Nicaragua, dag 15

16:30
Idag är det dag 16 på vår expedition och det är idag exakt 2 veckor tills vår hemresa börjar. På torsdag om två veckor ganska exakt vid den här tiden har vi nog boardat planet mot Miami. Det är inte det att jag börjar få hemlängtan även om jag så klart saknar de där hemma. Jag har börjat tänka på min nya cykel som förhoppningsvis står där hemma och väntar och jag har börjat längta efter musik i öronen och jag tror att när hemresan börjar kommer det kännas otroligt skönt att komma hem.

Idag har vi korsat bergskedjan som heter Kordiljärerna. Det var en väldigt kuperad terräng med vansinniga backar både upp och ner. Det gick bra för alla utan missöden även om Sonia och Rickard fick slita med sina kryckor och benstumpar som börjar värka. Jag gick mestadels med Nina och Titti idag igen men hjälpte Niclas i två feta uppförsbackar. Vi åt som vanligt lunch längs vägen och det var kyckling och pommes och iskall juice. Det kändes väldigt lyxigt och speciellt den kalla juicen var gudomlig :)

Det känns som om Nina har blivit gladare. Hon pratar och skrattar mera och det känns otroligt bra! :)

Morgonen förflöt lugnt och metodiskt. Filmteamet var sena. Vi hade fått information om att vi skulle gå 07:15 men de kom inte förrän halv åtta och ungefär en timmes synkar innan vi kunde komma iväg. Själv synkades jag om Arkans frånvaro och Rickards begynnande skador. Rickard är ingen som klagar i onödan så när han säger att han ska ta det lugnt och tänka på sig själv så är det seriöst.

Men nu är vi framme i vårt nya läger. Vi kom fram före 15-tiden och smackade upp tält och kokade kaffe och chillade och nu pågår synkar (intervjuer) för fullt men jag har ännu inte blivit kallad dit. Jag har grävt toagrop och ligger nu i mitt tält. Vi har fått mer information om Arkan. Han är på bättringsvägen och har varit feberfri inatt och vår värdinna Maria sa att han är på väg tillbaka. Tveksamt om han kommer ikväll eller i morgon.

Men annars är det mest ok tycker jag. Tiden tickar på och jag försöker hålla mig sysselsatt hela tiden. Jag vill undvika att hamna som nu, i tältet för då kanske de negativa tankarna fäster lite för hårt och det vill jag inte. Men tiden går väldigt fort här. Så är det helt säkert inte för de där hemma …

21:21
Nu är det kväll i campet och alla har krupit in i sina tält. Kvällen har varit jobbig. Diskussionen jag väntat på dök upp i kväll. Det var som om det kändes i hela kroppen tidigare idag. Kanske inte så konstigt. Missnöjet har ju märkts mellan raderna ett tag och ibland helt öppet.

Jag känner att jag inte kan vara helt öppenhjärtig här i bloggen. Jag vill inte peka ut eller kasta skit på någon, men nu har en del börjat uppvisa sidor som inte är så kul. Man kan alltid skylla på att vi nu är inne på dag 15, alla är trötta och utmattade men det är inte det som är huvudproblemet.

Ikväll har vi suttit runt lägerelden efter att kamerateamet dragit sig tillbaka och det har varit expeditionens första riktiga urladdning som inte var så behaglig. Jag kan inte skriva vad som sades men människor med funktionsnedsättningar borde ha större förståelse och tolerans när det gäller andra som också behöver hjälp.

Jag ska i alla fall tänka ännu mer på Nina. Hon kämpar så förbaskat och utan mer hjälp än någon annan. Hon beskriver själv att hon har en hjärnskada och att det inte är hennes ben det är fel på. Hjärnan skickar fel signaler och för henne att gå, är det som för oss med full rörlighet att gå i en trappa. Tänk att gå 1,7 mil i en trappa? Hur många skulle palla det och med mestadels ett leende på läpparna och aldrig klaga. ”Jag ser stjärnor” sa hon en kväll när hon föll ihop i lägret men klagar eller gnäller aldrig, bara kämpar vidare.

Meningen med den här expeditionen var ändå att vi skulle hjälpa varandra och inte något som bra mycket liknar mobbning och utfrysning. Hårda ord kanske men inte överdrivna.

Ikväll sades det runt lägerelden att dagens resurser varit felfördelade för att vi varit 2 som gått med Nina. Jag kan inte tolka det på annat sätt än personligt eftersom det verkar vara helt OK att vi är 3–4 på en rullstol medan andra släpar sig fram mer eller mindre på egen hand. Något vi inte lyckats lära oss under den här vandringen är att fördela resurser på alla. Vid tunga backar har en grupp hjälpt Arkan, en grupp hjälpt Niclas och andra som behövt har fått klara sig själva eller fått hjälp av vår underbara läkare Ingrid. Jag kan inte minnas mer än något enstaka tillfälle där vi först hjälpt en rullstolsburen upp för en backe eller förbi ett hinder, för att sedan gå tillbaka och hjälpa nästa tills alla passerat. Visst, det tar längre tid, men alla kommer fram hela och glada. Men så har det inte varit.

Det är inte heller meningen att några ska stappla in i lägret utmattade medan andra har stor kapacitet kvar. Sonia och Nina har varit vid utmattningens gräns några gånger och då kan man verkligen prata felfördelade resurser.

Jag kan nog inte bättre beskriva vad som händer för då riskerar jag att skriva för mycket och göra mig mer osams med folk. Jag kan inte heller namnge de som verkar tänka som jag för då pekar jag ändå ut någon eller några.

Nu ska jag försöka sova. ”I have seen better days, but it’s good” får sammanfatta den här dagen. Och när något fungerar dåligt, får man försöka bidra till att det blir bättre. Det ska jag fortsätta imorgon.

Relaterade länkar: