner och käresta som ger sken av lycka och framgång samt hur vansinnigt sportiga och aktiva vi är får många gilla-markeringar och kommentarer. Om någon skriver att denne är arg, ledsen, ensam så ges inte alls lika mycket uppmärksamhet om ens någon.

Ofta kan man undra om folk ens läser vad som skrivs i statusuppdateringarna, när inlägg som ”min hund dog idag, R.I.P!” ger ett antal gilla-markeringar samt en rad med kommentarer i stil med ”nä vad tråkigt…” :( Jag har alltid undrat vad dessa gilla-markeringar står för. Gillar man att hunden dog, att den ska vila i frid eller att hundförsäljningen nu får ett uppsving? Eller gillar man att ens vän äntligen drabbades av en sorg så att ens egen lycka kliver upp ett par pinnhål?

Jag kastar inte första stenen, jag har varit delaktig i Facebook sedan 2009. Min tanke var då att knyta kontakter och bevara gamla kontakter. Att kunna förmedla vad som händer i mitt liv för långväga släkt, vänner och bekanta. Och visst lägger jag hellre upp en bild på mig ätandes mjukglass i solen i någon hamn än att ta en bild på den där alldeles för höga räkningen som svider att betala, eller lägga ut räntesatserna på dåliga val av kontokrediter eller skulden efter husförsäljningen för 4 år sedan som fortfarande finns kvar.

Jag kan alltid säga att det inte är någon idé att lägga ut sådana bilder, för i lyckotävlingen är det ändå ingen som bryr sig och någon deppig martyr vill väl ingen vara?

Ändå har jag försökt bryta mönstret och här i bloggen skriva om en del saker i livet som är svårt. Jag har skrivit om de mörka sidorna av min funktionsnedsättning, svårigheterna med tonårsbarn och hur jag kan känna mig misslyckad som förälder. För när jag började blogga innan de flesta ens visste vad internet var, ville jag skriva om livet. Och livet är verkligen inte bara roligt.

Ett annat fenomen jag varit lite lustigt, var när jag i somras först bröt nyckelbenet och kort därefter hamnade på sjukhus för blindtarmsinflammation. Jag lade upp bilder på mig i sjukhussäng, försökte ironisera lite med bilder på mig i sjukhusets otroligt fula kläder etc. Dessa bilder genererade en storm av gilla-markeringar och mängder med kommentarer. Men när bilder på mig och de övriga hjältarna i Mot Alla Odds 2013 lades upp kändes det ganska tydligt som det började bli ett avslutat kapitel.

Samtidigt kan jag se hur personer som deltagit i andra produktioner så som Paradise Hotell får otrolig uppmärksamhet i radio och TV, bjuds eller bjuder in sig både här och där och ofta genom att säga mer eller mindre korkade saker får ännu mer mediautrymme. Tittar man på vilka som har framgångar på Youtube, så är det småtjejer som visar upp sitt senaste smink dom eller deras sponsorer köpt eller hur man sitter och spelar dataspel och kommenterar samtidigt och tjänar vansinniga pengar.

Jag har tänkt att någonstans i det där tragiska och ytliga måste det finnas utrymme för bra saker, något för mig att förmedla eller göra som åtminstone jag tycker har mer substans än mycket av allt det andra. Och efter Mot Alla Odds 2013 tyckte jag att jag fått en bra grund att jobba vidare på. 8 timslånga avsnitt i SVT och känd hos stora delar av svenska folket, det måste bara gå tänkte jag.

Intresset för mina föreläsningar varade ungefär ett år för att nu nästan avtagit helt. 3 planerade har jag kvar men sedan är det dött. Visserligen har jag inte kunnat marknadsföra mig själv speciellt hårt på grund av mitt heltidsjobb. Men jag tänkte att för varje 100:e åhörare skulle det kanske generera något nytt uppdrag och på så vis bli lite självgående. Men jag är tydligen ingen bra marknadskännare. Att det heller inte genererade något nytt äventyr eller annat mediautrymme förvånade mig även om jag är osäker på vad lilla jag skulle ha att ge bland Big Brother-, Paradise Hotell- och Youtube-giganter.

Jag har länge undrat vad jag ska göra med mitt relativt stora underlag på nästan 1900 följare på min officiella Facebook-sida. Att nå så många kända och okända har jag fått på grund av TV-serien och det vill jag förvalta och göra något bra med, men vad? Hittills har det mest handlat om att underhålla och bibehålla genom att lägga upp just sådana lyckobilder om vad som händer i mitt liv som visar hur otroligt framåt och duktig jag är :)

För en tid sedan bestämde jag och en bekant att cykla en sträcka med Barncancerfonden och Ride Of Hope för att hjälpa till att samla in pengar. Vi engagerade dessutom vår cykelklubb för att få flera att delta. Imorgon söndag den 10:e augusti kör vi från Uppsala till Stockholm som är Ride Of Hopes sista sträcka på sin resa från Umeå till Stockholm som startade tidigare i veckan. Vi verkar bli många från den cykelklubb jag är med i och varje person bidrar med 300kr till Barncancerfonden.

Vi brinner alla för olika saker och just Barncancerfonden ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med en cancer som drabbar ögonen och min äldsta dotter föddes med samma sjukdom. Det känns därför naturligt och nära att bidra till forskning och aktiviteter på det området.

För en vecka sedan startade jag en egen insamling med målet att samla in 10000kr på en vecka. Jag tänkte att det var ett rimligt mål som borde gå att nå med alla 400 Facebook-vänner och 1900 följare på min sida. Om bara 10% av alla dessa bidrog och resten delade informationen vidare skulle det gå i en handvändning.

Jag skapade insamlingen, skrev en beskrivning och satte ett mål och ett slutdatum och sedan satte jag igång med att sprida länken. Jag lade ut den på min privata Facebook och jag lade ut den på min officiella Facebook-sida och för att öka spridningen betalade jag dessutom i flera omgångar för att inlägget skulle visas för flera personer. Det kunde inte gå fel tänkte jag.

Eftersom det här inlägget handlar om ytlighet och brist på engagemang, så kommer alla fina givare som genast bidrog inte att få den uppmärksamhet dom förtjänar. På ett par dygn bidrog dessa och insamlingen var genast halvvägs till mål. Det var bara närmaste släkten, vännerna och några okända, i skrivandets stund 20 fantastiska människor och familjer!

Det som får mig att känna mig ledsen är alla dom som inte ens bryr sig. Alla dom som trycker på gilla så friskt i andra sammanhang och alla dom som delar både det ena och det andra lyste med sin frånvaro. På min officiella Facebook-sida kom ett hundratal gilla-markeringar på det inlägg jag betalat hundratals kronor för att det skulle synas men så vitt jag kan se inte ens 10 delningar på ett inlägg som enligt Facebook ska ha en räckvidd på över 5000 människor.

På min privata Facebook-sida delades länken av ett tiotal engagerade människor som även dom uppmanade sina vänner att i sin tur dela och bidra. Jag kritiserar ingen av dom som lägger upp bilder på vinglas, nyslipade parkettgolv och för att inte tala om selfies i mängder. Men ingen av dessa aktiva rör ett finger för en god sak.

För en liten stund sedan lade jag upp länken till min insamling igen. Den genererade 3 gilla-markeringar och 0 kommentarer och den delades av samma fåtal entusiaster som tidigare. Kort tid före lade jag upp en bild som visar oljestänk på mitt ben från dagens cykling. Denna bild genererade 17 gilla-markeringar och 6 kommentarer än så länge. Våra bekantas nybyggda förråd genererade likaså 17 gilla-markeringar och en nyinköpt vinkaraff med glas gav 34 gilla-markeringar och 7 kommentarer. ”Before and after”-bilder på det nyslipade parkettgolvet fick 41 gilla-markeringar och 5 kommentarer.

Jag kan fortsätta dra exempel i evigheter. Jag delade regeringens länk om vanliga påståenden om invandring och denna länk fick 1 gilla-markering.

Det tycks inte spela så stor roll vem man väljer på Facebook av de som är aktiva. Nästan samma mönster överallt och var man än tittar hittar man ingen delning om insamling till Barncancerfonden.

Det här är nog första gången under årens lopp som jag funderar på vad jag ska ha Facebook till och på vilket sätt jag själv oftast använder det. Jag undrar också vad jag ska ha min officiella Mot Alla Odds-sida till i framtiden. Den tycks ha spelat ut sin roll då folk inte ens trycker på gilla när jag lägger ut bilder på mitt oljiga underben.

Vill ni ha fler exempel på vad vi vill ha? Det är bara att ta de senaste artiklarna från Aftonbladet:

  • Aftonbladet: ”Min kropp skrek vila!”
  • Aftonbladet: ’Det här gänget är vildare’
  • Aftonbladet: ”Pewdiepie” hotades till livet
  • Aftonbladet: Slog rekord – innan programmet ens hade sänts
  • Eller från Youtube, lyssna bara!

    Så det är väl bara att lyfta på hatten för alla sminktjejer, såpaskådisar, bloggdrottningar och Youtube-giganter Ni har något som jag bevisligen inte har och jag undrar vad jag lägger ner min energi på egentligen. Ett exempel på det är väl detta inlägg i sig? :)

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

    Posted from .

    Sveriges Radio P1 dokumentär: Rädda Sverige, del 3 – Svart Lucia

    Lyssnade idag på P1 Dokumentär ”Rädda Sverige, del 3 – Svart Lucia” som handlade om uppståndelsen kring att SVT 2012 visade ett Luciatåg med en mörkhyad flicka som Lucia och att man också hade med en rappare i Luciatåget.

    Först undrade jag vilken planet jag var på just då för jag måste totalt ha missat uppståndelsen som var på nätet efteråt. Lucia-morgon på SVT tittar vi alltid på, åtminstone delvis till frukost och morgonförberedelser och just detta år var Lucia en vardag. Rapparen måste jag ha missat och hade någon i familjen kommenterat att Lucia var mörkhyad hade jag helt säkert inte alls reagerat på det. Jo möjligen med ett ”yes, äntligen!”

    Men jag känner att jag ändå måste skriva några ord. Jag känner mig inte så bra i det här ämnet så det blir ingen lång politisk utläggning. Den sträcker sig till att säga, att Svergedemokrater aldrig någonsin kommer få min röst och jag ber verkligen de som röstar på dem att tänka bara en gång till innan, eller två…

    Först då det här med näthat. Det är inget nytt, vi ser det om och om igen. Man sitter bakom sitt trygga tangentbord och upprörs med sina, i bästa fall halvt genomtänkta argument och skriver. Sedan ”kryddar” man språket lite som en intervjuad uttryckte det och man triggar varandra. Man har inte en tanke på att en människa, i det här fallet en 14-årig flicka och hennes vänner läser allt detta och man skulle helt säkert aldrig ens sagt en bråkdel av det om man haft personen framför sig.

    Näthat har alltid förekommit så länge människor kunnat kommunicera på det här viset. Enda sedan modemens och BBS:ernas tid. Jag tycker att problemet är att man alldeles för sällan får ta konsekvenserna av dumma saker man skriver. Man får aldrig se människans reaktion och det känns som man väldigt sällan får försvara sina ord trots att det är på nätet. Likasinnade hetsar varandra och sådana som säger emot får ta emot än värre.

    En av de intervjuade som fick läsa igenom sin text och fundera över hur det togs emot bad om ursäkt, sa att det inte riktigt var så det var tänkt, inte mot Lucia-flickan det var riktat och att han nog i samma situation skulle känna sig ganska trakasserad. Han sa till och med att Luciatåget var fint och att hon gjorde det bra.

    Ändå allt detta, varför liksom? Var ursäkten ärlig och uppriktig kom orden utan eftertanke från en som säger sig vara inbitet emot främlingar. Ansåg han som jag, att ordvalet var helt galet trots galna åsikter? Man måste inte dra paralleller med gruppvåldtagna kvinnor så som han hade gjort i sin text på sajten avpixlat.info. Och nej, jag länkar inte dit, ni får själva knappa in adressen om ni har den hågen. Ingen sådan sida ska få ha min sajt i referensloggen om det kan undvikas.

    En kvinna som intervjuades, sade först att Lucian var helt OK något om att hon hade adoptivbarn i släkten eller vad det var. Nej, det var rapparen som var äcklig. Hon sa också att problemet var att de inte ville ta sed och tradition dit de kom. Jag log lite, och undrade om det inte räcker med att en mörkhyad flicka är Lucia i ett Luciatåg? Om just denna tradition är så himla svensk undrar jag, men jag har inte gjort min läxa på den punkten.

    Sedan tog samma kvinna upp muslimer och moskéer. Rapparen som intervjuades svarade väldigt bra, att det var musik, rap man ägnat sig åt i domkyrkan i Uppsala. Inte att läsa koranen.

    Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, de välutbildade rasisterna eller den här typen som inte kan skilja på saker. Vad har en svenskfödd rappare och en mörkhyad Lucia född i Indien med Islam att göra? Vore de så troende kanske de eventuellt inte skulle ställt upp på att sjunga i en svensk kyrka.

    Det fanns så många otäcka inslag i den här dokumentären så att jag hade svårt att sitta still. Det kröp i kroppen på mig, ungefär som när någon sjunger jävligt falskt i Idol eller på en sämre karaokeföreställning bland fulla medelålders på en finlandsbåt. Ungefär som när man vill fly men inte vet vart man ska ta vägen och skäms så att man rodnar trots att man själv inte sagt ett ljud.

    Och just det, jag är inget vidare i den här debatten. Jag är alldeles för opolitisk, gjorde att jag först inte tänkte skriva om det. Men även om jag bara skrev NEEEEJ så hade jag åtminstone skrivit något, inte hålla med och tyst samtycka. Det här är så fruktansvärt vidrigt!

    Ibland kan jag undra om många rasister blandar ihop begreppen? Är det verkligen invandrarnas fel att brottsligheten inom vissa områden är hög, att det finns arbetslöshet och brister inom vården? Har det skapats av ”dom”? Eller kan det vara så att det istället borde vara vårt samhälle dom borde sura på och fel politiker de röstar på? Eller tycker man att en svensk mördare och våldtäktsman, bidragsfuskare etc är bättre än en med icke svenskt ursprung? Eller menar man att det inte finns ”riktiga” svenskar som kör rattfulla, kidnappar och våldtar, mördar och fuskar med skatten och slår folk på käften?

    Jag vill slutligen ge mitt enorma beröm till Lucian Astrid Cederlöf och hennes vänner för deras mod och styrka. Trots sin ringa ålder, bli kallad ”neger” och ”kolsvart” av vuxna och de som vill styra vårt land. Ett barn, en 14-årig flicka! Egentligen är det skit vem som än blir drabbad, men det finns som bekant grader i helvetet! Nu ska hon dessutom få höra att samhället använder henne som slagträ i den politiska debatten. Vem var det som började slå? Bad hon om det? Och om hon inte får svara, ska dessa människor med sina hemska åsikter stå oemotsagda?

    Lyssna på dokumentären här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

    Nu börjar det igen

    Jag har varit ganska tyst en vecka sedan jag skrev ihop min årskrönika. Det har inte hänt så mycket som känts intressant att skriva om.

    Nyårsfirandet blev ju inte som planerat men var väldigt lugnt och trevligt ändå. Sedan var det arbete som vanligt i 2 dagar innan 13-helgen kom med en extra dags ledighet.

    Men imorgon börjar en förkortad arbetsvecka men det blir ingen speciellt lugn start för mig. Mycket att göra direkt och det är nog mycket bra.

    Själv känner jag mig lite oförklarligt låg utan att veta exakt varför. Jag har inga stora problem med att det är arbetsdag imorgon även om det finns delar i det som jag inte gläds speciellt mycket åt och som det inte finns någon direkt lösning på i brådrasket. Jag klarar mig bra ändå, men visst hade det varit roligare om det där tråkiga inte funnits och möten om det väntar redan andra dagen på jobbet. Så kanske är det det som gör att jag inte känner mig speciellt glad.

    Eller kanske det bara är som vanligt med mig, en svacka, mörkret, kylan, regnet, snön som kommer att komma i större eller mindre mängder, frustrationerna över min funktionsnedsättning som kommer och går i styrka efter humör och motståndskraft.

    Jag funderar över vad jag ska ägna mitt skrivande åt framöver. Åtminstone i kristallkulan glittrar framtiden händelselös vardag och rutin, men sådant kan ju ändra sig så fort. Januari och februari brukar vara kalla, trötta, långsamma och fattiga. Då ska jag försöka förmå mig upp på löpbandet eller cykeln för att pressa olusten ur kroppen.

    Ute strilar regnet mot fönsterbläcken och klockan är mycket. Jag borde verkligen sova om jag ska vakna i tid imorgon.

    Andra bloggar om: , , , , , , ,

    Posted from .

    Dokumentärfilm om Laziz Sharifov

    I dagarna blev den dokumentärfilm några skapat om Laziz Sharifov färdig och har lagts ut på Youtube. Kan varmt rekommendera att se den.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Stormöte för Laziz Sharifov

    Ikväll har det hållits stormöte i Haninge Kulturhus angående det fortsatta arbetet för att få tillbaka Laziz Sharifov till Sverige igen.Jag hade tyvärr annat inbokat och kunde inte själv delta trots att det var så föredömligt nära hemma. Jag hade också väldigt gärna velat träffa alla människor som engagerar sig och som jag på ett eller annat sätt haft kontakt med via nätet.

    Under mötet bestämdes en del saker om det fortsatta arbetet, så som att fortsätta insamlingen av pengar för Laziz återresa till Sverige och för att ge stöd åt hans familj som är kvar här i Sverige. Ett antal punkter om det fortsatta påverkansarbetet bestämdes också. Under stormötet visades också en film som är under produktion som enligt uppgift ska komma upp på Youtube denna veckan.

    Från Laziz har det kommit livstecken från hans vistelse i Kazakstan. I sin egen blogg skriver han att han lever men låter uppgiven och ledsen och att det verkligen inte är bra. Och det är inte så konstigt om man betänker vad den pojken gått och fortfarande går igenom…

    Men han lever och det finns fortfarande mycket att kämpa för!

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IX

    Så kom då dagen jag varit rädd för skulle komma men som jag i det sista trodde var en naiv obefogad, nojig rädsla. Tisdag den 26:e november verkställdes utvisningen och på ett väldigt märkligt sätt, värsta tänkbara faktiskt…

    Jag har varit i kontakt med Laziz advokat och som lekman och medmänniska försökt förstå turerna och vad som hände. Felaktiga tolkningar, missförstånd och juridisk okunskap är mina egna brister vad gäller de saker i detta jag kanske refererar på ett inte helt korrekt sätt.

    Efter Migrationsverkets första försök att verkställa utvisningen skickades Laziz tillbaka till Migrationsverkets förvaring i Flen. Där lovade man honom och advokaten fick även någon sorts beslut på att Laziz utvisning skulle avvakta tills man kunde utvisa hela familjen. Och förnärvarande är mamma och syskon gömda. Så för tillfället antog Laziz, vänner och advokat att han var tillfälligt säker. Den tiden utnyttjade advokaten till att i lugn och ro förbereda och samla fakta för en ny överklagan till Migrationsdomstolen.

    Som en blixt från, en kanske inte helt klar himmel dock, får så Laziz beskedet igår vid 8-tiden på morgonen att göra sig i ordning, för nu ska han åka hem. Laziz hinner ringa någon vän och tala om vad som är på gång, men i övrigt får han inte kontakta någon. Inte familj, inte vänner och allra minst sitt juridiska ombud Lisa af Jochnick. En kort stund senare hämtas han snabbt och diskret och förs iväg.

    Vi alla nås av meddelandet Laziz hinner få ut innan han blir avplockad mobiltelefon och utan möjlighet att kommunicera, och alla antar så klart att Arlanda flygplats är målet. Ett antal tänkbara flygtider letas fram. Själv sitter jag i en bil på tjänsteärende och kan ingenting göra. Allra helst skulle jag velat avvika från min plikt men skulle helt säkert blivit anmäld då jag arbetar inom rehabiliteringen i Stockholms Läns Landsting. Men jag övervägde starkt att ta den risken. Nu såhär efteråt vet jag att det inte tjänat något till.

    Ett förvånansvärt stort gäng åker till Arlanda med kort varsel. Larmet går vid 9-tiden som jag uppfattar det och tänkbar flygtid var 12:05. Ändå var ett 40-tal på plats i god tid för att protestera. Där delade man ut flygblad och väntade på transporten.

    Det var bara det att ingen transport kom. Demonstranterna fick veta att utvisningen redan var verkställd. Laziz och 4 poliser hade körts till Skavsta flygplats utanför Nyköping där ett privat hyrt flygplan väntade och klockan 10:50 lyfter detta flygplan med destination Amsterdam. Betänk att Laziz fått beskedet runt kl8 på morgonen!

    När advokaten får veta vad som är på gång skickar hon in överklagan, men det är försent. Så fort planets hjul lämnat marken, är ”problemet Laziz” inte längre ett ärende, eller jo, ett avslutat ärende…

    Advokat Lisa af Jochnick försöker få kontakt med gränspolisen. Under de kritiska minutrarna då det kanske fortfarande funnits en chans medan Laziz fortfarande var kvar på marken, hävdade man att Lisa inte var Laziz juridiska ombud. Detta trots att fullmakt fanns hos gränspolis och Migrationsverket. När planet lyft verkade hon vara godkänd som juridiskt ombud igen, men tyvärr, ärendet var avslutat…

    Laziz flyger via Amsterdam till AlmatyW som är den största staden i KazakstanW. Där lämnar de 4 svenska poliserna Laziz i passkontrollen och flyger hem igen utan att ta reda på eller bry sig om att Laziz nu blir stoppad och inlåst på grund av bristfällig dokumentation och avsaknad av pass. Där har han i skrivandets stund suttit inlåst ca 24 timmar! Dock utrustad med sin mobiltelefon för att åtminstone hjälpligt kunna kommunicera.

    På nytt är han fånge och i händerna på en ny immigrationsmyndighet och ånyo är han inlåst med endast 200 dollar på fickan. Eftersom Laziz är över 18 år och således myndig enligt svensk lag, behöver Sverige inte försäkra sig om någonting när man utvisar en människa. Finns det boende och pengar, eller riskerar han att hamna på gatan? Släkten har vänt familjen ryggen så där finns inget stöd att få.

    Den här texten har tagit mig lite tid att skriva. Jag började igår när detta blev ett faktum och advokat Lisa af Jochnick tog sig tid att försöka svara på mina frågor och förklara saker jag inte förstod. Sedan satt jag här med ”pennan i handen” och det kom liksom inga bokstäver, inga ord, inga tankar. Huvudet var bara tomt och det kändes som om jag inte längre hade något att tillföra i detta. Fascinerad och skrämd och med en avsky för en Migrationsmyndighet och gränspolis som gör såhär mot människor.

    Det blev bara kallt i bröstet och när min äldsta dotter 17 år, kom hem, spred sig kylan i kroppen. Laziz är 18, bara ett år äldre än henne. Jag försökte föreställa mig henne i händerna på 4 arga och otrevliga poliser, ett flygplan som ett land lagt ner stora pengar på för att få ur honom ur landet.. Ett främmande land, nya arga poliser och dessutom ett överhängande hot som man en gång flydde ifrån. Laziz, 18 år, myndig, bara ett år äldre än min tjej. Myndig, ett barn, en ung vuxen där ute i den stora kalla världen.

    Jag fick inte ihop det! Tankarna ville liksom inte samla sig på rad och i ordning. Det var bara kortslutning och kaos och faktiskt, jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

    Nu känns det mer ordnat. Kortslutningen och knuten har löst upp sig lite och orden kommer tillbaka fast tveksamt…

    Jag försöker se scener framför mig. Jag försöker vara Laziz, ”Gud” hjälpe mig… Jag försöker vara poliserna som fattar beslutet, planerar utvisningen, svarar i telefon när advokaten ringer och gör allt för att förhala. Jag försöker vara poliserna som leder en ung 18-årig livrädd kille för att dumpa honom framför passkontrollen i ett främmande land. Sedan vänder jag mig om och går till nästa flyg för att åka hem. Drar jag en suck av lättnad? Säger jag till min kollega ”fy fan det där var jobbigt”, eller säger jag ”förbannat så jobbig man kan vara men nu fanns ju inget jädrans passagerarplan att ställa till fanstyg på och ingen jävla media och jobbiga demonstranter. Det där gjorde vi bra grabbar!” Var de förresten grabbar? Det var säkert någon tjej med också, det ska ju vara jämlikt. Det gör ju ingen skillnad i sak. Kanske mina egna fördomar om polisgrabbar och deras attityd.

    Åker de hem sen, kramar om sina ungar och tycker det är jävligt jobbigt med ännu en dag med makaroner och köttbullar till middag? ”Imorgon skriver vi rapport”

    Nej, jag får faktiskt inte ihop det. Det går inte att bara säga ”vi lydde order”, ”det är inte vi som bestämmer”, ”vi bara verkställer”. Jag brukar citera, vem som nu sa det, ”don’t shoot the messenger”. Men eftersom jag inte kan tro på någon gud, så anser jag att vi människor har ett moraliskt ansvar och att det gäller allt från första handläggare till sista verkställande polis. Har man haft lagar och regler på sin sida i det här fallet, så har i alla fall man övergivit moralen och det är mycket farligare än alla lagar.

    Sedan tänker jag på Migrationsverket. Undrar varför jag tänker på de sist när det är de som varit helt avgörande. Hur blir man när man jobbar där? Blir man cynisk, paragrafryttare och avtrubbad med tiden?

    Jag tror de som jobbar med sådant här har blivit förhärdade. Tror de ser lycksökare och myglare i alla som vill in i Sverige, för att åtnjuta vår välfärd. Men är man inte kompetent eller har man tappat skärpan i att bedöma vad som är en flykting och vad som är en lycksökare, då SKA man byta jobb!

    Kanske vore det en idé att inte tillåta människor jobba på dessa poster för länge? Eller ställa krav på tester i värdegrund för att se när racismen och cynismen smyger sig in? Och kanske borde man också införa tester i att läsa lagen och hur man tolkar den? Det senare borde vara en självklar kompetens för handläggare på Migrationsverket, men jag är inte längre så säker…

    Och när det gäller att tolka lagen, känner jag mig övertygad om att man ofta har valmöjligheter. Att tolka den som att inget skyddsbehov finns, eller med lagens stöd bedöma att behovet finns. Vad avgör då med vilka ögon man läser paragraferna? Jag tycker en hel del i det här fallet, talar för en ganska otäck slutsats. Jag är helt övertygad om att man lätt kunnat ge familjen stöd och permanent uppehållstillstånd om man bara velat.

    Och sen till sist den förbannade skuldkänslan och skammen. Jag ville verkligen träffa Laziz som jag engagerat mig så mycket och känner så mycket för, trots att vi aldrig sets någon gång. Jag tänkte att helgen som var vore lämplig för ett besök. Det är ju så nära till Flen. Men jag tog mig aldrig för. Kände mig ganska lugn i att tiden skulle gå och det skulle bli tillfälle senare. Nu är det försent.

    Skammen då, över ett land som gör så här med människor. Jag hoppas djupet i den skammen framgår i dessa rader…

    Men jag känner mig glad också, glad för att Laziz antog mitt erbjudande att skriva här som gästskribent i min blogg. Det har aldrig hänt förut. Detta har alltid varit en privat, spretig och tråkig familjeblogg med vardagsbekymmer. Det har varit mycket hedrande att få bidra med de inlägg Laziz hann publicera. Det blev inte så många, men hans konto står fortfarande öppet när helst han kan och har möjlighet att skriva.

    Jag är också glad för varje livstecken vi får. Om dessa skulle upphöra blir det omöjligt att förlåta.

    Till allra sist, jag vet att Laziz inte är ensam. Sajten flyktingarna.se är full av liknande historier och medias bevakning av Migrationsverkets människohantering på sista tiden har varit skrämmande. ett fall kan bli fel och det kan gå prestige och principer i det. Men inte så här många. Då handlar det om något annat.

    Uppdaterat 07:09

    Aftonbladet har en artikel idag, Laziz egna bilder från mardrömmen som bara förvärrar bilden av hur det här gått till. Ovan skrev jag om hur jag trodde poliserna kunde tänka som jobbar med detta. Den första punkten ”grabbar, det här var jobbigt”, stryk den, jag tror inte längre på den. Om Laziz så skulle avrättats på plats, så hade poliserna åkt hem lättade och tyckt att de gjort ett bra jobb. Ingenting skulle fått dem att ta med honom hem igen. Han skulle ut ur landet bara.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from .

    Stoppa utvisningen av Laziz Sharifov

    I en bil på väg till ett hembesök i tjänsten, läser jag att det nu verkar hända! Laziz Sharifov ska hämtas av polis som lär ha sagt Vi ska köra dig till ditt hemland!

    Detta är inte sant, det får inte hända! Det ska inte hända i det här landet!

    Uppdaterat 09:36

    Migrationsverket har bekräftat utvisningen. Vad jag förstår har Laziz advokat inte lämnat in överklagan ännu eftersom insamling av fakta pågår. Under tiden verkar Migrationsverket passa på att verkställa utvisningen. Tänkbar flight är 12:05 från Arlanda. Ett snabbt upplägg som förhindrar insatser och demonstrationer. Det är en ond värld vi lever i….

    Uppdaterat 11:57

    En grupp har begett sig till Arlanda för att protestera mot utvisningen. Jag jagar information och bilder.

    Uppdaterat 12:46

    Enligt uppgifter från folk på plats på Arlanda jag varit i kontakt med, har Laziz redan utvisats via Nyköping och Skavsta. Enligt uppgift en olaglig utvisning eftersom Laziz advokat inte fått någon förkunskap om utvisningen och själv höll på att överklaga.

    Uppdaterat 13:33

    Laziz verkar redan vara utvisad ur landet via den lilla flygplatsen Skavsta. Demonstranterna på Arlanda beger sig nu mot Rosenbad för att demonstrera.

    Uppdaterat 16:41

    Pratar med Laziz advokat… Samlar information till ett nytt inlägg.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Dagen i förvar när jag inte har besök

    Jag vaknar, tvättar mig. Känner mig jätte ensam, även om jag vet att det är många som tänker på mig och hjälper mig så känner jag mig ändå ensam. Jag går t datorsalen för att chatta lite med vänner men oftast är datorer upptagna. Då går jag tillbaks till min säng och lägger mig. Får massor med olika tankar. Jag sover inte, jag bara ligger. Och tänker på allt möjligt. Blir orolig för min familj, tänker på hur de har det, tänker mycket på Migrationsverket som alltid gav oss negativa besked och blir så ledsen. Jag längtar till dagen när jag kommer släppas ut till frihet. När jag försöker tänka på att jag kommer släppas ut så försvinner den tanken direkt. Vet inte varför, kanske för att jag aldrig har fått någon positivt besked från myndigheterna. Jag tänker mycket på vad jag skulle göra om jag får uppehållstillstånd. Men jag vet fortfarande inte hur ett liv ser ut när man är trygg och vet att man inte kommer sparkas ut från landet. När man får och har möjligheter att göra det som man vill göra. Jag flydde från ett ställe för att få leva i trygghet och i frihet. Men efter några år fick jag samma situation. Nu är jag utvisad. Känns som att jag inte är född för att få leva i frihet.
    Vi äter måltider i bestämda tider: Frukost 8.30-9.00 Lunch 12.00-12.30 Middag 17.00-17.30 och kvällsmål 20.30-21.00. Jag tycker att maten här är mycket sämre än maten i skolor. Men man måste äta annars kommer man vara hungrig.
    Jag lägger mig vid 4-5 på morgonen. När jag lägger mig tidigt så tänker jag mycket igen. Men på nätter är jag rädd att sova, tänker mycket på det som hände i Märsta när polisen hämtade mig och satt mig på flygplan så är fortfarande stressad. Så jag sitter vid dator tills 4-5. Det är några till som sitter vid dator sent men de lägger sig tidigare än mig. Det är otroligt jobbig känsla att vara inlåst och ännu jobbigare att veta att man blir utvisad när som helst. :(
    Jag vill inte vara inlåst!!
    Jag vill inte bli utvisad!!!
    När får jag och min familj leva i frihet??

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Mitt liv i Sverige

    När vi kom till Sverige så började vi gå på skola inom en månad. Min lille bror gick tillsammans med de som går i en vanlig klass, han var 9 år så jag tror att han gick i 3:e klass. Jag tillsammans med min bror fick på förberedande klass, det är för de som inte kunde språket och redan efter 1 år plugg där så gick jag i en vanlig klass.

    4:e mars 2009 var min första dag på boxnings träning. Jag tränade med en kille som är min bästa vän idag. Han hade tränat lite längre än mig och när jag fick reda på att han tränar så började jag träna tillsammans med honom. Och efter ett år blev jag SM guldmedaljör i diplom boxning. Jag mötte en kille som var jätte duktig och hade tränat längre än mig. Han hade 4 SM-guld i rad och det 5:e som han skulle kunnat vinna, förlorade han mot mig.

    Och i våren som junior boxare van jag silver på senior SM. Och är rankad 2:a i Sverige idag.

    När jag gick i 9:an så sökte jag till boxningsakademin i gymnasiet om jag skulle gå i. Men när jag slutade 9:an så sa några att jag inte får gå gymnasiet eftersom jag inte har några papper. ( alltså för att jag var utvisad) Men sen ringde min akademi tränare och sa att han kommer fixa det och jag fick plats i barn-och fritid programmet. Det var bara ett och en halv termin kvar tills jag skulle ta studenten. Det var skolan och träningen.

    Nu berättar jag hur det va hemma. Från och med första dagen när vi flyttade till Sverige så bodde med några okända människor tillsammans i samma hus. För att hyran för lägenheten var jätte dyrt och vi skulle inte kunna betala hyran själva. Det är 3 rums lägenhet. Jag och mina bröder bodde i ett rum och mina föräldrar bodde i den andra och den tredje rummet bodde andra människor. Och ibland hände de så att det var för många människor så några var tvungna att flytta till vårt rum (min och mina bröders) Det brukade vara 3 stycken okända människor men ibland var det flera.

    I 5 år har vi bott med massor olika människor. Det var så många människor att jag inte kommer ihåg de alla och det var oftast så att de flesta inte betalade för maten och betalade bara lite för hyran än vad de egentligen måste betala. Vi var så trötta på att bo med andra människor. Vi letade efter annan bostad men hittade aldrig. ingen ville hyra sin bostad för en lång tid och det var därför vi aldrig hittade någon bostad. De som vi hittade var för långt borta, för dyra och för små.

    Vi (jag och mina bröder) brukade gnälla till min mamma att vi inte vill bo med massor andra människor. Då sa hon alltid att vi måste vi tålamod och vänta tills dagen när vi får uppehållstillstånd då kommer allting vara över och att vi kommer bo själva och ha allting vi vill ha. Och det fortsatt i 5 år. Även om vi hade jätte svårt liv så försökte vi leva rätt. Och gjorde aldrig något dåligt mot någon. Så det är därför det känns så otroligt jobbigt att vi är utvisade nu.

    Vi har väntat på att få uppehållstillstånd, försökt leva så bra som möjligt, men istället blir vi utvisade och jag sitter i förvar. Jag har alltid försökt gömma mina problem och alla mina svårigheter från andra. Jag har försökt att visa att jag är alltid glad och hade alltid leende i ansiktet men jag var otroligt ledsen varje dag. Eftersom mina dagar försämrades och tillslut hamnade jag i Flen. Jag hade massor drömmar som jag vet att jag skulle kunna uppnå verkligen. Och nu när Migrationsverket gör så här så känns det verkligen att jag inte vill leva mer..

    Jag har aldrig berättat det här till någon förut. Men det känns som att jag måste, annars skulle jag inte gjort det..:( :(

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Väntar på beslut

    Just nu väntar jag bara på beslutet som Migrationsverket ska ta på överklagan som min advokat har skickat in. Det gjorde hon (advokaten) i måndags. Jag känner att jag vet att det kommer bli negativt svar för att Migrationsverket aldrig har tagit ett positivt beslut för mitt ärende men hoppas ändå på det bästa. Eller de gav mig ett positivt beslut bara en gång, det gjorde de när de hade bestämt att mina besökare kommer vara övervakade för att de hade läst i någon social media att mina besökare vill frita mig och då överklagade jag och fick ett positivt beslut. Det var den första gången jag fick en positivt beslut från Migrationsverket.
    Även om jag vet att det kommer bli ett negativt beslut slutar jag inte hoppas på att det kanske blir ett bra beslut.
    Jag hade lovat mina vänner att jag inte kommer visa mig svag men det känns som att jag har visat det flera gånger nu och jag skäms för att jag inte kunde hålla mitt ord.. men jag lovade också att jag inte kommer tappa hoppet och det har jag inte gjort, med Guds hjälp och hjälp av mina vänner som stöttar mig.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Glädje i en liten stund

    Dagen i Märsta. Några timmars glädje.
    Jag satt och tänkte lite på vad som har hänt mig under förvarstiden. Kom ihåg känslan som jag hade när min första ombud ringde och berättade att Migrationsverket har fryst min utvisning. Och när jag frågade om jag får gå ut från förvaret då? så svarade hon att hon inte ser någon anledning till att jag ska vara kvar i förvaret eftersom utvisningen är fryst. Klockan var ungefär 16.30 när hon ringde och berättade det. Jag var sjukt glad och började ringa alla att jag kanske kommer ut den dagen så att ingen skulle behöva vara oroliga för mig. Advokaten sa att hon skulle skicka något genom faxen till personalerna så att de ska läsa och släppa ut mig. Jag väntade tills 20.00 för att hon ska göra det. Och när jag inte kunde vänta mer, ringde jag henne och frågade om hon hade gjort det, så svarade hon att Migrationsverket eller Migrationsdomstol tog beslut innan hon skulle skicka. Och det var negativt beslut…. Inga ord. Glädje och hoppet att jag kommer ut tog slut direkt. Kändes så illa.. så dåligt.. sjukt jobbigt.. obeskrivligt känsla. Jag väntade i några timmar för att komma ut så fort som möjligt men istället fick jag reda på att jag inte kommer ut.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Känslor under demonstrationen

    Varje gång det var demonstration så väcktes hopp i mig. Jag har alltid tänkt att när demonstrationen är slut så kommer någon ringa mig och säga att Migrationsverket har sagt att de låter dig vara kvar i Sverige och nu kommer du ut till frihet. Det hände aldrig, men jag är mycket tacksam för de som gick till demonstrationen och fick mig ha de tankarna och väckte hopp i mig. Jag vet att jag inte skulle vara kvar i Sverige nu om inte jag hade stöd från alla människor som hjälper mig.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Öppet brev från mig

    Hej,

    Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.

    Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.

    Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.

    Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?

    Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.

    Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

    Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.

    När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

    Laziz Sharifov

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Änglundavägen 21, 642 34 Flen, Sverige.

    Laziz Sharifov gästskribent på Nomell.Se

    Jag har fått en gästskribent för första gången här på min blogg. Det är Laziz Sharifov, 18 år från Haninge som jag försökt följa en tid här i bloggen. Sedan en dryg månad tillbaka sitter han i ett av Migrationsverkets förvar och riskerar att utvisas från Sverige. Hela serien inlägg finns här i bloggen.

    Laziz skriver här under eget namn och med egna ord vad som händer runt omkring honom.

    Laziz har även en egen blogg.

    Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Bekymmerslös fredag

    Det är ganska gott att lägga sig en fredagskväll och känna att det gick riktigt bra och var riktigt trevligt. Det var ganska många fredagar sedan det kändes harmoniskt och lugnt.

    Ikväll har alla varit hemma, glada och städade ungdomar på besök som gått hem i rimlig tid. De senaste veckorna har jag faktiskt inte känt någon större glädje inför helgen, men just idag kändes det bra från början till slut. Det går åt mer rätt håll än fel håll. Ändå känns det som om man inte vågar vara riktigt glad och förhoppningsfull. Det är inte att vara negativ, utan mer att försvara sig mot framtida eventuella nederlag. Det har jag lärt mig sedan gammalt och det är mestadels en bra egenskap tror jag. Lite tråkigt att man kanske inte hoppar upp och ner för minsta framgång, men man är lite bättre rustad om det går på tok igen.

    Just ikväll ska jag bara blunda och njuta.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov

    Här kan ni läsa ett öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov, som just nu sitter i Migrationsverkets förvar på en anläggning i Flen. Brevet skickades till en av hans före detta lärare med önskan om att brevet ska spridas vidare.

    Sprid gärna länken vidare till vänner, makthavare, media, kända profiler och låt dem bli medvetna om hur vårt land hanterar flyktingar. Tillsammans kan vi påverka, för det måste till en förändring. Nu genast för Laziz och hans familjs skull och för alla andra som just nu sitter i väntan på samma öde och för framtiden.

    Hej,
    Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna.

    Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar. Måndag den 14
    oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till
    den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i
    sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror
    skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan.

    Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen.

    Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen.

    På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt.

    Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord. Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det.

    Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig.

    Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas. Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta.

    När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde.

    Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant? Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland.

    Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart. Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset.

    Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

    Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon. När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig.

    Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

    Laziz Sharifov

    Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Att kämpa lönar sig

    Ja det lönar sig verkligen att kämpa och egentligen är det aldrig meningslöst och i onödan man kämpar, även om man förlorar. Förlorar man har man visat sitt missnöje och sått ett frö till förändring. Förlust är det att inte kämpa och bara tiga still och låta saker ske.

    Det finns ett ordspråk som säger: det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda ingenting gör / Edmund Burke. Likgiltighet är en av de otäckaste egenskaperna jag vet.

    I Fallet Laziz Sharifov har detta bevisats som i så många andra fall, att det lönar sig att kämpa. Från att ha varit på väg till Arlanda tidigare i veckan för att utvisas så har läget nu åtminstone tillfälligt och till synes förändrats till det bättre. Efter onsdagens demonstration på Migrationsverket i Solna så har några haft 2 möten med Migrationsverket, först i Solna i samband med demonstrationen där man lovade att se över ärendet och föra frågan vidare. Sedan ett möte på Migrationsverket i Hallonbergen där Laziz Sharifovs ärende hanteras. Efter det första mötet släpptes restriktionerna ute på förvaret i Märsta. Laziz verkar kunna kommunicera lite igen och hans besök fick både röra vid honom fysiskt igen och även ta med sig saker och mat till honom. Migrationsverket hade bedömt att det fanns en överhängande risk för fritagningsaktioner. Någon har säkert sagt något i den stilen i ren frustration i de sociala medierna, men det kan också lika gärna ha varit ännu ett tortyrinstrument i demokratins namn.

    Det andra mötet vet jag inte exakt vad det resulterade i, men det måste nog ses som ganska unikt att engagerade privatpersoner fått träffa ansvariga och fått dem att lova att hantera ärendet extra. Man tycker det borde ha varit en självklarhet från början och att man tidigare borde lyssnat på det juridiska ombudet. Men alla handlingar som advokaten hittills lämnat in har avslagits.

    Efter demonstrationen transporterades Laziz Sharifov från förvaret i Märsta tillbaka till Flen. I märsta sitter man bara i väntan på verkställande av utvisningen, att rent konkret åka till Arlanda. Men i Flen sitter han i väntan på behandling av ärendet vilket måste ses som positivt. Man får åtminstone hoppas att landet Sverige ännu inte använder en uppenbar lugnande effekt på engagerade, för att i smyg kunna förflytta Laziz Sharifov till en annan flygplats, Skavsta eller Landvetter i Göteborg för en mer diskret utvisning medan vi andra andas ut lite i väntan på mer resultat. Det vore väldigt otäckt.

    Och många har verkligen engagerat sig i detta fallet, politiker, artister, idrottsprofiler, föreningar och till och med Lärarförbundet med flera.

    Men det är inte över än, inte förrän Laziz och hela hans familj fått ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och Laziz och hans syskon kan återvända till skolan och fortsätta sin integration i det svenska samhället. Och då ska vi minnas att Laziz Sharifov långt ifrån är den enda som råkar så här illa ut i vårt trygga, demokratiska land. Hans öde är bara ett av många.

    Det är kanske dags att svenska folket tänker till lite. Det är snart valår. Vill vi ge partier som Sverigedemokraterna mer makt i vårt land? Då kommer detta bli vardag och arbetet för att förändra lagarna lär inte gå mot det bättre, mer humana och rättvisa. Vi ska absolut kunna ta hand om de flyktingar och invandrare vi tar emot i vårt land. Det ska gå att få arbete och bostad både för gamla och nya svenskar. Vi ska definitivt inte vara världsledande demokrati när det gäller att skicka människor tillbaka till krig, terror, misshandel, våldtäkt och död.

    En politiker i Vänsterpartiet skrev i en Facebook-grupp att Sverige fällts 20 gånger av FNs kommitté mot Tortyr, vilket gör oss världsledande. Intressant läsning i ämnet finns hos Amnesty – Sverige och tortyr.

    Förresten, om var Sverigedemokrat satte igång att släktforska sina egna linjer, skulle det helt säkert visa sig att ganska många själva är invandrare på något vis. Så vem är egentligen svensk och vad är egentligen svenskt? Köttbullar och midsommar, sprit och kvinnomisshandel eller rasism och främlingsfientlighet? Eller är det medmänsklighet, värme och riktig demokrati och allas lika värde? Vore det då inte med viss stolthet man kunde säga att man är svensk? Oavsett om du heter Joakim, Kurt, Greta, Mohammed eller Laziz?

    Som sagt, det är dags att tänka till.

    Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Demonstration mot utvisningen av Laziz Sharifov

    Idag genomförde ett 80-tal lärare, elever, vänner föräldrar och medmänniskor en demonstration på Migrationsverket mot utvisningsbeslutet av 18-årige Laziz Sharifov. En grupp samlades i Handen för gemensam färd mot Migrationsverket i Solna där fler anslöt. Utrustade med plakat, megafoner och en enda gemensam vilja att stoppa det vansinniga utvisningsbeslutet.

    Själv hade jag ingen möjlighet att delta men är väldigt stolt över min äldsta dotter som deltog tillsammans med en del klasskamrater.

    Demonstrationen genomfördes inne i Migrationsverkets väntrum. Där framfördes kraven på att låta Laziz stanna i Sverige. En grupp på 3 personer fick till slut träffa verksamhetschefen som lovade att föra frågan vidare till ansvarig chef och handläggare. Gruppen framförde också kravet på att Laziz ska släppas ur förvaringen under tiden.

    SVTs ABC var där och filmade. Repotaget på 37 sekunder kan man åtminstone ett tag framöver se här.

    Jag vill inte spekulera i hur det nu kommer bli. Det finns bara ett rimligt alternativ och det är att man häver beslutet och ger Laziz och hans familj permanent uppehållstillstånd så att de kan fortsätta bygga sina liv och börja om med sin trygghet i det land de litade på men som nu är farligt nära ett svek. Alternativet, att fullfölja utvisningen av principer och prestige är så smaklöst vidrigt att jag hoppas inte det längre finns på kartan.

    Sedan tycker jag lagstiftaren ska se över lagarna, men framför allt bör nog Migrationsverket rannsaka sig själv. Lagarna är nog inte det stora problemet. Skälen för att de ska få stanna är uppenbara och då finns stöd i lagen. Det är Migrationsverkets ”tolkning” som är problemet.

    Så, gå till ett klokt beslut nu! Hellre en Migrationsverksenlig ”kovändning” som är mindre snygg än ännu ett svek!

    Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,