Nicaragua, dag 9

Fonceka

22:13

Idag var den sista etappen av landsväg och den slutade bra trots att det varit minst sagt turbulent idag. Vi skulle vandra en mil. Promenaden gick trögt. Nina och Sonia hade det jobbigast. Sonia kämpade på sina kryckor och Nina släpade sig fram med stöd av Titti.

Jag gick med Petra idag igen vilket var jättekul för då fick vi tid att teckna tillsammans och det går mycket bättre nu både att teckna och läsa av henne. Jag tror att hon trivs bättre nu också när fler både tecknar och skriver till henne. Den första veckan var hon väldigt utanför eftersom hon bara har tillgång till tolk när hon synkas (intervjuas) men får klara sig på egen hand med oss vilket såklart är en del av hennes utmaning. Men jag är gärna med och gör henne mer delaktig.

Ändå måste det vara riktigt kämpigt för henne rent socialt. Även om vi haft tolk på heltid hade det varit svårt att förmedla allt som sägs. Men det är inte många som tecknar och det har varit si och så med skrivandet och det är ju omöjligt att skriva allt.

Under promenaden gick det trögt för Nina så jag föreslog att vi skulle försöka bygga någon sorts bärstol åt henne. Jag pratade om det med läkaren Ingrid och Petra som jag gick med.

Vi gjorde paus längs vägen för att börja konstruera. Vi tog en regnbyxa om mina axlar och en regnjacka om Petras axlar och sedan en poncho som sittdyna mellan oss.

Sedan lyfte vi upp Nina och började gå. Det var ganska tungt men det vägrade jag såklart erkänna. Det hade kanske varit bättre om vi kunnat bygga med riktiga grejer istället för klädesplagg. Dessutom var det alldeles för hårt ådraget runt min hals så det blev grymt obekvämt.

Men det löste sig självt. Vi hann inte gå så långt, innan Nina sa att hon inte satt bekvämt och fick mjölksyra i armarna som hon höll runt våra axlar. Vi försökte i alla fall och om det behövs igen så får vi förfina konstruktionen.

Nina hade det verkligen tufft idag men hon är så grymt tapper och vägrar ge upp och jag hör henne aldrig klaga eller säga att hon ska ge upp och åka hem som man ibland kan höra från andra i gruppen :) Nina hade verkligen också behövt få lite vila genom att lifta i en av rullstolarna men när det kom på tal var det ingen som erbjöd sig och det kändes inte alls bra.

Målet för dagen var Fonceka, där vi enligt uppgift skulle slå läger för att imorgon ta en båt längs en flod. Men mot slutet blev det kaos. Vi nådde en by före lunch och framför allt Sonia var väldigt trött. Niclas försökte hyra en häst utan för byn för att en av oss inte orkade gå längre. Han förklarade att vi skulle ta oss till Fonceka och då tittade hästägarna på oss väldigt märkligt och verkade inte vilja hyra ut någon häst.

Oskar stannade oss och berättade att detta var målet, att vi nått fram i god tid, att resten av dagen bestod av lunch, vila och rekreation. Då förstod vi varför hästägaren inte ville hyra ut någon häst, de måste trott vi har helt galna med bara några 100 meter kvar till byn :)

Men så skulle det inte bli. Först skulle vi bli filmade när vi gick till lägerplatsen för att sedan äta lunch där. Lägerplatsen var en knöglig åker där rullstolarna inte kunde ta sig en meter. Förvisso inte den första i sitt slag längs den här resan men idag verkade det och annat få bägaren att rinna över. Väl där visade det sig att vi skulle äta lunch på teamets lägerplats. Vi släpade oss genom lera och vatten hela vägen tillbaka och det var så klart tungt för rullstolarna men värst var det för Sonia som hoppade på kryckor som sjönk ner djupt i leran.

När vi kom dit fick vi veta att vi inte alls skulle äta med teamet, utan lunchen fanns på vår lägerplats, så vi fick vända om och gå tillbaka. Jag tolkade det som ett klassiskt missförstånd och brist i kommunikationen medan andra var övertygade om att det var uppgjort på förväg. Men konspirationsteorier av det slaget har förekommit tidigare under resan.

Jag gick med Arkan, Titti och några till och efter en stund damp Sonia in i lägret, hyperventilerade och var helt utmattad. Hon hamnade på tältsäcken och låg och chippade efter luft. Jag ställde undan min mat och gick och satte mig hos henne, försökte prata lugnande med henne och andades med henne för att försöka häva hyperventileringen. Fortsätter man sådär finns risken att man tuppar av. Så småningom kom läkaren Ingrid och tog över men jag satt kvar hos Sonia och höll henne i handen.

Hon var både utmattad och upprörd och Niclas var arg för att lägerplatsen var så svår att ta sig fram på. Jag kan väl förstå frustrationen och sliter själv med rullstolarna i leran. Men tyvärr verkar det vara lite så det ser ut i det här landet och jag tror inte produktionen väljer en lerig äng om det funnits en välklippt fotbollsplan i närheten om man säger så. En torr och fin äng förvandlas till leråker på en sekund med lite regn.

Det blev ett krismöte med produktionen som slutade med att några nicaraguaner beväpnade med machetes kom och slog ängen. De kämpade länge och resultatet blev något bättre.

Men det lugnade ner sig. Jag synkades (intervjuades) om Ninas bärstol och Sonias panikattack. Men vi fick upp alla våra tält och det var snart ordning även denna dag. Men det var synd om produktionen som dels överraskat oss med Coca Cola vid framkomsten och dels fick vi nu veta att vi skulle bli bjudna på lokal restaurang denna kväll. Vi fick en halvtimme på oss att göra oss i ordning och sedan tågade vi mot byn.

Restaurangbesöket förflöt lugnt och bra. Vi fick underhållning när vi kom dit, kall öl eller vatten men öl kändes inte så sensationellt eftersom vi fick det hos Rasta här om dagen. Men iskallt mineralvatten var inte dumt trots att det inte var kolsyrat.

Maten var också god, något ganska svårskuret men gott kött på papptallrik och palmblad. På slutet stoppade Oskar mynt i jukeboxen och Pax, Nina och Titti dansade. Vi andra stod runt omkring och klappade i takt. Jag kände mig rätt bortkommen. När jag satt vid bordet märkte jag inte att de andra gick iväg till dansgolvet på grund av alla ljud. Men Rickard den underbara människan, kom och hämtade mig och sa att alla var vid dansgolvet. Han har en naturlig fallenhet för att förstå mina svårigheter, det är helt klart.

Innan vi gick hem synkades Titti, Pax och Nina och jag väntade på dem och sedan gick vi tillbaka till lägret. Jag gick raka vägen till mitt tält och gjorde natt. Bodde bredvid Sonia igen och pratade henne till sömns men det gick fort den här gången :) Nu är det bara jag som ska somna och det blir nog inte heller något problem.

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera