Jag är inte någon riktig träningsfanatiker även om det stora delar av mitt liv funnits med som en del. Som tonåring var det långdistanslöpning och simning som var favoritgrenarna och det gick ganska bra för mig inom handikappidrotten där ett tag. Men som så ofta annars kom andra intressen i vägen och jag slutade under många år med löpträningen.
Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.
Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.
En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.
Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.
Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.
Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.
Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.
Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.
Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!
Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.
Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.
Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!
2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.
Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.
Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.
Andra bloggar om: Träna, Träning, Springa, Löpning, Löpband, Panikångest, Ångest, Panik, Hjärta, Hjärtfel, Puls, Synskada, Synskadad, Blind