Så var det dags för Roslagshösten 2013, ett motionslopp i Norra Stockholm med start och mål i Upplands Väsby. Jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius och Patrick ”Teknikpappan” Arkley cyklar Roslagsloppen för tredje gången. Första gången var Roslagshösten 2012 då vi cyklade på min gamla tandemcykel och andra gången var Roslagsvåren 2013 i maj i år. Då hade vi min nuvarande racer till förfogande och en hel del mer träning i benen.
I år hade vi också med oss ytterligare en från vårt team som cyklade Vätternrundan 2013 med oss och vi har cyklat ihop några motionslopp nu och det är riktigt roligt!
Idag ställde även ytterligare 4 tandempar upp på initiativ av Svenska Cykelförbundets paracykel-gren. Vännen och expeditionsledaren från Mot Alla Odds, Oskar Kihlborg cyklade som pilot i ett av tandemekipagen. Tyvärr var vi de enda som cyklade långa banan på 135km. De andra 4 tandemekipagen som ställde upp för första gången körde den korta banan på 72km.
Vi paracyklister, samt de i mitt och Egges lilla team fick starta i egen grupp och det uppmärksammades lite extra vilket var roligt. Vi startade i hastighetsgruppen 30+ eftersom vår ambition var att köra hårt och slå resultatet från i våras.
Till en början kändes det helt OK: De första 7 milen kände jag mig stark, men sedan började det gå tungt. Och de sista 5 milen splittrades vårt lilla team på 3 cyklister. Patrick fick punktering och bad oss andra köra vidare och efter någon knapp mil sa vi till Jonas att han kunde släppa och dra om han ville. Det gick så tungt och långsamt för oss vid det laget så vi ville inte sinka honom.
Merparten av de sista 3,5 milen låg vi ensamma vilket gör det ännu tyngre för motivationen och på målrakan orkade vi knappt spurta :)
Ändå slog vi vårens totala tid med några minuter men lyckades inte hålla genomsnittshastigheten över 30km/h.
Att det gick så dåligt idag beror till stor del på mig. Jag var helt enkelt för otränad efter sommaruppehållet och hade alldeles för lite mil i benen. Det är baksidan med att vara i behov av andra för att kunna träna på ett bra sätt. Trots att jag har 3–4 piloter som ställer upp när de kan och det passar räcker det ändå inte för att få en bra kontinuitet i träningen jämfört med mina teamkamrater som kan pendla till och från jobbet varje dag, impulsivt sticka iväg en förmiddag på helgen när andan faller på. Mina träningsmöjligheter hänger på betydligt fler faktorer som ska stämma för att det ska fungera.
Just nu känner jag mig lite smått nere över detta välkända faktum. Men som jag är en person som försöker att inte fastna för länge i ynkedom och grubblerier, kommer jag snart på en lösning. Flera piloter som bor nära där jag bor eller jobbar nära där jag jobbar är givetvis en lösning men det svåraste. Trots efterlysningar i cykelforum och liknande är det inte så lätt. Trots att cykelsporten vuxit explosionsartat de senaste åren tror jag det mycket handlar om lite fördomar och okunskap om tandemcykling. Och just idag känns det som om jag spett på fördomarna med att det gick så jädra tungt trots att det handlade om fysiska begränsningar mer än cykelformen.
Men det går ju att åtminstone delvis kompensera för detta. Jag får löpträna mer på löpband inomhus och utomhus med ledsagare när det går, försöka hitta någon fungerande spinning över vintern, simma, crosstraina och gymma mer. Helt klart är att nästa år ska det inte börja ta emot efter 7 mil i alla fall :) Särskilt inte som jag vet hur det kan kännas i och med mina båda varv runt Vättern i år.
Nu har jag duschat, ätit och vilat lite. Kommer somna ganska ovaggad ikväll och vakna antagligen med betydande träningsvärk. På tisdag är det cykling igen och på onsdag ett andra pass med löpning utomhus och på torsdag är det åter dags för simning. Full fart! Ger upp gör jag först när jag är död :)
Här kan du se statistik för de olika Roslagsloppen:
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Roslagshösten, Roslagsvåren, Träning, Löpning, Synskadade, Funktionsnedsättning, Mot Alla Odds
Om det är någon tröst så var mina ben bra mycket tröttare och stummare än i våras också, trots en hel del pendlingsmil. De blev nog helt enkelt lite chockade över den hårda öppningen. Krampkänningen vid 78 var ju inte till någon hjälp heller, även om det gav med sig en stund senare ;) Det var helt klart frustrerande att inte ens klara av att få upp pulsen till 160 pga så sega ben…
Det blir revansch helt klart! :)