Nicaragua, dag 17

21:21
Idag har det varit en spännande dag. Vi vaknade som vanligt vid 5-tiden. All börjar bli allt mer trötta på morgonen och jag vaknar upp allt mer motvilligt. Igår kväll tog Anna från SVT mig åt sidan för att berätta att vi skulle rida och frågade hur det var med min allergi, men jag fick så klart inte berätta något för de andra. Jag sa att min allergi vuxit bort och att hästar nog var helt lugnt, särskilt utomhus.

Jag var väldigt allergisk när jag var liten. Mina hästtokiga systrar gjorde att det blev en del tid i stall och maneger och då var det ett evigt snorande och nysande.

Samtidigt älskar jag hästar, kloka djur och skön känsla att rida så det var verkligen en konflikt där. Nu har jag inte ridit på länge men har inte känt någon reaktion på senare år när jag varit nära hästar och min pollenallergi har också blivit väldigt mycket bättre.

Sedan åt vi frukost och jag och Rickard diskade och alla var klara i god tid. Vid Oskars genomgång berättade han att vi de följande tre dagarna skulle ta oss fram till häst och alla blev uppriktigt glada. Så när vi var färdiga lämnade vi våra dagryggsäckar och gick bort till en hästhage i närheten och alla fick en häst, fick sitta upp och prova lite. Jag fick en mulåsna och jag tror jag var tredje man upp på hästen. Det tog sin lilla tid innan alla satt på hästen och vi kunde rida bort mot lunchstället. Det var en hel del pyssel med Arkan och Niclas sadlar och sittställningar. Rickard som jag tror aldrig ridit förut, sa något om att det var som att spela TV-spel, han är knasig och det är omöjligt att inte känna sig glad i hans närvaro.

Pax verkade skräckslagen när han skulle sitta upp och han blir tydligen stel och får svårt att styra kroppen när han är spänd eller rädd tror jag. Men han är också en kille som inte bangar för något så det blev rida av :) Han fick byta häst eftersom hans lade sig ner och började äta istället för att vilja gå framåt.

Till lunch som serverades vid 10-tiden och alldeles i närheten fick vi bönor och ris. När vi ätit var det dags att börja dagens etapp på allvar. Det gick riktigt bra för mig. Jag red själv och kunde styra efter de andras röster och hästen var lyhörd till en början. Jag har ju ridit förut men det var mycket länge sen. Jag har dessutom aldrig ridigt westernridning men det gick jättebra det med. Vi red på en god stund längs en grusväg, ut på en asfalterad motorväg och in på en grusväg i en by igen.

Där började min häst strula. Den ville rida in i en trädgård där det satt folk och jag fick hjälp av cowboysarna som följde oss att få ut hästen på vägen igen. Det var som om den surade ihop där och då för resten av vägen fick de driva på den ganska mycket med piska. Jag bad till och med en egen piska men ville inte slå så hårt som cowboysarna gjorde och mina små pet verkade den envisa åsnan inte bry sig så mycket om.

Niclas kunde inte sitta på hästen. De hade någon sadel med sig till Arkan och Niclas som hette typ apuaback med någon sorts mjuk rygg. Men Niclas som har dålig bålbalans kunde inte sitta stadigt i den i sidled. Han blev så klart förbannad och kallade på producenten Mattias under lunchen men Mattias sa att han också tyckte det var trist men att detta var ”på riktigt” och han ville ha programinnehåll på problem och lösningar. När Niclas lugnat ner sig bestämdes det att Sonia skulle dra honom. Vi låtsades rida ett stycke längs vägen innan vi stannade upp för att filma när vi skulle lösa problemet.

När de frågade hästägaren om hästarna orkade dra rullstolen uppstod lite diskussion och till slut fick Sonia byta häst. Sedan fäste man en draglina till rullstolen i hästens svans. När de provade att dra gick det hur bra som helst. Vi undrade alla om svansen var juste att knyta draglinan i men hästen verkade helt oberörd och nöjd med tillvaron. Sedan fortsatte resan.

Min mulåsna blev bara trögare och trögare och cowboysarna piskade den och andra mulåsnor. Ibland red jag bakom andra och då piskade de min häst så den satte fart rakt in i de framförvarande. Det var inte så där väldigt lysande. Extra dumt när jag inte ser heller vad som finns framför. Jag hör ju men ville inte ha några okontrollerade skutt framåt. Dessutom blev de som blev påridna av min häst sura på mig först för att de trodde det var jag som red som om jag stulit hästen :)

Oskar försökte förklara att jag inte såg men jag tror inte de förstod och min spanska är ungefär lika bra som hästens envishet var stark :)

Vi red på så någon dryg mil innan vi kom fram till dagens camp som inte oväntat låg vid en bondgård med hästhagar. Vi satt av och band hästarna vid ett staket och började sätta upp tälten och koka kaffe. Jag och Nina grävde toagrop. Jag blev synkad igen. Under en vila längs vägen synkades jag om ritten och nu under kvällen synkades jag om Nina väldigt mycket.

Ikväll hade vi lägereldsprat om kärlek och funktionsnedsättning och det var intressant. Nu ska jag sova och jag är jättetrött. Ridsmärtorna i häcken är påtagliga, men det är som träningsvärk efter löpning, en bra smärta :)

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera