Nicaragua, dag 16

20:55
Nu har det gått ännu en dag. Vi har slagit läger och trots att klockan knappt slagit nio sover alla som små grisar :) Det har nog varit den tuffaste dagen någonsin. Vi har tagit oss fram i bergig terräng längs en stenstig med enorma backar både ner, men framför allt uppför. De brantaste var så sjukt branta att det var otäckt. Hade man ramlat och tappat taget och en stol börjat glida hade det varit katastrof. Då hade något dött eller brutit vartenda ben i kroppen.

Jag och Rickard tog Arkan upp för backen och vi kröp upp och gled i gruset. Petra, Titti, Pax och Sonia hjälpte Niclas. Titti ramlade i backen och gjorde sig nog rätt illa och det var första gången jag hörde henne svära långa ramsor :) Men egentligen var det så klart inte roligt eftersom hon gjorde sig illa.

I den backen borde vi haft säkerhetslinor i rullstolarna. Vi visste ju inte vilken typ av backe det var, men efteråt var vi nog alla lite kritiska till just säkerhetsbiten. Backen var säkert flera hundra meter lång och säkert 30% lutning eller mer på de värsta ställena. Jag är dålig på att gissa lutning, men när man måste krypa för att hålla balansen så är det brant. Läkaren Ingrid som egentligen inte ska hjälpa till ingrep till och med.

När jag, Rickard och Arkan kom upp för backen hade de andra en bit kvar upp. Jag borde genast gått ner för att hjälpa till men jag orkade faktiskt inte. Även om jag försökt resa mig hade benen inte burit och mitt bidrag i backen hade nog varit mer farligt än till hjälp i det läget. Så där trött har jag aldrig varit under expeditionen och dagen var inte slut än …

Dagens vandring var runt 14–15 km och bara i sådan helt sjuk terräng. Sista biten släpade sig alla verkligen fram. Mot slutet var det inte lika brant men mycket stockar och stenar och vid ett ställe skulle vi över en brant sänka. Vid några enstaka tillfällen hjälpte faktiskt folk ur den lokala gruppen till för att vi helt enkelt var för slut. Något enstaka handtag här och där som ändå hjälpte mycket men eftersom allt filmades och de inte får synas i bild så var det inte så mycket hjälp.

Jag och Nina gick med läkaren Ingrid sista biten fram till campet. Det var otroligt bökig terräng med rötter, stockar, gropar och mycket höger/vänster runt hinder. Jag och Ingrid gick med Nina mellan oss och hon kämpade som bara den, den tappra tjejen, men sista biten orkade hon inte längre så jag och Ingrid bar henne. Vi flätade våra händer och bar. Det heter något men jag har glömt vad. :)

Men när vi kom fram väntade hur som haver en liten överraskning. Oskar berättade att vi skulle filmas när vi kom fram till lägret och vi skulle ”spela” vara glada för att vi kom fram men att vi sedan skulle åka bil därifrån till ett nytt läger ca 30 minuter bort. Med det beskedet var det inte svårt att spela glad och när kamerorna stängts av fick vi kall Coca Cola eller pilsner innan vi lastade in oss i en bil.

Bilresan var ganska lång och vi kom ut på en stor asfalterad motorväg. Vi måste ha åkt flera mil innan vi svängde in på en liten grusväg och kom fram till en gård. Det var redan mörkt ute så vi såg inte så mycket. På väg dit fantiserade vi om hotell, dusch och liknande men jag gissade faktiskt på hästgård. Jag hade ju fått specifika frågor om ridning och hästallergi innan resan och det kändes som om det var dags för häst nu :) Men där vi skämtade i bilen om hotell, vila och dusch, var alla så galet trötta, att det nästan blev på gränsen till hysteri :)

När vi kom fram blev det väl lite av ett antiklimax :) Det är klart att det inte stod något hotell där och tur var väl det kanske :) Då hade vi väl inte rest oss igen. En äng med sjukt mycket och vansinnigt stora flugor och dessutom kom regnet. Så vi åt stående vid bordet. Maten var tack och lov klar till oss. Däremot var det nästan äckligt att äta med tanke på alla flygfän … Men det stärkte min tro på häst som fortsatt fortskaffningsmedel :)

Jag satte upp mitt och Ninas tält och hon kröp in och la sig och däckade genast. Vid maten gick jag med mat till henne i tältet. Sonia ropade på Arkan som pysslade i sitt tält att det var mat. Han svarade ”OK”. Senare ropade jag och Pax om det var OK att vi åt upp de sista kycklingbitarna men ingen ville ha. Sedan visade det sig att Arkan inte kommit och tagit mat och blev utan. Jag tror det löste sig ändå eftersom det fanns annat att äta.

Alla gick och lade sig och jag blev synkad. Då frågade man om det här med Nina och att jag ger henne mycket hjälp och om att Arkan inte fick någon mat. Jag fick oförtjänt dåligt samvete. Jag hörde ju hur Sonia frågade och hur Arkan svarade. Nina var helt slut men Arkan bara grejade i sitt tält. Det blev helt enkelt en väldigt konstig avslutning på en tuff dag.

Nä, nu måste jag sova för annars börjar jag skriva i sömnen. God natt.

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

2 reaktioner till “Nicaragua, dag 16”

  1. Du skriver så bra man ser allt framför sig igen… Väntar varje dag på att läsa din logg….

    1. Tack så mycket :) Så glad att jag skrev där, minns så mycket själv när jag går igenom alla anteckningarna.

Kommentera