Nu har jag spenderat en lördagskväll på en sten invid en lansväg intill ett varv där min båt står, fortfarande inte åtgärdad. Trots överenskommelse och flera mail till dem kommer inga svar och inget händer. Var gång åker jag dit i hoppp om att denna väldigt långdragna historia ska få sitt slut. Var gång blir jag påmind om hur värdelös jag är! När jag väl är här och konstaterar det som tar 2 minuter att konstatera får jag sitta 50 minuter vid vägkanten och vänta på färdtjänstbil hem och med tanke på vart platsen är belägen är det alltid förseningar. Det känns som ett hån!
Nu återstår faktiskt bara att ringa och just det hade jag velat undvika. Och det blir ändå bara värre för var dag som går och för vart mail jag skickar som inte får något svar. Jag tycker kort sagt det är gräsligt jobbigt som det är och att ringa för att förnedra mig ännu mer känns just nu oöverstigligt.
Men så här kan det faktiskt inte hålla på längre! Varför de ignorerar mig så totalt vet jag inte. De vill att jag försvinner från varvet eftersom vi inte kunnat komma överens i den gamla historien med drevproblemen.
Men mitt drev ligger inlåst i deras verkstad och de ska montera det. De vet förbannat väl att jag inte heller kan göra det själv.
Men varför de drar ut på det förstår jag inte. Hade de vägrat montera det måste de ju ändå lämna ut det och åtminstone ställa det på en pall med ett ”varså god och försvinn!” På det här viset är det snart vinter igen.
Oron och tankarna gnager förstås, tänk om det inte finns något drev att montera? Tanken är orimlig, lika orimlig som att inget händer trots att vi är överens om att avsluta våra mellanhavanden så fort som möjligt.
Jag samlar styrka att på måndag morgon ringa och se vad det blir för bemötande.
Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båt, Båtar, Båtliv, Båtmotor, Båtmotorer, V8, Marina, Varv