Ny säsong av Mot Alla Odds

Nu har SVT bekräftat att man ska köra ännu en säsong av Mot Alla Odds. Idag skriver en artikel om att det är en ny säsong på gång och att en ny expeditionsledare är utsedd. Det blir Oskar KihlborgW, äventyrare, fotograf och bergsbestigare som ska leda expeditionen i ett ännu hemligt men exotiskt land.

Ryktet började spridas på internet för några dagar sedan och som ett brev på posten har debatten som uppstod efter förra säsongen blossat upp igen.

Tidskriften Normat uppmanar alla att bojkotta programmet på sin Facebook-sida och samma gäller några av de som deltog aktivt kritiskt i debatten förra gången.

Argumenten är än så länge lite oklara men säkert samma grund som förra gången, att det är för mycket fokus på funktionshindret och för lite fokus på ”människan” samt att man vill att funktionshindrade ska synas mer i media och i ”vanliga” program istället för ett specialprogram.

Jag blev fundersam då och jag blir fundersam nu eftersom man inte tycks bli nöjd med att det äntligen rör sig i rätt riktning, att man fått ett äventyrsprogram där det är fullt av funktionshindrade som dessutom verkade vara grymt populärt bland svenska folket med sina 1,2 miljoner tittare förra säsongen.

Det här med att fokusera på människan och inte funktionshindret är förvisso en fin men rätt utopisk tanke och den applicerar funktionshindrade inte ens mellan funktionshindergrupper eller inom den egna gruppen funktionshindrade. Man behöver inte åka på speciellt många tillställningar för att se mobbing eller nedvärdering från de som klarar sig bra mot de som kanske är lite sämre på att hitta eller liknande.

Alla människor går nog på första intrycket och det oavsett funktionshinder eller ej. Är du gammal, ung, tjock, smal, eller har speciella ögon eller en benprotes, är sådant man lägger märke till innan man ens inlett en kommunikation. Visst kan det vara lite störande och visst kan jag ibland önska att jag var som alla andra men frågan är då vad det skulle innebära på bussen eller tunnelbana. Folk interagerar inte mer med varandra för att man inte är funktionshindrad vilket många tycks tro.

Jag kan ibland störa mig på att om någon inleder en kommunikation med mig dröjer det inte länge förrän frågor om min synskada dyker upp, att det alltid måste vara ett hinder som ska passeras för att kunna gå vidare i en relation. Men jag brukar försöka tänka att det kanske inte är så konstigt. Jag tror inte det går många minuter av en dag från dess vi vaknar tills vi somnar, utan att vi på något vis påverkas av vårt funktionshinder. Ser man inte, kan det börja direkt med valet av färg på kläder, eller varför inte hitta rätt sorts klockradio som jag kan sköta själv. Sedan fortsätter det med frukosten, är det mjölk eller fil, vägen till jobbet, ropas busshållplatserna ut eller stannar bussen ens på samma ställe varje gång, och för att inte tala om att handla och allt vad det innebär med att hitta, få hjälp, hur blir det med ledarhunden. När jag kommer hem måste det till specialmaskiner för att jag ska kunna läsa min post.

Det är en stor del av våra liv, en vardag fylld med hundratals praktiska små och större hinder. Hade jag inte varit funktionshindrad hade jag säkert bott någon annanstans, haft ett helt annat jobb och säkert inte ens träffat många blinda människor.

Är man rörelsehindrad, döv eller liknande är vardagen proppfull med motsvarande hinder. Och jag brukar fråga mig om det då är så konstigt att det även är en central fråga för människor vi möter ute i vardagen, fast kanske på ett annat sätt?

Visst kan det vara jobbigt att ständigt vara en levande reklampelare som exempelvis det innebär att vara ledarhundsförare. Man ska ständigt vara beredd och redo på folks frågor om hunden och synen och man känner att man inte kan vara trött och grinig en dag och bara sluta sig in i sig själv och bara vara ifred. En polisman eller tågvärd får betalt för att vara serviceminded och trevlig, jag är bara funktionshindrad.

Som stöd i sådana stunder brukar jag tänka att de allra flesta människor jag möter ändå är nyfikna på ett positivt sätt och de undrar verkligen en massa saker. Om jag tar mig lite tid och kraft och svarar så kanske jag förändrat en människas liv om så i smått och nästa möte med en funktionshindrad kanske bli avgörande olikt på ett bra sätt.

Samtidigt, hur ofta kommer någon fram till mig och frågar om min syn eller ledarhund? Händer det en eller ett par gånger i veckan så kanske man inte behöver känna sig så överansträngd och begreppet ”levande reklampelare” smått överdrivet.

När SVT sände Mot Alla Odds var ett annat argument att man ville se fler funktionshindrade i media över lag, som programledare, hallåor eller nyhetsuppläsare. Idag lär det finnas en rörelsehindrad på SVT:s barnprogram och någon hörselskadad på ABC. Men visst det kryllar inte av oss. Nu är det ju inte heller så att det kryllar av mediakompetent folk bland funktionshindrade, lika lite som att alla tunnelbaneförare från andra länder egentligen är hjärtkirurger. Men när nej-sidan tycker att Mot Alla Odds är fel sätt att lösa problemet på saknas ändå förslag på hur det istället ska göras.

Om nu världen är full av människor med fördomar och okunskap — vilket den är — tycker jag personligen att Mot alla Odds var ett utmärkt sätt att börja på och tittarsiffrorna visade detsamma. Kanske leder det till ökad kunskap och förståelse, kanske leder det till fler jobb för funktionshindrade över lag och inom media i synnerhet. Som det gamla ordspråket säger, ”målet är allt, vägen är inget” och om detta visade sig vara fel eller inte helt rätt sätt kanske det öppnar för nya lösningar och försök framöver.

Jag undrar hur människor ser på oss funktionshindrade som ständigt skriker nej så fort något görs och alltid tycks det vara fel saker som görs? Det demonstreras, marscheras och protesteras för att allt är så dåligt och otillgängligt och när något så stort som Mot Alla Odds görs, höjs samma röster mot det.

Det är faktiskt så att ibland känns det som om man skäms över att vara en del av det, som grupp. Om det blir en säsong 2 av Mot Alla Odds tycker jag ni alla ska bänka er framför TV:n igen oavsett vad ni tycker och först efteråt tycka en massa och gärna konkret och inte prata i svepande termer.

En slutlig fundering som även drabbade mig förra gången jag skrev i ämnet, är att det tycks mig vara övervägande synskadade som klagar. Man hörde väldigt lite från övriga funktionshindergrupper förra gången, inget om att brännskadade, rörelsehindrade eller amputerade kände sig förnedrade och uthängda på ett negativt sätt eller att programmet bara handlade om handikapp och krämpor. Synskadade som enligt min uppfattning är en av de funktionshindergrupper i landet som har det bäst och lättast på många sätt vad gäller att få hjälp och hjälpmedel borde enligt den teorin klaga minst. Eller är vi lite bortskämda månne?

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

4 reaktioner till “Ny säsong av Mot Alla Odds”

  1. Jag tror att funktionshindrade får plats i media ökar förståelsen hos folk i allmänhet och kanske kan svara på en del av de tusen frågor vi har men nyfikna kommer vi alltid att vara. Min son som är fyra år tillbringar mycket tid i London hos sin mormor och ser därför mycket barn tv från BBC, där har man tagit tag i frågan genom att programledaren/skådespelarna både pratar och tecknar (för hörselskadade) samt att minst en programledare/skådespelare har ett handikap, bland annat finns det en tjej som har amputerat en arm nedanför armbågen, jag reagerade när jag såg det och (nu skäms jag) tänkte att hon borde dölja det på något sätt men min son har inte ens frågat om det, för han är det naturligt att man kan ha bara en arm, lika naturligt som att pappa är vit och mamma är svart. Så min son ger mig hopp om ett framtida samhälle med högre tolerans för alla olikheter och nyanser i världen.

    1. Jag tror att många av de som vänder sig mot programmet Mot Alla Odds och som tycker det fokuserar för mycket på funktionshindret kanske har svårt att acceptera att folk är fulla av fördomar och okunskap. I många fall tror jag kanske också att man själv har svårt att acceptera sitt eget funktionshinder vilket kan göra att det känns svårt att visa upp problemen kring det, samtidigt som vi vill att folk ska förstå våra svårigheter. Men jag tror att om man stillar den värsta nyfikenheten vilket jag tror man gör på detta sättet, så tror jag det blir lättare sen att fokusera på människan, dvs ha en programledare i ett ”vanligt” program där funktionshindret inte nämns alls utan programledaren bara är programledare som vem som helst.

      Att bara köra på och lotsas som om ett funktionshinder inte innebär några problem och ignorera okunskap och fördomar tror jag blir väldigt fel.

  2. Som du skriver så är det viktigt att reagera mot denna typ av program. ”Vi” är inte en diagnos utan en person bakom vår skada/sjukdom. Det är viktigt att Svt lever upp till sin vision och visar på en mångfald. Men de tycker väl det är praktiskt att bunta ihop att typer av funktionshinder på åtta program, så är det liksom klappat och klart.

    Det jag däremot inte håller med om, är att inte några ur intresseföreningarna för rörelsehindrade reagerade vid det första visningstillfället. Det gjorde vi bland annat på vår blogg, här är ett av inläggen: http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2012/02/mot-alla-odds/ Men tyvärr är det svårt att nå fram i mediabruset men jag hoppas på att vi gemensamt kan agera kraftigare nu. Ta gärna kontakt med oss i Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben.

    1. Hej Lisbet och tack för din kommentar. Möjligen missförstod du min inställning till Mot alla Odds, jag tycker det var ett bra program och jag ser fram emot en fortsättning. Visst var det mycket fokus på funktionshindret men jag tycker inte man glömde människorna bakom, genom att visa vilka kämpar de var och hur ”vanliga” de var när man fick lära känna dem.

      Visst vore det en dröm om alla vi möter ute i samhället direkt såg förbi vårt funktionshinder, vilket det än är, och direkt intresserade sig för ”människan”. Men nu är det ju inte så, det finns mängder av fördomar och okunskap och rädsla ivägen och där menar jag att funktionshindrade inte är så mycket bättre människor vad gäller fördomsfriheten.

      Och är det inte lite mycket begärt att alla andra ska se oss för de vi är direkt när vi inte ens själva klarar det? Jag menar, det går inte en minut av mitt liv utan att min synskada på något vis påverkar mig. Ibland känns vardagen lätt och hindren små men ibland kan man sjunka ner i tvivel, sorg och grubblerier och då är det åtminstone i mitt fall ofta funktionshindret som är ivägen.

      Jag tror Mot Alla Odds ger övervägande positiva effekter. Folk får sin okunskap stillad och en hel del frågor besarade och nästa gång de möter någon av oss ute på stan kanske det blir lite lättare och mer avslappnat.

Kommentera