Ett liv med ledarhund del VII

Efter mitt förra inlägg Ett liv med ledarhund del VI där jag berättade om ledarhunden Gustav fick jag ”skäll” av min storebror där Gustav nu lever livets glada dagar som sällskapshund. Han tyckte inte att jag talade om hur fantastisk Gustav var =)! Men dels har alla mina hundar varit fantastiska, och givetvis har var och en av dem varit bäst och oslagbar. Men om det kan framstå lite svalt så handlar det mest om att alla dessa beskrivningar om hur hundarna varit är gjorda i efterhand med stöd av privata dagböcker. Man missar så klart väldigt mycket då. Men samtidigt kan jag säkert berätta hundratals episoder ur vardagen som kanske skulle få läsaren att tröttna. Men i fortsättningen ska jag skriva mer i realtid och då blir det lättare att minnas detaljer.

Så för fyra år sedan kom Fassi till familjen. Inte heller denna gång blev väntan särskilt lång. Jag fick spendera min semester utan hund och om man måste välja tid att vara mellan två hundar så var möjligen den tiden minst dålig.

När jag berättar om Fassis ankomst i efterhand är det möjligt att jag är lite färgad av nutid. Men när jag åkte på den första obligatoriska grundkursen där man får träffa sin nya hund var jag inte överväldigad. Jag och min instruktör hade problem att motivera henne att jobba. Förvisso var det sommar och varmt och på en kursgård och inte i någon verklig miljö, men att hon var så seg och tydligt uttråkad bekymrade mig.

Jag hade önskat så kallad ”hemleverans” vilket jag fått med mina andra två senaste hundar, teodor och Gustav. Det innebär att den första obligatoriska grundkursen som egentligen hålls på en kursanläggning, utförs hemma enskilt med instruktör. Man kan få hemleverans av ”särskilda skäl” vilket jag egentligen inte hade några andra än att familjen tyckte det var jobbigt när jag var borta så lång tid i streck. Jag hade önskat hemleverans även denna gång men bara lite halvhjärtat och det slutade med en medellösning. Första delen, 4 dagar, var jag på kursgård och därefter åkte jag och min instruktör hem och slutförde utbildningen och den efterföljande delen som ska vara hemma, på hemmaplan.

När vi kom hem och började jobba i min verkliga miljö blev allt genast bättre. Hunden, och säkert även jag, blev mer motiverad och även om man behövde peppa henne med jämna mellanrum för att få upp tempot, gick det klart bättre.

Fassi hade varit ute ett år redan hos en äldre man som på grund av ryggbesvär inte längre kunde röra sig tillräckligt för att kunna stimulera en ledarhund. Fassi var för ung för att bli ”pensionär” och därför hamnade hon hos mig. Hon var sedan tidigare van vid stadsmiljö och är till tempramentet lugn och och har även hon ett enormt bildminne. Det som kännetecknar henne mer är hennes ”sura” envishet som kan göra att om hon bestämt sig för att inte gå en viss väg, då gör hon inte det =). Det kan vara rysligt charmigt att berätta om, men inte lika kul när man ska med ett tåg eller en buss eller liknande och hunden bestämt sig för att åt just det hållet finns inget intressant idag, vi tar en annan väg =).

Men jag fick samma instruktör som kört in mina andra tre hundar så allt flöt på väldigt smidigt. Hon visste vart jag bodde, vilka saker och vägar jag utnyttjade och hur närmiljön kring min arbetsplats såg ut. och när det var dags för grundkurs 3 nästan 2 år senare gick allt bra även då. Vi kändes som ett ganska rutinerat hundekipage men fick ändå ny inspiration på dessa obligatoriska uppföljningskurser som man alltid får.

Vardagen med Fassi har fungerat bra. Eftersom jag reser mycket i tjänsten har hon fått se otaliga hotell och tågstationer och hon har alltid varit lika lugn och självklar. Hon har kunnat slappna av i vilka situationer som helst.

Men under hösten 2010 började något förändras. Fassi blev allt mer svår att motivera och till och med visa direkt ovilja mot att arbeta. Det har ju varit så enda sedan jag fick henne men har ökat lite under tiden så att det knappt märkts. Några tillfällen under våren var extra tydliga. När barnen ropar för att gå ut med henne studsar hon upp men när jag tar i selen och ropar ligger hon demonstrativt kvar i sin korg eller fotölj. En gång gick jag fram till henne för jag trodde hon var sjuk. Hon lyfte på huvudet och lät mig gosa med henne, men när jag frågade ”ska vi gå ut?” la hon bestämt ner huvudet igen och det gick inte att ta fel på hennes svar.

Under tiden började jag även känna mig begränsad när jag var ute och rörde mig med henne. Hon kunde sluta jobba och ta initiativet för de enklaste hinder och nosandet blev mer intressant. En hund som börjar nosa och koncentrera sig på annat blir ju en direkt fara för mig eftersom hon då inte är uppmärksam.

Det fanns tillfällen ute på resa där jag är helt säker på att hon visste vart hotellentrén var dit vi skulle men hon totalt ignorerade den och gjorde stora omvägar förbi. Och det var inte platser förknippade med obehag utan ren envishet och vilja. När hon sedan började vela på stökiga tunnelbaneperronger och busstorg började jag känna mig osäker själv. Nu blev det dessutom allt svårare att peppa henne.

Ledarhundens dag för en dryg vecka sedan hade jag bestämt att låta en av Synskadades Riksförbunds ledarhundsinstruktörer titta på henne. Dels för att se om jag tolkat något fel och om inte, få stöd i min teori.

Ett liv med ledarhund del VII

Så under firandet på Stockholms Centralstation tog vi en kort promenad i närområdet och vi behövde inte gå långt, knappt ut genom huvudentrén förrän han förstod vad jag menade. Fassi hängde med huvudet, tittade på annat och gick ner i tempo hela tiden. När man efter mycket möda lyckades peppa upp henne i arbetsglädje igen jobbade hon väldigt fint för alla människor och hinder, men sjönk snabbt tillbaka i sitt låga tempo igen och slarvade. Instruktören fick vid ett par tillfällen även se när hon totalt ignorerade mina väganvisningar och själv ville välja helt motsatt håll. Kort sagt visade hon allt jag försökt beskriva i ord för dem tidigare.

Jag fick även bekräftat att hunden inte såg ”rädd” eller stressad ut. Tycker dom miljön är stökig och jobbig kan det ge lite samma resultat, men så var inte fallet med Fassi. Om så en stridsvagn skulle passera så skulle hon totalt strunta i det. Den bekräftelsen var dock skön att få.

Promenaden avslutades inne i centralhallen igen och han meddelade att han sett nog och förstod vad jag menade. Han talade om att man sett det bland andra steriliserade tikar i samma ålder så det var tyvärr inget unikt. Hundar med väldigt låg drivkraft i unga år blev sällan mer driftiga med åren och Fassi hade ju visat dessa tendenser redan från start. Han förstod också mina bekymmer som i mitt aktiva liv behöver en hund med ”go” i och han talade om att om jag beslutade mig för att pensionera Fassi och byta hund så hade jag hans stöd och de skulle i så fall titta efter en ny hund åt mig.

Jag skulle gå hem och tänka och meddela mitt beslut. Men eftersom detta varit ett bekymmer länge för mig och eftersom jag tagit kontakten så behövde jag väl inte tänka så mycket mer. Mitt ”villkor” var dock att Fassi i så fall skulle få bli sällskapshund och inte placeras ut i tjänst hos någon ny förare. Därtill önskade jag att vi skulle få försöka hitta ett nytt hem åt henne. Skulle detta inte vara fallet så skulle jag hellre ”köra vidare” med henne ett par år till. Men även på den punkten var vi eniga.

Två dagar senare ringde jag och meddelade mitt beslut och fick veta att man redan börjat kolla vilken typ av hund som skulle passa mig.

Den dagen, fredagen den 29:e april gjorde jag en formell ansökan om ny hund. Det fanns gott om hundar och kort kö så det skulle inte vara något stort problem men vi ska inte hasta iväg i onödan utan vänta tills en lämplig kandidat dyker upp. En grundkurs äger rum i mitten av maj, nästa i augusti och där emellan finns möjligheten till hemleverans. Under tiden börjar vi söka efter ett nytt hem till Fassi.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera