Slutcasting Mot Alla Odds del II

Då var det färdigt, efter en väldigt rolig eftermiddag!

Mastiffs kontor i Frihamnen var det lite väntetid som jag spenderade med att äta lite och prata med några andra sökande som också väntade. Det var en kille och en tjej. Tjejen var från skåne och hette Titti och killen hette Rickard och kommer från Stockholm. Båda var amputerade. När jag och tjejen Titti hälsade på varandra spillde vi ut min ramlösa över mig så det såg säkert ut som om jag kissat på mig :P Båda var otroligt trevliga och jag skulle bli glad om vi ses igen.

Schemat hade spårat ur lite men till fördel för mig eftersom min planerade väntetid blev kortare än tänkt.

Först fick jag träffa psykologen. Vi pratade lite kring intervjufrågor och det test vi fyllt i och hur jag hamnade i det testet. Det såg bra ut och där fanns egentligen inga konstigheter. Jag hade nog trott att psykologbesöket skulle vara jobbigt men så var det inte.

Efter psykologen blev det en liten stunds väntan igen innan det var dags för sista grejen, en intervju med folk från produktionsbolaget och SVT samt den blivande expeditionsledaren Oskar KihlborgW. Jag kände mig nog mer nervös tidigare på dagen än där på intervjun då det faktiskt kändes väldigt lättsamt och roligt! Intervjun var ganska kompakt och det märktes att de var lite stressade men det störde inte mig. Om ett sådant här äventyr skulle man helt säkert kunna sitta och prata i timmar :)

Men plötsligt var det slut. Man sa att man skulle försöka ha besked till nästa fredag och att om man inte kom med skulle man inte ta det personligt, att de tyckte om min person och insats osv. osv. :) Sedan var det tack och adjö och eventuellt på återseende.

Allt kändes väldigt bra under dagen. Om det är något jag funderar över så är det deras frågor kring hur jag som helt blind ska ta mig fram i djungeln och bergen. Jag tyckte att de uppehöll sig oroande mycket vid dessa frågor och för en som inte har kunskap om synskadade kanske man kan vara orolig för att den biten ska vara svår. Och det är ju något som oroar mig lite också så klart, fast inte så mycket. Jag tror nog att min förmåga att bära och dra och hjälpa andra fysiskt väl kompenserar mina eventuella behov av ledsagning ibland. Men att gå på stigar och vägar och gå bara bredvid eller bakom någon är ju inga konstigheter.

Eftersom expeditionen garanterat ska ha med sig rullstolsburna så kan ju terrängen inte vara värre än att rullstolar ska kunna ta sig fram. Då kommer jag inte heller ha några besvär. Just det sa jag inte under intervjun och det stör mig lite här där jag nu står och väntar på taxi hem.

Men nu är avgörandet i andras händer. Jag kan inte prestera mer och bättre än jag redan gjort och jag är faktiskt nöjd med det. Jag försöker fortfarande känna efter, har även fått frågan idag, hur jag skulle reagera på ett nej. Besviken, lite bitter, lite misslyckad helt säkert, men ingen katastrof som skulle få mig nere på något mer allvarligt sätt.

Men nu är det runt en vecka kvar och det är bara att vänta. Det är tur att jag har annat att distrahera mig med under tiden :)

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Stockholm, Stockholm County, Sweden

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.