Nicaragua, dag 18

18:49
Oj vilken dag! Det var den andra hästdagen idag och vid genomgången fick vi veta att det skulle bli hård terräng med mycket lera och vatten igen. Idag fick vi nya hästar och Sonia hjälpte mig att välja en som såg pigg och alert ut, en vit häst fick jag.

Det började dock så där bra. När jag skulle närma mig hästen uppträdde den oroligt. Jag tror det berodde på bristen på ögonkontakt och jag måste ju vara säker på att närma mig hästen inom dess synfält. Sonia syntolkade hästens reaktioner när jag närmade mig och hjälpte mig så att jag inte kom för långt bak. Den kände helt säkert av min osäkerhet också. När vi fick kroppskontakt gick det bättre. Hade jag väl koll på vart hästen var, var det inte svårt att slösa kel och smek och även hästens oro försvann direkt.

Hästen var smal och smärt och ganska sårig över halsen och kroppen. Säkert efter fästingar och bett från flugor och bromsar.

När jag knöt loss min häst och skulle leda ut den på stigen råkade jag hamna för nära bakom Ninas mulåsna som sparkade mig på höften. Det var ingen hård spark men jag blev ändå lite chockad eftersom det kom så plötsligt. Sparken kändes som ett knytnävslag ungefär men jag fick ändå gråten i halsen men vägrade visa något. Det gjorde ju som sagt inte ont utan jag kände mest skam och förnedring. Lite rädd blev jag kanske eftersom jag blev lite nervig inför att närma mig min häst igen men det gick fort över. Det var ju inte min häst som sparkat mig. Jag ägnade mycket tankekraft åt att behärska känslorna och till slut kände jag mig lugn igen.

Jag märkte faktiskt att min häst försökt hjälpa mig, eller hjälpa sig själv från faran, för den stretade, som jag tolkade det, emot eller åt ett annat håll när vi skulle upp på stigen. När jag blev sparkad förstod jag att det var Ninas mulåsnas aggressiva häck den försökte undvika. Klokt djur och mitt fel.

Nina stod på samma plats när jag gick till min häst och då noterade jag vilket håll den stod vänd. När jag ledde ut min häst hade hon vänt sin häst om i ridriktningen och därför missade jag och råkade gå bakom den.

Det var en helt annan känsla att sitta upp på den här ”riktiga” hästen. Högre och smalare än mulåsnan och väldigt mycket livligare. Den stod också och käkade medan vi väntade på att rida och varje gång den böjde sig mot marken fick jag hålla i mig till en början :) Ibland vände den sig och puffade med mulen på mitt knä och då fick den kel tillbaka :)

Sedan bar det av. Jag blev synkad inför dagens ritt och sa där som det var att jag oroade mig mer för terrängen, att jag kanske inte skulle kunna styra hästen själv. Det löste sig när vi red iväg genom att vi knöt fast min häst i Sonias och det gick faktiskt jättebra. Igår fick hon dra rullstol men idag fick hon dra en blind tänkte jag lite ironiskt :)

Ritten gick jättebra trots att det var tuff terräng. Det var otroligt lerigt men inte så kuperat. Hästarna tog sig fram genom leran och det var otroligt spännande att prova på det. Ibland gick leran upp till magen på hästarna och vid ett tillfälle vadade vi genom en flod eller vad det var och då gick vattnet upp till stigbyglarna. Jag tyckte synd om min häst i leran. Jag kunde liksom känna hur den drog för att få upp benen ur geggan men den kämpade på och kändes och såg väldigt nöjd ut.

Min häst följde Sonias jättebra och valde egna vägar ibland men det gick smidigt. Det var något med min hästs beteende som väckte mina känslor. De lite enklare sträckor där jag kunde styra den lydde den, men när vi kom in i svår terräng var det liksom ingen större idé att styra. Träd, rötter, lera, stenar precis överallt. Då måste den ha märkt att signalerna från ryttaren upphörde och började jobba mycket mer själv.

Ibland kopplade vi loss parlinan mellan mig och Sonia för att det blev för snårigt. Ibland följde min häst de andra, ibland tog den egna vägar som väldigt ofta visade sig vara bättre. Speciellt en plats, där de andra hästarna tog ett skutt på någon halvmeter ner i djup lera, gick min häst en bit åt sidan och tog sig ner lugnt och fint för en slänt istället. Sonia syntolkade hästens vägval och jag kände sådan kärlek till djuret!

Men det var inte enda gången känslorna svallade för den kloka hästen. Vid några tillfällen skulle vi rida under låga grenar för att det inte fanns något annat alternativ. Då saktade hästen märkbart ner och jag lärde mig att hålla upp händerna för att känna och ducka för trädgrenarna.

Vid en rastning satt jag av hästen för att vila rumpa och rygg. Då stod vi ganska ihoptryckta hästar och människor och min häst klev som vanligt runt på stället för att nappa gräs. Jag stod inklämd mellan min och en annan häst. När min häst rörde sig, kände jag en hov över foten. Jag tänkte nu trampar den på mig. Men beröringen var så lätt och hästen lyfte igen foten och satte ner den bredvid istället. Sedan kom mulen och buffade mig i bröstet. Det brände bakom ögonlocken fast av lycka!

Ibland kom vi ut på lite mer öppna marker med högt gräs och fritt fram. Då galopperade jag och Sonia och ibland tävlade vi med Petra :) Det var en så sjuk känsla av glädje och det där okontrollerbara kluckande skrattet i hela kroppen blandat med tårarna, det var fint! Sonia är duktig med hästar och det märktes att det var hennes dagar det här precis som mina förmodligen lyckligaste dagar under den här expeditionen hittills och jag är glad att hon idag var min ledsagare och coach.

Idag gick det inte att ha Niclas dragen efter en häst så man ägnade en del tid åt att bygga på sadeln som var special men inte tillräckligt med stöd. Det var ganska mycket pyssel med Niclas och Arkans stolar som tog en jävla massa tid. Sedan spenderade vi mycket tid med att vänta på filmteamet som ständigt skulle inta nya positioner. Under dessa passiva stunder stod min häst och tuggade gräs och var ganska otålig. Ibland satte jag av för att vila rumpan :)

Det enda dramatiska som hände under ritten var att Nina blev avkastad av hästen. Den red in i en gren så att hon föll av. Som tur var slog hon sig inte och satte upp igen.

Vi red hela dagen enda till 17-tiden och de sista kilometrarna var hästarna galet trötta. Sonias häst snubblade flera gånger på slutet och vi tyckte det kändes dumt att hästarna inte fick dricka under hela dagen. Min häst visade inga tecken på trötthet fast jag själv var mör i kroppen efter dagens hårda ridning. Den gick tålmodigt framåt och med jämna mellanrum den där buffade mulen mot knät. Mot slutet när vi red in bland lite mer civilisation igen, mötte vi en mamma på häst med ett sovande barn på armen. Sonia syntolkade och då blev jag sådär fånigt rörd igen och fick torka ögonen. Jag tror Jocke börjar bli trött och den här hästen har gjort mig våpig! :) Det är lite samma känslor ibland jag kan få inför min ledarhund. Men såhär skulle jag vilja fortsätta resan med just den här hästen.

När vi kom fram visade det sig att vi får sova på en grusväg. Vi slog bokstavligt upp tälten mitt på vägen men man får anta och hoppas att det inte är någon trafikerad väg :) Vi slog upp tält, drack kaffe innan vi började laga mat. Ikväll fick vi kyckling och ris. Efter maten var det några synkar men jag var inte en av dem märkligt nog. Jag trodde de skulle gå igång på att jag blev sparkad och prata om det trots att det inte kom med på film, men så blev det inte.

Sedan fick vi lite kvällsinformation av värdinnan Maria utanför kamerorna och Oskar med kamera. Maria meddelade att det fanns tillgång till dusch imorgon bitti för de som ville. Det är en dusch där man vevar upp vatten ur en brunn och häller över sig ur ett spann. Jag går väl dit och gör ett försök så får vi se. Kan vara skönt att tvätta av sig lite när chansen finns.

Oskar meddelade gruppen att vi inte hade några nya hästar inför den tredje och sista ritten, att de inte kunnat ta sig hit pga regnväder och att vägen var översvämmad. Alternativet var att vänta obestämd tid på nya hästar eller att börja gå och det blev så klart det senare. Tråkigt, för jag hade gärna ridit mer men det positiva var att den gällande klädseln för morgondagen var mer kängor än stövlar och det pratades om kortärmad och avtagbara byxor, vilket tyder på bra terräng.

Jag hjälpte Nina med det sista i tältet, blåsa upp liggunderlag, ta ur sulorna ur skorna och ta ut sovsäcken. Sedan gick jag också till mitt tält och kröp in och snart gjorde alla andra likadant.

Nu är det någon enstaka som bökar och pratar i närheten men annars är det bara syrsornas ljud vi hör och bara det är ju nästan öronbedövande. Annars har det varit en bra dag utan tjafs och sura miner vilket det som tur är inte är så ofta och inte så långa stunder.

Det enda tjafset var i morse när Sonia ville ringa hem på sin dotters 11-årsdag. Då pratade vi lite om varför vi inte fått ringa hem ännu trots att det gått mer än halva tiden. Vi tyckte nog alla att det var ok när det gäller pojk- och flickvänner, mammor och systrar och att det nog kan var en intressant grej att testa oss. Men när det gäller barn borde det vara annorlunda och att det är grymt mot barn som inte förstår. Men det sades att vi skulle få ringa hem en gång och senast jag hörde något var om en vecka. Då är det ju fan inte långt kvar innan vi åker hem. Men det är också en del av prövningen med den här expeditionen.

Nä det känns grymt. Det är tur att jag känner mig trygg med att de har det bra hemma och jag hoppas alla mår bra och att inget tråkigt hänt. Nä nu ska jag sträcka ut mig. Klockan är redan 20:29 och jag är dödstrött. Måste sova om jag ska orka upp och duscha imorgon vid 05-tiden. Nu skulle bara lite rump- och ryggmassage sitta fint :) Men jag anser fortfarande det är en ”god” smärta som kommer av hårt arbete. I övrigt mår jag jättebra i kropp och själ.

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera