Nicaragua, dag 13

Rio Friol

15:37

Det är eftermiddag och vi har vandrat drygt 6 km och nådde vårt nya läger före lunch. Vi blev lovade en flod och bad- och tvättmöjligheter. Promenaden hit gick bra. Jag och Titti gick med Nina precis som igår. Det var inte fullt så varmt idag och det fläktade skönt. Jag gick i bar överkropp hela vägen. Oskar ”mobbar” mig för min bondbränna men det skiter jag i, han är bara avis och han ser säkert likadan ut fast jag inte vet det :)

Vi kom fram till vår lägerplats före kl 11 och det var en väldigt knölig väg hit genom lera och stubbar och stockar. Tack och lov fick jag hjälp att ta mig förbi det hela torrskodd.

Lägerplatsen var inte mycket bättre. Sluttande terräng och decimeterhöga grästuvor vilket gjorde det omöjligt för Niclas och Arkan att ta sig fram med rullstolarna på egen hand. Det blev ett ganska ordentligt gräl mellan Niclas, Arkan och produktionsledningen. De kände sig diskriminerade för att det ständigt var sådana otillgängliga platser där de inte kunde ta sig fram ens med djungelstolarna och således inte kunde bidra med något alls.

För min del kändes det rätt OK, jag har ju ben att gå på. Jag kan gott förstå deras frustration. Det måste bli som en påminnelse om hur utsatta och hjälplösa de är. Samtidigt finns inga asfalterade vägar och klippta fotbollsplaner. Vem hade velat se det i TV? Det här är ju vår utmaning och just nu är det Arkan och Niclas som behöver mycket support från oss andra. Jag tror de känner att det är så lite för ofta bara.

Här finns en skillnad som jag inte kan låta bli att reflektera över. Känslan av orättvisa från igår sitter kvar i kroppen. När Niclas och Arkan behöver hjälp ställer vi alla upp mangrant, precis som det ska vara. Vi sätter upp tält, bär dem ner och upp från floden och allt är bara självklart och inget konstigt för oss. Men så är det inte när andra i gruppen behöver hjälp. Då ifrågasätts hjälpen Nina behöver.

Efter lunchen, som inte var så kul idag lugnade stämningen ner sig. Jag, Rickard och Petra bar ner Niclas och Arkan till floden. Det var en väldigt brant sluttning som även jag tog på händer och knän för att inte ramla. Men det gick bra och vi hade roligt. Åter igen kan jag gott förstå Niclas argument att känna sig som ett barn och bli buren, men så känns det inte för oss.

Till slut var alla nere och vi fick äntligen bada! Tvätta håret gjorde jag när vi åkte båt på floden här om dagen men annars är det 12 eller 13 dagar sedan vi tvättade och badade oss på riktigt. Man skulle kunna tro att vi är rätt äckliga, men märkligt nog tycker inte jag det. Alla luktar liksom ”varm människa” och inte svett och smuts. Kanske beror det på att vi dricker och svettas sådana vansinniga mängder att all skit rinner av.

Men att kasta sig i den lilla lagunen floden bildat här, simma, skölja håret, tvätta sig och sedan tvätta kläder, var gudomligt underbart! Stämningen som förut varit usel och alla som blev nedstämda av Niclas och Arkans ilska är nu åter glada och positiva och det känns som om alla gör det bästa av situationen. För egen del ser jag inga problem med det här, det här är livet!

Efter badet hjälptes vi åt att hänga kläder. Jag filmades när jag hängde mina och Ninas kläder och fick visa hur jag höll koll på vems kläder som var vems. Jag hängde mina kläder längst till vänster och avgränsade mina och Ninas plagg med ett par byxor jag känner igen så vet jag vilket som är mitt sedan. Lätt som en plätt :) Sedan satte jag mig på en stol med en kopp kaffe och skriver. Runt omkring pågår intervjuer och folk renar vatten från floden och ser om sår och skador. Jag är sjukt trött och skulle kunna gå och lägga mig nu genast.

21:57
Nu är det kväll. Sen senast jag skrev har jag hjälpt Nina med sin packning och sedan gick jag in i mitt tält för att byt kläder till långbyxor. Men jag råkade lägga mig för att ”bara vila” lite och råkade somna. Oskar kom och väckte mig för att jag skulle kunna gå och lägga mig sen och för att det var middag och prat runt lägerelden.

Middagen bestod av lite för segt kött, ris och grönsaker. Framför allt lite för lite kött vilket var lite ovanligt. Vi får verkligen tillräckligt med mat annars och väldigt gott om än lite enahanda kost :)

Kvällens ämne för lägerelden var om man var rädd att ens funktionsnedsättning skulle bli sämre och om man accepterat sin funktionsnedsättning fullt ut. Det var väldigt intressant att höra allas syn på det.

Sonia och Rickard var glada och stolta över sin stump och protes. De menade att deras olyckor gjort att de uppskattar livet på ett annat sätt och fått träffa människor och göra saker som de inte annars skulle ha fått gjort. Titti tänkte på ungefär samma sätt med sin olycka.

Petra är glad över sin identitet som döv och hela hennes familj är döva och hon har bara döva vänner. Hon säger att det är först nu hon umgåtts så mycket i en hörande värld. Det är ungefär så jag har förstått det från andra döva och dövblinda jag träffat.

Pax berättade att han gärna skulle vilja ha friska händer tillbaka och att han ofta kunde titta på och beundra friska händer och deras rörelser. Pax tankar berörde mig precis som Ninas, Niclas och Arkans.

Arkans för att han trots sitt ryggmärgsbråck kunnat gå tills han var 10 år men efter en operation som gick fel hamnade han i rullstol. Han pratar ofta om tiden då han kunde spela fotboll och besvikelse på den svenska sjukvården.

Nina är halvsidesförlamad tror jag det heter. Hon blev precis som jag mobbad och utfryst i skolan. Jag känner igen mig egentlig i hennes historier från åtminstone större delen av min skoltid.

Niclas som förlorat sin rörlighet som 19-åring efter en bilolycka. Han körde av vägen efter att ha förlorat en flickvän. Han var trött av sorg och sömnlöshet på väg till jobbet en dag och krockade med ett träd. Innan var han väldigt aktiv inom ishockey. Efter olyckan vägrade han bli hjälplös och efter lång tids rehabilitering klarar han sig bra själv igen och sportar.

Jag själv föddes med min ögonsjukdom och förlorade all syn före ett års ålder. Jag har accepterat att jag är blind men skulle självklart välja att få synen tillbaka, om det gick rent medicinskt och om det vore möjligt för hjärnan att tolka synintryck igen. Det är givetvis omöjligt. Men om valet fanns skulle jag inte fortsätta välja vara blind. Jag har ju drömt om att vara polis, kustbevakare, kunna köra bil, cykla och springa själv och allt det andra. Samtidigt har jag vägrat acceptera begränsningarna fullt ut. Jag har försökt göra saker jag velat göra, ibland gjort sådant som andra anser vara omöjligt och ibland själv tvingats inse att det inte gått.

Alla väldigt gripande historier och det var faktiskt svårt att hålla tårarna borta.

När alla pratat var det dags för synkar (intervjuer) och ikväll var det min tur. Det var en avancerad synk med frågor om kvällens ämne. Direkt efter min synk gick jag till mitt tält och kröp ner. Omkring mig hörs skogens ljud, fåglar, syrsor och vattenfallet alldeles nära. Det kommer jag kunna sova gott till.

Imorgon börjar en ny etapp. Vi ska korsa bergskedjan jag just glömt namnet på och det ska bli spännande att se vilken sorts terräng som väntar. Vi börjar gå klockan 8 imorgon så det blir lite sovmorgon. Nu ska jag blunda. God natt …

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .