Nicaragua, dag 22

Ometepe camp 2

21:21
Idag har vi tagit oss upp till läger två. Det har stormat och regnat hela natten så tälten skakat och det har inte blivit mycket sömn. Det blåste så mycket så att tältet mer låg ner än stod upp och tältduken och pinnarna som håller tältet uppe, piskade i ansiktet. Jag har haft en flod genom mitt tält från ena sidan till den andra, men eftersom jag har sovit i en sluttning, så har det runnit rakt igenom alldeles mellan mitt liggunderlag och väskan :) Jag vaknade torr trots allt :)

På morgonen var det dags att ge sig iväg upp till läger 2 för att göra ”toppattacken” i morgon och idag blev det väldigt mycket diskussioner igen.

Under genomgången på morgonen berättade Oskar att bestigningen av vulkanen var en individuell och frivillig utmaning. Klarade man det inte eller bestämde sig för att man inte ville eller vågade, blev man inte hemskickad. Individuell utmaning betydde att vi skulle vara beredda på att klara oss själva och inte vara beroende av varandra och inte förvänta oss hjälp av andra då var och en skulle ha fullt upp med att ta sig upp själv.

Oskar berättade om bergsbestigningens svårigheter och det stämde väl rätt bra med mina antaganden och funderingar kring hur vi ska få upp rullstolarna för ett högt berg på 1600 meter och på den korta tiden vi har på oss.

Det diskuterades vilka som skulle med upp till toppen och det kändes ganska klart att Arkan och Niclas inte skulle kunna följa med upp. Sonia sa också att om inte hela gruppen skulle göra detta tillsammans, om Arkan och Niclas blev kvar, så skulle hon också stanna kvar. Hon hade inget eget behov av att bestiga toppen.

Jag sa som jag kände under diskussionen, att jag inte orkade dra några rullstolar upp för berget eftersom jag knappt orkade själv. Jag sa att jag gärna försökte om det inte påverkade de som blev tvungna att stanna, alltså att ingen skulle behöva åka hem. Samma gällde Rickard och Titti som också sa samma sak.

Jag antar att man stoppade in den här delen av äventyret för att se vad som hände med gruppen och för att visa att en del saker faktiskt inte går. Jag var själv väldigt tveksam just på grund av det där individuella. Jag frågade Titti, Rickard och Petra flera gånger om jag kunde få ledsagning av dem. Jag skulle inte behöva stöd rent fysiskt, men bara gå efter någon med typ en parlina eller så för att få riktning och kanske lite information om svårare hinder längs vägen. Men någon fysisk belastning ville jag inte vara.

Till slut var det dags att bryta upp. Vi fick packa det allra mest nödvändiga i plastsäckar och vi fick besked om att vi skulle få dela tält uppe på toppen. Sedan började vandringen uppåt. Det blev till slut jag, Rickard, Pax, Nina, Titti och Petra som till slut fortsatte. Sonia, Niclas och Arkan blev kvar.

Vi var på 550 meter när vi började och nu är vi på typ 950 meter. Vandringen upp gick bra. Det var direkt tydligt att rullstolar aldrig gått. Men terrängen var inte så fasligt svår, längs en bergskam med mestadels grästuvor och smala kostigar och väldigt brant uppför.

Väl uppe blåste det väldigt hårt men inget regn. Vi hade begränsad packning med oss upp och fick dela tält 2 och 2. I morgon är det ”toppattacken” och jag undrar hur det ska gå, hur jag ska göra. Idag har det gått bra för mig att gå bakom Petra med en kort parlina knuten i hennes ryggsäck. Har använd käppen som gåstav mer än ”blindkäpp”. I morgon tror jag det blir tuffare. Vi får se vad det blir för väder.

God natt!

Relaterade länkar: