Casting till Mot Alla Odds – ett år senare

Tiden går väldigt fort och det kan jag ibland tycka är lite jobbigt. Begreppet ”hänger inte med” kommer lätt för mig då och då. Det kan vara allt ifrån att det nyss var vinter och plötsligt är det snart sommar.

Idag för ett år sedan ringde telefonen och hela resan med Mot Alla Odds började. Inte ont anande svarade jag i telefonen och trodde SVT ville prata ledarhundar :) Herre gud så fel jag hade :)

Det har varit ett galet och fantastiskt år och det kommer utan tvekan bli det bästa året i min liv. Det känns sorgligt att jag inte ser någon direkt fortsättning på det samtidigt som jag är så oerhört tacksam för chansen och glad att jag vågade och bestämde mig för att tacka ja. Egentligen var det väl ingen risk att jag skulle säga nej. Jag var galet orolig och nojade mycket periodvis före resan och visst kände jag av min gamla panikångest där på planet till USA där jag undrade vad jag hade gjort. Hade det funnits en chans att åka hem då är jag inte säker på vad jag hade valt. Men det var en kort stund det kändes så och planet hade redan börjat taxa ut för att lyfta mot Miami och dörrarna var stängda så någon väg tillbaka fanns inte just då. Under flygningen släppte det mesta och efter natten på hotell i Nicaraguas huvudstad Managua då jag ringde hem för sista gången bestämde jag mig för att kasta mig ut i äventyret. Jag torkade tårarna bytte om och gav mig ut i vildmarken.

Under hela resan fanns bara en dag då jag mådde riktigt dåligt. Det var efter samtalet hem straxt innan vi skulle bestiga vulkanen. Det var ingen bra förberedelse då all kraft rann ur mig och det tog lite tid att återhämta mig rent mentalt.

Det var skönt att komma hem samtidigt som tomheten kändes påtaglig. Under den långa vintern fanns många tankar kring det vi haft tillsammans och hur det mesta kändes avlägset, för att inte säga overkligt. från att ha levt så nära, så länge och varit så beroende av varandra och från att ha trott att vi var oskiljbara, var det glest med kontakten även från mitt håll. Samtidigt saknade jag deltagare och övriga teamet så det nästan gjorde fysiskt ont. Jag saknade lyckoruset över att vara behövd på ett sätt jag inte upplevt förut och helt säkert inte kommer uppleva igen.

I början på februari kallade så SVT till en återsamling. Det blev samtliga deltagare och stora delar av teamet som fick pressinformation, en liten föreläsning av vår psykolog och titta på första avsnittet tillsammans. Då började det kännas på riktigt igen och vi fick ett datum för när serien skulle börja sändas. Vi fick veta att nu kunde tidningar snart börja bomba oss inför sändningen. Vi var nog alla väldigt taggade och spända.

När så avsnitt 1 började rulla kl20:00 tisdagen den 26:e mars var det som om äventyret började om. Det var så oerhört häftigt och starkt att se och det var först då jag själv började känna att det hände saker inom mig. Stolthet och glädje var påtagliga känslor vart efter avsnitten och responsen rullade på.

Men för ungefär en vecka sedan, den 17:e maj, knappt ett år innan allt började, rullade det åttonde och sista avsnittet. De sociala medierna flödade av kommentarer från folk som ville se mer, att det inte skulle vara slut och det var precis så det kändes även för mig.

Nu fortsätter livet som tidigare eller på ett helt annat sätt, vem vet. Men jag fortsätter mitt liv som starkare och förhoppningsvis en bättre människa.

Don’t cry because its over, smile because it happend”

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera