Nicaragua, dag 12

Teolinda

20:39

I kväll har vi slagit läger utanför en större by, med trottoarer, betongbroar över bäckarna, mycket folk och det väldigt vackra namnet Teolinda. Jag vill också bo i en stad som heter Teolinda :)

Dagens vandring var den längsta hittills tror jag, 1,7 mil landsväg med ganska, eller väldigt kuperad terräng med duktiga backar, mest uppåt så klart :) Ovanför den brantaste backen satte jag på mig pulsbandet för första gången och det stör mig att jag inte haft på mig det från början som Petra haft. Det hade varit roligt att se hur det gav utslag. Men jag behöver ju hjälp att starta och stoppa det varje dag och det har känts som en onödig grej att be om hjälp med. Men nu kör jag från och med nu istället så får jag se om det fungerar.

Efter några branta backar gick det trögt för Nina. Åter igen var det mycket fokus på rullstolarna i alla backar och hon och Titti hade fått kämpa på på egen hand.

Men det löste sig genom att både jag och Titti gick med henne. Titti har ofta gått med Nina men nu föreslog hon själv att det kanske skulle bli lättare om hon kunde gå med två så hon fick stöd från två håll. Så jag som inte behövs så värst mycket vid rullstolarna längre nu när vi går på vägar erbjöd mig att gå med Nina och Titti. Och det visade sig fungera skitbra när vi gick på varsin sida om henne. Då kunde hon gå på och som hon sa, gå istället för att koncentrera sig på att parera hela tiden.

Först provade vi gå så att hon höll mig under armen men eftersom jag är längre än henne blev det bökigt så vi bytte så att jag höll henne under armen så gick det bättre. På det viset gick vi på och det gick skitbra och i ett rasande tempo :)

Vi kom fram till lägret efter mörkrets inbrott och vi fick den glada överraskningen att vi slapp laga mat i kväll. Vi fick ris, grönsaker och kött och det var väldigt gott. Efter maten drack vi kaffe och filmades en kort stund vid lägerelden när Oskar summerade dagen med hur bra vi jobbat ihop. Jag, Nina och Titti fick en applåd för vårt samarbete.

Sedan fejkfilmade vi en god nattscen med mig, Rickard och Titti när vi kröp in i våra tält och gick och lade oss. Filmteamet var grymt nöjda. Jag fick dessutom göra om entrén in i tältet för att de skulle få närbilder. Annars tycker jag inte det är något som är direkt fejk här. Lägga oss ska vi ju men inte precis nu och filmandet behövde ske nu. Sedan gick vi ur tälten igen för det var inte riktigt sängdags.

Jag synkades i kväll angående att Nina hade det jobbigt men det var en rätt kort intervju. Även Nina och Titti synkades. Det var väl dagens mest intressanta händelse :)

Kanske för att det börjat knorras i delar av gruppen över att Nina behövde gå med två vid sin sida. Det känns väldigt märkligt att några har åsikter om det, när det samtidigt är OK att Sonia liftar i rullstol när hon har tufft att gå vilket är högst begripligt och att rullstolarna ibland behöver 4 personer runt sig för att ta sig förbi hinder och backar. Att Nina då skulle kunna få stöd av mig och Titti borde inte vara så märkligt. Ändå kommer hon i andra hand hela tiden. Man tycker att det är OK att jag hjälper Titti och Nina om rullstolarna inte behöver kraft. Det känns inte rättvist …

Det märks faktiskt tydligt att stämningen sjunker i gruppen och jag undrar när urladdningen kommer. Jag vet att den kommer komma, frågan är bara när. Jag hade väntat mig ikväll runt lägerelden, men nu var det mer som katten runt gröten. Filmteamet har börjat fråga mig om sådant här i våra synkar och jag försöker vara ärlig utan att skapa några konflikter eller peka ut någon.

Det är så här det börjar bli nu och det är säkert ganska naturligt. Diskussioner om vem som hjälper till mest och med vad och därmed antydningsvis vem som hjälper till minst och faktiskt handlar det nog om en person som börjar bli utsatt. I en grupp finns alltid ”starka” och ”svaga”, eller säg hellre människor med olika förmågor. Att en förmåga kan vara att släpa och slita, en annan sprida glädje och leende, en tredje att laga mat måste man lära sig se och respektera. Det har funnits avsnitt, ganska många avsnitt av den här resan då var och en varit komplett hjälplös och där vi alla varit beroende av någon. Jag med ledsagningen, Niclas och Arkan i djungeln, Sonia med sina såriga händer och ben, Nina med sin balans, Pax med sina händer, Petra med sin kommunikation, Titti med sin ena arm .. Alla behöver vi något alltid. Det är bara så märkligt att just vi då ska klanka ner på någon specifik person och att det är mer OK om vissa ber om hjälp med småsaker än andra.

Vi får se vart det här leder. Jag tänker hjälpa alla så mycket jag kan och där det bäst behövs eftersom jag tyvärr inte kan dela mig i flera. Jag hoppas åtminstone att min hjälpsamhet ska smitta av sig. Tyvärr antyds det mer att den är överdriven i vissa fall. Tro mig, jag skiter i det!

PS. Förresten, en annan dålig sak som hänt, Sonia har slutat vara min tältsambo :) Alltså inte i samma tält men vi har nästan alltid bott grannar eftersom vi 2 är de enda som babblar sent på kvällarna :) Nu har hon dumpat mig, åtminstone tillfälligt så nu får jag prata med Djungel-George :) Eller är det honom Sonia flyttat till? Fan vet, godnatt :) DS.

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera