Nicaragua, dag 24

La Virgen, Rivas

Nu är det en ny dag och vi är nere från vulkanen igen och återförenade. Det har varit en bra och händelserik dag.

Natten var bättre än den föregående. Jag måste ha sovit bättre och vi hade det varmare för jag frös inte tack och lov :)

Oskar väckte oss och morgonen blev stressig, men det gjorde inte mig något. Jag ville ner från det förbannade berget helst genast och jag visste att vi hade en lång och svår väg att vandra och benen värkte redan efter gårdagen. Innan frukosten var helt avklarad, ville bärarna att vi skulle packa och börja röra oss ner, men det hade jag absolut ingenting emot. Jag hörde något viskas om en helikopter och blev ganska förhoppningsfull. Jag kände mig ärligt talat inte helt upplagd för att gå hela vägen ner igen.

Under genomgången sedan meddelade Oskar att vi hade en helikopter att passa, men att vi var tvungna att gå nedåt för att uppsöka en lämplig landningsplats. Jag tror meningen var att vi skulle bli hämtade här uppe och det hade varit häftigt, men dimman och vinden gjorde nog att det inte gick.

Jag tror vi kom iväg vid 07:15-tiden och det var skönt. Jag kände att jag hade bråttom ner. Jag gick bakom Rickard med en parlina mellan oss och använde käppen som vandringsstav igen. Nedåt var klart svårare med balansen och mycket lättare att trampa fel. Ramlar man uppåt så att säga, är det lättare att ta emot sig med händer eller fötter. Men går det konstant nedåt är det svårare. Jag förstod att Rickard också hade det svårt med sitt ben just nedför. Jag lyckades snubbla några gånger och trampa ner i ett par rätt djupa hål, men det gick bra ändå. Det filmades bara några få sekvenser på vägen ner.

Efter ett tag fick vi hjälp av våra lokala guider. Jag, Pax och Titti fick ledsagning och stöd. Killen jag gick med hade väldigt begränsade engelskakunskaper som sträckte sig till ”yes” och ”stop” :) Men trots att han förmodligen aldrig ledsagat någon med synnedsättning förut, än mindre träffat någon, så gick det väldigt bra och vi lärde oss kommunicera ändå. Jag är ju ganska van att gå med människor som kanske inte är så vana att ledsaga och i den här terrängen var det verkligen inte lätt, men det har ju ingenting varit den här resan :)

Det gick ständigt nedåt och varje meter kändes bra. När vi passerade vårt första läger och vidare nedåt mot trädgränsen och kom in i skogen igen och lite slätare terräng.

Knappa 2 timmar senare var vi nära det fält som utsetts som möjlig landningsplats. Det var i princip ända nere vid baslägret. Jag hörde helikoptern på långt håll när den landade och en halvtimme senare såg vi den ute på en äng! Det kändes oerhört bra!

Våra lokala följeslagare fick lämna oss för att en snutt med information skulle filmas. Väl ute på ängen fick vi trickfilma lite innan vi kunde ge oss av. Helikoptern tog bara 5 passagerare. Vi behövde filma så att det såg ut som om alla gick in i helikoptern och kom ut ur den igen.

Så vi skulle filmas av ”Team Dengu” (Anton, Lukas och Peder) när alla gick in genom dörren på styrbord sida. Sedan skulle vi gå rakt igenom ut genom dörren på babord sida där ”Meanteam” (Peter, Filip och Fredrik) filmade oss. På så vis skulle det se rätt ut på TV sedan. Jag tyckte det var lite coolt med lite regi även om det bara var för att snygga till det lite för att slippa filma två helikoptertransporter.

Allt gick bra och det blev inga omtagningar. Vi fick instruktioner om hur vi skulle närma oss helikoptern, enbart framifrån för att inte hamna nära stjärtrotorn och huka oss lite för att inte riskera att slå i huvudrotorn. Den var över huvudhöjd men kastvindar kunde få rotorbladen att tillfälligt dippa tydligen.

När trickfilmningen var klar flög helikoptern 4 vändor mellan Ometepe och fastlandet för att få över alla 20 personerna. Efteråt har jag förstått att meningen var att det skulle komma en helikopter för 25 personer, men något sket sig på sedvanligt nicaraguanskt vis. Det krävde total omorganisation och Niclas, Arkan och Sonia som fanns i baslägret fick åka bil och färja över istället. Det var synd att de missade möjligheten att få flyga helikopter.

Jag, Nina, Petra, Lukas och Oskar åkte andra vändan. Vi landade på en stor baseballplan där Rickard, Pax och Titti redan väntade. Det var fullt av barn runt om oss som fascinerat tittade på skådespelet. Vi fick mat, kyckling, pommes och läsk och det var väldigt gott! Jag fick till och med backning :) Läsk kan jag nästan hallucinera om vid det här laget.

När hela gänget var samlat och alla fått mat, gick vi över ängen där Arkan, Niclas och Sonia väntade och fältet blev vår nya lägerplats. De hade slagit upp tälten och ställt in alla väskor och vi blev kommenderade att sitta, lata oss och göra ingenting. Kaffe sattes på och det är märkligt hur man kan bli så glad för så ”lite”. För oss var det verkligen inte lite och ett roligt återseende. Även lägerplatsen som var den planaste någonsin med välklippt gräs var en överraskning och måste vara kanon för Arkan och Niclas. Det märks också på deras humör.

Jag och flera andra synkades och jag fick en riktig långsynk denna gång om alla tre dagarna på berget samt lite kompletteringsfrågor. Bland annat om min dotter Denises synskada och min tunga dag då jag ringde hem. Under synken skulle jag svara på frågorna på berget som om jag var där och jag har flera gånger fått beröm för min förmåga att prata i nutid om något som hänt, ibland för flera dagar sedan. Känslan från berget var inte svår att återkalla :)

Några av barnen som hängt runt oss stannade hela kvällen. De var otroligt gulliga och hjälpsamma och så klart nyfikna. Två bröder på 2 och 9 år hjälpte Niclas med att sätta upp tält och lekte i rullstolarna. Niclas bjöd dem på glass, sammanlagt 13 ungar. Brodern på 9 år som var kvar till 19-tiden visade vägen till en kiosk åt Arkan och Rickard och han fick en halv påse klubbor av oss ur vårt godisförråd. Av Arkan fick han dessutom 50 Cordoba, motsvarande 2 dollar. Pojkens mamma bjöd på kaffe. Pojken kom med kaffekanna men jag vågade faktiskt inte dricka även om jag låtsades. Jag vet ju inte om de kokar vattnet ordentligt och har ingen större lust att bli sjuk nu så här nära målet.

Under dagarna vi var uppe i berget spenderade Niclas, Sonia och Arkan sin tid i baslägret men gjorde inget annat än att äta, sova och umgås med den del av crewn som var kvar där. De fick möjligheten att tvätta kläder vilket kändes lyxigt. Men nu är vi återförenade och färden mot Stilla havet kan fortsätta. I morgon fortsätter vandringen och om tre dagar ska vi vara framme. Det borde bli tisdag och på torsdag eftermiddag åker vi hemåt.

Nu ligger jag i mitt tält, alla har gått och lagt sig och utanför sitter en kille på vakt. Det började med att vi alla gått in i våra tält när vi hörde en motorcykel med två killar komma. Arkan förhandlade med dem att få åka lite motorcykel och alla vi andra avrådde från våra tält. Det lät otäckt först, som om han pratade med vilt främmande människor. Han åkte några varv med motorcykeln och när han kom tillbaka visade det sig att det var just våra vaktposter :) Nu är jag avundsjuk på Arkan som fick åka men hans glada skrik hördes över nejden i alla fall :)

Jag har lite magknip idag men ska försöka sova lite nu. Magen oroar mig lite. Känner igen värken men hoppas bara det beror på pizzachocken igår. I morgon börjar teamet filma 06:30 och vi ska börja vandra 07:30. Klädsel är byxor med avtagbara ben, valfritt på överkroppen och kängor, eventuellt stövlar.

God natt!

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from San Juan del Sur, Rivas, Nicaragua.

Kommentera