Tankar om döden

Nu är allt inskickat, djupintervju, hälsodeklaration samt utdrag ur belastningsregistret. Det senare var ett föredömligt lätt kuvert som jag hoppas bara innehöll ett försättsblad utan bilagor men kuvertet fick inte öppnas utan skulle skickas direkt till produktionen.

Jag tycker djupintervjun var knepig. Att svara på frågor om familj, skola, uppväxt, arbete och intressen var väl inte någon direkt utmaning. Samma med djur, fobier och liknande vanliga frågor.

Men sedan blev det genast tuffare tag, det här vanliga med starka och svaga sidor, vad man är bra respektive dålig på, vad man tar för roll i en grupp och hur man arbetar under stress är svårt att svara på. Det slog mig att när jag skulle skriva vad jag har för starka och svaga sidor och vad mina vänner stör sig på hos mig, blev det som luft i huvudet. Jag tänker att känner man sig själv inte bättre än så? :) Vad gör mig glad, ledsen, irriterad och arg? Jag tycker att jag är en ganska bra människokännare man kanske bara känslomässigt. Jag känner ofta genast om en person är behaglig eller inte men kanske inte så lätt kan analysera och sätta ord på någons egenskaper.

Sedan gick frågorna vidare till att handla om hur man ser på döden. Den frågan kändes svår till en början men blev faktiskt riktigt lätt att svara på sen.

Jag kommer ofta tillbaka till 2003, en fredagskväll efter jobbet i januari när jag utvecklade det som jag senare lärde mig var panikångest, men då trodde var en allvarlig hjärtsjukdom. Innan dess var jag rätt obekymrad om det mesta och jag tänkte inte så mycket på döden. Men två månader innan jag skulle fylla 30 var typ döden och rädslan för den det enda som upptog stora delar av min tankeverksamhet.

Livet kändes plötsligt så meningslöst, som om vi trampar runt ett helt långt liv, pluggar, jobbar, köper saker, försöker få det så bra som möjligt och ha det så roligt som möjligt, som om det skulle vara någon sorts mening med livet?! När vi dör sen skulle allt det slitet vara till ingen nytta?! Bara det gav mig enorm ångest. Det kändes som att det enda sättet att få ett ”meningsfullt” liv och att sätta ordentliga spår i historien vore att bli äckligt rik och berömd, antingen genom att bli något bra eller något riktigt dåligt! :)

Inget av det där är jag född och lottad till. Jag är tänkt att vara, på sin höjd en medelmåtta och när jag dör kommer inte ett skit påverka jordens rotation och möjligen en generation senare är allt glömt och borta.

Så kändes det då och det kändes enormt meningslöst. Men när jag tog mig ur min panikångest, med självhjälp och enorm hjälp av alla andra fick jag en annan syn på det och känner mig efter det mycket mera harmonisk vilket jag är enormt glad för. Det mesta av det vi gör är bara till nytta för oss själva. I mitt jobb kan jag möjligen se att min insats förändrar och förbättrar andras tillvaro. Att det förändrar deras liv känns överdrivet att påstå. Inte mycket finns kvar när ögonen slutligen slocknar.

Meningen fanns närmare än jag trodde. Man ser för långt framför sig. Runt om mig finns 4 skapelser, 4 underbara barn som växer och läser sig livet och där allt jag gör spelar roll. Och när de blir stora och kanske tänker och känner som jag, har de förhoppningsvis redan egna rika liv med andra som för dem vidare.

Och i det fann jag förklaringen till varför jag själv tycker det är så viktigt med foto och film från vårt liv och kanske också varför jag skriver det här utan någon märkbar respons vilket förmodligen betyder att ingen förutom sökmotorerna läser det jag skriver. Men allt det där kommer förhoppningsvis också finnas kvar.

Sedan får döden vara ett mysterium i övrigt. Hur något bara kan skapas ur två människors ”kladd” och hur någon bara kan upphöra till ingenting. Det är lika obegripligt som att rymden är oändlig och att det kanske finns andra som vi någonstans där ute.

Ungefär det försökte jag fylla i fast i något förkortad form. Det kunde jag svara på och ha tankar om. Men vem jag är, vad jag brinner för och vad jag har för dåliga och goda sidor har jag ingen aning om :)

Frågan om döden snuddar mig bara lite när det gäller den kommande resan. Finns säkert en risk att gå och dö där nere i djungeln och visst känns tanken på att dö utan att säga farväl till sina nära och kära långt borta i världen. Men dö kan man göra när som helst och garanterat utan att ta farväl. En propp i hjärnan, överkörd, krocka med bil, tåg eller buss … Precis när som helst och helt oförberett helt säkert.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera