Resa till Frankfurt

Så var man ute på resa igen och denna gång lite längre. SightCity är en mässa i Frankfurt som årligen visar upp nyheter vad gäller hjälpmedel för synskadade. Det är första året jag åker hit så det kan bli lite spännande.

Att resa utomlands är numera lika lätt som att resa till Uppsala eller vilken annan liten håla som helst hemma i Sverige. Jag visade inte ens upp mitt EU-legitimation vid ankomsten till Frankfurt. Annars är det bara språket och storleken på flygplatsen som är annorlunda mot att landa på Landvetter eller Sturup.

Jag har flugit mycket i olika perioder i livet. Regelbundet under 4 år mellan 1980 och 1984 när jag bodde i Västervik i Småland och gick i specialskola i Stockholm. Var annan helg flög jag mellan Bromma och den lilla flygplatsen Momohål. Under senare år pendlade jag i förälskelsens tecken mellan Stockholm och Skåne och hade vänner i Göteborg. Under en tid i min tonår jobbade jag åt Föreningen Sveriges Dövblinda och reste land och rike runt oftast med flyg. Inte en enda gång har ledsagningen uteblivit. Inte ens den gång jag flög alldeles själv till
USA.
Trots mellanlandning i Amsterdam fungerade allt perfekt. Aldrig att väntetider och inställda flyg och förseningar har fått assistansen att glömma ett uppdrag. Där har SJ en hel del att lära även i modern tid 2011, där man var och var annan gång blir stående eller får ringa och fråga var assistansen tagit vägen.

På flyget får man en assistansmärkning på sin bokning och den följer än jorden runt och tillbaka om det skulle vara så. När man boardat får flygplatsen man ankommer ett meddelande och har flygtiden på sig att förbereda sig och vara på plats. Och allt fungerade givetvis lika klanderfritt denna gång. När jag fått hjälp från incheckning till gaten var det någon timmes väntan men några minuter före boarding kom passagerarservice och följde mig ombord först som det brukar vara. När planet landade i Frankfurt och dörren öppnades stod de och väntade.

Men resandet gör mig trött. Det är först allt som ska fixas så att ledsagningen bokas och trots allt så är det så mycket som kan gå fel från taxin till
Arlanda Express-tåget
och slutligen fram till incheckningen där
Luftfartsverket
tar över. Förutom att det finns mycket att oroa sig över, kommer de att komma i tid etc, så måste jag lägga på ytterligare tid på min planering för att ge utrymme för fel. De gånger det inte blir fel blir det istället lång väntan.

Med flyg fungerar det som sagt ofta bra. Men det är värre med tåg. Är det SJ som levererar hela vägen ökar förutsättningarna för att det ska fungera och om man åker mellan hyfsat stora stationer som har personal. Men så fort man ska byta mellan flera tågbolag ökar risken för strul med ungefär 1000%. Och på de stationer som saknar sådan bemanning har man ofta avtal med olika lokala taxibolag och i dessa fall kan man helt kallt räkna med att få klara sig själv eftersom chansen att någon dyker upp är mikroskopisk.

Men nu är jag i alla fall på plats och sitter på en ”Meeting Point” på Frankfurt International Airport och väntar på kollegor som ska komma med ett annat plan. Men inte ens det är fritt från besvär. Skulle jag bara vilja gå på toaletten eller gå och köpa något ätbart så infinner sig genast en rad besvär. Jag är skithungrig men inte särskilt kissnödig tack och lov =)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Frankfurt, Hessen, Germany.

Kommentera