Saknad och tomhet del III

Jag ska inte säga att jag mår dåligt efter hemkomsten från Nicaragua, för så är det verkligen inte. Jag ångrar mig inte ett spår att jag åkte med på äventyret. Jag snarare bävar för hur det hade varit om jag tackat nej av någon anledning! Men efter hemkomsten har jag tänkt väldigt mycket och jag trodde inte det skulle kännas riktigt såhär.

Direkt efter hemkomsten kändes det bara skönt att vara hemma igen. Träffa familjen, sova i en säng, äta och dricka saker man längtat efter och duscha så ofta man ville :Sonia var den som tidigt skrev i sin blogg om saknad och längtan tillbaka, att hon kände sig ensam plötsligt bland alla gamla vänner och om det var frustration eller sorg över att vara den som behövde hjälp jämt och inte kunna ge så mycket till någon annan som hon, som vi alla gjorde under resan.

Men jag är lite sen av mig i reaktionerna. För mig kom de där känslorna krypande efter ett par veckor. Det kanske tog lite tid att inse att det var över och aldrig skulle komma tillbaka.

Men jag tänkte att nu har jag vänner för livet, både bland deltagarna och i filmteamen. Och redan första veckan på jobbet efter hemkomsten dök Arkan upp på ett spontant besök och jag blev oerhört glad! I mellandagarna träffades jag, Pax och Arkan över en middag och det var också oerhört trevligt.

Men samtidigt funderar jag rätt mycket kring vad varaktig vänskap är. Vi skriver i våra hemliga grupper på Facebook att vi måste ses, att vi saknar varandra så otroligt mycket och att det ska bli så kul nu när det snart är återträff i ett mer officiellt sammanhang.

Men när alla skriver sådär vilket jag ju också gör, undrar jag om det är något jag missat, om jag är utanför på något sätt. För förutom dessa meddelanden är det ganska tyst och dött hos mig. Jag undrar om de andra ringer eller SMSar varandra eller om det är samma sak hos dem?

Kanske räcker det med att se till sig själv för att hitta åtminstone en del av svaret. Det är inte bara det att min telefon är ganska tyst på inkommande trafik, den är även ganska tyst när det gäller utgående också.Jag hör ju inte heller av mig så ofta. Jag sitter här och undrar hur det går för Titti och hennes jobb, Niclas som jag väldigt snabbt tyckte väldigt bra om, hur Sonia mår nu och hur Nina har det! Det går inte en dag utan att fingrarna leker över knappsatsen på telefonen och jag tänker att jag borde ringa Rickard för att jag är så sugen på hans lunchsällskap och jag undrar hur Maria mår… Kort sagt jag tänker på dem alla mest hela tiden men gör inget, visar det inte på annat sätt än ett gruppmeddelande på Facebook, ”Saknar er massor!”

Har jag en konstig bild av hur det skulle ha varit? Trodde jag kanske det var som när man var tonåring och låg halva nätterna och pratade i telefon och fick räkna till 3 för att avsluta samtalet samtidigt? Är jag och andra otroligt skadade av sociala medier att man är fullkomligt avtrubbad vad gäller behovet av riktig mänsklig kontakt? Nu när det finns 100 sätt att kommunicera på tappar man kanske det viktigaste?

I alla fall jag saknar deras röster och närhet otroligt mycket. Det kan låta urfånigt, men den fras jag aldrig ska glömma och som är ett så ljust minne från resan, är kamera-Peter som säger ”nu filmar jag dig Jocke så skärp dig för helvete :)” Det är otroligt störande att inte längre ha en sådan människa omkring mig. Det finns andra saker också men som det kanske ska bli TV av så jag får hålla dem för mig själv tills vidare.

Jag skulle så gärna vilja bli bättre på att höra av mig ”på riktigt” till de jag bryr mig om. Ringa och säga ”hej, hur är det? Jag saknar dig!” Ändå sitter jag här och tycker synd om mig själv för att ingen ringer mig och säger så, det är nästan lite lustigt :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

2 reaktioner till “Saknad och tomhet del III”

  1. Kanske är det kontrasten mellan världarna som gör känslan så stark och trösklarna höga?

    1. Hej. Ja kanske det men det är också tråkigt att man inte förmår hålla kontakten ens med de som bor nära. klassiker som ”vi måste höras”, ”det här måste vi göra om snart” etc etc.

Kommentera