23:09
Idag har det varit en lång och påfrestande dag. Natten på baseballplanen var lugn och skön. Vi hade en vakt som satt utanför våra tält hela natten vilket gjorde att man funderade lite över vilka faror man var rädd för. Men det verkade ligga en större stad i närheten, så kanske var det därför. Men det var en plan och jämn gräsmatta, inget regn och bara bruset från en väg och Nicaraguasjöns brus på avstånd. Det mest civiliserade hittills :)
Jag vaknade på morgonen och kände min magsmärta byggas upp inuti och blev verkligen inte glad. Jag tänkte att det kanske ordnar sig och gick upp för att äta frukost. Jag borde kallat på Ingrid genast eftersom jag vet av erfarenhet att det inte går över så fort av sig själv. Magproblemen kom verkligen olägligt med bara 3 dagar kvar på expeditionen. Å andra sidan hade jag kunnat drabbas av det här tidigare. Tänk i djungeln i början, vilket öde …
Morgonens information var att vi skulle gå 1,4 mil men först bil några kilometer. I bilen tilltog magvärken och jag började kallsvettas och må illa. När vi klev av bilen började vi gå längs en grusväg och då kallade jag faktiskt på Ingrid. Jag berättade att jag brukar få sådan här värk någon gång per år, att sjukvårdsupplysningen trott att det handlat om gallstensanfall. Jag fick en hög tabletter av henne. Självklart snappade kamerateamet upp det och gjorde en grej om vårt samtal och jag fick låtsas ta medicinen igen framför kameran. Egentligen var det väl fel av mig att försöka fixa det diskret med Ingrid. Vi spelar ju in TV och det är på riktigt och jag har egentligen verkligen ingenting att skämmas för. Men jag vet jag det kommer bli svårt för mig de här sista dagarna, speciellt med att hjälpa andra och det stör mig.
Idag på morgonen synkades jag om lite av varje och nämnde då magvärken. Jag fick frågor om jag oroade mig när vi var så nära målet. Jag svarade så klart att det skulle bli Stilla havet om jag så ska krypa dit …
Vandringen gick längs landsväg i gassande solsken. Det skulle varit en trivsam promenad om det inte varit för magen. Svårt att gå upprätt periodvis. Vid en paus ville kamerateamet göra mer och ville att Ingrid skulle undersöka mig. Vad gör man inte för konsten? :) Så jag sträckte ut mig på en filt i gruset och lät mig undersökas :) Och det var ju inte fejk, jag hade vansinnigt ont. Ingrid klämde och kände och tog tempen. Hon tror inte det rör sig om gallsten, utan snarare något med tarmar, inflammation och fickor där det samlas fett eller något sådant. Jag får liksom ont mitt i magen i partiet under naveln. När jag rör mig skär det som knivar.
Under lunchen synkades jag om magvärken igen så klart och efter lunch fortsatte vi vandra. Jag gick ömsom själv, ömsom med Nina eller Ingrid. Jag och Ingrid pratade intressanta saker om handlingar som styrs av våra rädslor och behov. Vi pratade om att ifrågasätta sig själv inför svåra val eller rädslor, vad som är det värsta som kan hända och vad som är det bästa.
Om man ska stå upp för någon och ta ställning, eller pressa sig själv till något i vardagen man känner obehag för, kan man fråga sig vad som är det värsta som kan hända och vad som är det bästa och om man kan avstå från möjligheten att prova.
Som i fallet att stå upp för någon blir kanske den negativa effekten att inte alla uppskattar än men själv har man vuxit som människa och gjort det som varit rätt. Eller som i fallet att pressa sig i vardagen. Jag kan känna lätt obehag inför att leta mig fram till en ny butik av rädlsa för att gå fel, inte hitta, behöva fråga eller göra bort mig. Om det är det värsta som kan hända, kanske det egentligen inte är så farligt jämfört med styrkan i att klara det.
Det var ett personligt, fint och bra samtal, det bästa under hela resan och just då kändes det som en sorts sammanfattning på hela anledningen varför jag är här och vad jag ville få ut av det. Inte det fysiska, det klarar jag, det vet jag. Men resten.
Det är märkligt att tänka att jag inte gillade
Ingrid när vi träffades på slutcastingen. Eller att inte gilla är fel, men hon avslöjade mig och det störde mig :) Vi pratade om hur jag mådde, jag berättade om att jag under en treårsperiod lidigt av ganska svår panikångest och dödsrädsla mellan åren 2003 och 2006 vilket var den värsta perioden. Jag berättade att jag kunde känna viss nedstämdhet fortfarande ibland, men att samtalsterapin jag då genomgick, lärde mig tänka rätt.
Jag vet inte vad det var som fick den förbannade underläppen att börja darra. Kanske var det minnena, rädslan för att det ska komma tillbaka, eller svårigheten att prata med någon om det samtidigt som jag är stark och odödlig :) Jag ser att du blir lite ledsen
, det var så hon avslöjade mig.
Och att säga att man inte gillar en varm, empatisk människa är naturligtvis fel. Det var mig jag inte gillade för att hon avslöjade mig och för att jag trodde jag var klar med det där. Det är jag tydligen inte på något vis och på något vis blir jag aldrig klar med det. Men det är klart att jag gillar Ingrid! Hon, vår värdinna Maria H och sjuksköterskan Petra är nog de i produktionsteamet som betytt mest för mig under resan. De tre bland alla underbara, glada, trevliga människor.
Promenaden var över lag trevlig och lätt, förutom magvärken. Värmen bekommer mig inte. Mot slutet kom ett par ordentliga regnskurar och då sjönk modet hos alla inklusive mig. Vi slog in på en avtagsväg som blev mindre och snart kom också de små bäckarna som ständigt korsade vägen och därmed också leran.
Sista delen av promenaden och kvällen är ett tydligt bevis på allas oerhörda trötthet och att siktet, kanske lite för tidigt, redan är inställt på Stilla havet. Vägen var nog inte så svår egentligen, men de mentala hindren stod nog i vägen hos de flesta av oss. Jag hade vansinnigt ont och hade svårt att gå och Oskar gick med mig och han hade själv feber och det märktes att även han var låg. Gruppen drogs ut allt mer. Ingrid gick sist med Pax, Titti, Niclas, Sonia gick någonstans i mitten med Nina och Petra och Arkan låg långt före de andra. Jag och Oskar gick först och kom fram till lägret en stund före de andra. Jag satte mig i produktionens tält och kände mig för första gången allvarligt medtagen.
När resten av gruppen kom in i lägret en stund senare, blev det kaos. Petra grät och var arg och ledsen, Arkan grät och skrek för att Petra var ledsen och sista delen av gruppen kom också in ganska molokna. Till kaoset lades att lägerplatsen, på grund av regnet, var den lerigaste hittills. Allt blev lerigt och skitigt på nolltid.
Några som fortfarande hade modet uppe, satte igång med tält och mat, Sonia, Rickard och Titti körde på som vanligt. Själv hade jag så ont att jag inte kunde röra mig och satt bara på en stol en god stund. Jag har som sagt haft den här magvärken förr, men det här var varianten värre än vanligt. Kanske just på grund av bristen på vila.
Runt lägerelden handlade diskussionen enbart om det inträffade, särskilt vandringens sista etapp. Många anklagade Oskar som gått före med mig. Jag argumenterade som vanligt att gruppen gjort samma misstag som förut, bara att det fick större konsekvenser den här gången. Hade Petra och Arkan hållit sig med de andra, hade de kunnat hjälpas åt genom lerpölar och förbi hinder. Oskar som ändå inte ska hjälpa till gick före med mig för att få mig ner på en stol och jag var ändå inte till någon hjälp den här dagen.
Oskar fick rätt oförtjänt all kritik och frustration och det var också en del samlad frustration från hela resan som kom ut på en gång. Det blev helt enkelt gräl, framför allt mellan mig och 2 till. När grälet utbröt ville teamet först filma, men avbröt sedan vilket jag tyckte var lite trist. Jag tyckte vissa resonerade ganska tråkigt.
Men skit samma, jag klarar mig utan det där på TV i vår, det är mest så man måste se det.
Nu har jag lagt mig i mitt tält och måste sova.
Relaterade länkar:
- Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
- Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
- SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser