Vinter med ledarhund

Jag har skrivit en del om hur det var att få och börja gå med en ledarhund jämfört med att ta sig fram på egen hand med vit käpp. Det tog inte många dagar förrän jag kände mig fri, stark och oövervinnerlig där jag och min hund susade fram i miljöer jag i bästa fall trevat mig fram i men ofta helt undvikit. Framför allt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Spänd i kroppen och nacken och ständigt beredd på att gå in i något med bara käppen som skydd. Nu visste jag att hunden skötte allt detta och jag behövde ”bara” instruera hunden vart vi skulle gå.

Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!

Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!

Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.

Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.

Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.

Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.

Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.

Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Kommentera