Att blogga och existera på internet är inte okomplicerat. Det är inte lätt att skriva exakt som det är alltid. Och då har jag känt att jag lika gärna kan vara tyst hellre än att skriva halvkväden. Då känns bloggen ytlig och trist och jag blir trött på att blogga. Vad är det egentligen för mening om man känner sig begränsad i vad man kan skriva? Egentligen vill jag ju dela med mig av både bra och dåliga saker, men det tycks bara mestadels bli glättigt och en orgie i teknik och träning.
Egentligen kanske jag borde sitta ner och läsa mycket mer hur andra skriver. Hade det bara handlat om mig vore det mycket enklare. Jag ska ändå försöka beskriva mest min känsla som mest präglas av sorg, maktlöshet, förtvivlan och en väldig portion rädsla och oro.
Men nu när 25% av mitt föräldrarskap inte går så bra, jag känner mig kass och skit och vad jag än gör och säger så förlorar jag och får ett ton skit tillbaka. Nu har vi inte sökt så mycket goda råd bland utomstående ännu, men det börjar så smått bli dags för det. Men visst har vi fått råd i massor och i all välvilja. Det är bara det att de inte är applicerbara på våra problem. Det känns mestadels som råd tagna ur en bok om barns faser och kriser men jag undrar om de som skapat dessa råd någonsin själva lyckats efterfölja dem med gott resultat.
Ta bara rådet, att oavsett vad barnet säger och gör så ska det veta att du som förälder älskar barnet, alltid finns där och alltid lyssnar när helst det önskar. Får du svaret ”håll käften och dra åt helvete” så vad då? Ska du svara ”jag älskar dig”. Visst det kan jag väl, men vad gör det för nytta? Och sedan kan det vara lite svårt att få kontakt med sin egen kärlek till någon som säger att man är äcklig, gubbe, fattig, ful, alkis, dålig, sämst…. ”mmm men jag älskar dig”..
Nästa råd då, om barnet inte går till skolan, ”följ det till dörren och hämta när skolan slutar”. OK så en tonåring som vägrar göra som man säger, ska man släpa den i armen dit och bli anmäld för misshandel eller alternativt muta med större godispåse till helgen eller fetare veckopeng? Om jag säger ”gå här nu med mig, skolan är viktig och du ska dit” och barnet säger ”nej” och går åt ett annat håll? Där finns liksom ingen uppföljning på de goda råden om hur jag gör då…
”Gubbjäveln bara jobbar jämt” fick mamman höra nyligen. När ”gubbjäveln” som måste vara jag, försöker kommunicera blir det bara brus tillbaka. Men vad menar barnet och vad vill barnet säga med det? Skulle något vara bättre om jag haft mer tid? Ja kanske det men vad kan jag göra åt det? Själva livets alla måsten står ivägen. Antingen är man dålig förälder för att man jobbar mycket, för att man måste det för att överleva, eller så är man dålig för att man är arbetslös och inte har några pengar och fullt upp med att få tak över huvudet och mat i munnen. Det låter som om man har arslet bak hur man än vänder sig?
Sådär fortgår det. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa nära bryr sig och verkligen försöker, det är bara det att det inte fungerar.
Och när jag känner uppgivenhet, att jag inte orkar eller kan bry mig? Eller ”bry” är nog fel ord. Jag ser inte att jag har något att komma med som leder någon vart. Sedan ansvaret som försörjare av en stor familj. Jag måste sova varje natt så jag orkar gå upp och jobba. Jag får inte bli sjuk, inte väcka min gamla panikångest till liv. Bara några dagar utan lön skulle få korthuset i kraftig gungning. Och att jobba på och hålla sig kall och lämna över hela ansvaret till mamman, hur bra och rätt känns det? Vill bara poängtera att hon så klart finns med i det här men orden och tankarna är mina och hon skriver själv om hon har lust.
Sedan kan jag skriva hur mycket som helst, men hur utlämnande kan jag vara? Jag känner inte att jag kan berätta allt som händer som kanske skulle behövas för att ge en klar bild.
Samtidigt finns glädjen där över att 75% av avkomman nu ligger i sina sängar, säger och gör fina saker, så gott de kan. Men alla hönsmammor och hönspappor där ute vet att man vill att det ska vara 100% av skaran för att man ska må riktigt bra och känna sig riktigt lugn.
Jag vet att vi knappast är de enda föräldrarna som tappat greppet över ett barn. Under de gångna veckorna har vi haft kontakt med flera. Samma uppgivenhet och maktlöshet. Det gör möjligen att jag inte känner mig fullt så skitdålig, jag är åtminstone inte ensam om det i så fall. Men det förstärker känslan av vanmakt.
Såhär såg mitt första riktigt utlämnande inlägg ut. Hur klarade jag mig? Gick jag för långt? Jag har ingen aning.
Kommentera gärna. Det var inte min mening om jag lät ironisk gällande goda råd. Vi behöver de alla, särskilt de som är tagna ur verkligheten och livets hårda skola hellre än någon sida ur en bok. Där ser allt så lätt ut och förstärker bara känslan av ”fy fan vad jag är sämst!” Precis som barnet påstår som om det själv läst de där böckerna. Men det kanske är något fel på mig? De gånger jag krisat i min ungdom var det ingen som kämpade med näbbar och klor och sa ”jag älskar dig” oavsett vad jag sa och gjorde. Kanske är det jag som gör fel trots allt? Är känslokall eller ger upp för lätt?
Sänder alla varma hälsningar till alla ”dåliga” föräldrar där ute. Nu ska urdåliga skit-Jag sova…
Andra bloggar om: Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola
Jobbigt läge. Mina barn är ju så pass små så jag har ju ganska många år på mig att så gott jag kan försöka mig på att uppfostra dem efter vad jag tycker är rätt och fel. Att taga råd från andra är en viktigt del i det hela men jag tycker att man skall ta in så mycket man kan, jämföra alla råden med varandra men sedan ändå gå tillbaka till sig själv och vad man själv tycker, upplever osv.
Själv har jag ju som sagt ingen liknande erfarenhet, men mina föräldrar har haft en halvjobbig period med mig. Jag började snusa rätt tidigt, 15-16 års ålder sådär, ett eller två år senare kom alkohol in i bilden. Jag har ju alltid varit väldigt verbal men jäkligt blyg runt kvinnor, eller tjejer som det var på den tiden. Då kom ju alkoholen in och satte fart på modet. Tyvärr blev det en hel del och i och med att jag jobbat sedan jag var 16 så har det alltid funnits pengar. Veckopeng fick jag knappt någon hemifrån, det räckte i alla fall inte ens till ett busskort.
Så problem med alkohol har jag haft under ett par år när jag drack riktigt mycket. Aldrig några andra droger och det är nog rätt bra eftersom det tjatas så jäkla mycket om att just alkohol är en inkörsport till tyngre grejjer. Du har väl inte så mycket koll på vem jag är eftersom vi bara har träffats i jobbet men ett litet intryck har du väl av mig och du kanske har en liten bild av mig som en inte helt misslyckad person.
Nu kanske det var så att jag var lyckligt lottat när det gällde kompisar, föräldrar, kompisars föräldrar m.m som gjorde att jag inte ”hamnade snett”, men vem vet? Jag har ändå gjort en hel del val i mitt liv. Såsom att sluta snusa vilket har funkat i över tre år nu, alkoholvanorna är på en, vad som får kallas för en normal nivå för vilken medelsvensson som helst. Jag vill inte på något sätt påstå att jag ite har fått någon hjälp utifrån för att komma dit jag är idag med fru och två barn, ett fast jobb, hälsa (bortsett från ett för stort midjemått) men många av valen har jag gjort själv och varit tvungen att göra själv eftersom bara jag kan ändra på vem jag är och vad jag vill bli.
Jag orkar inte riktigt skriva allt som har hänt här i din blogg, skulle ta upp för mycket plats och vara en aningen för utlämnande för att jag skulle känna mig bekväm med det. Men du kan alltid ringa. Du har mitt nummer.
/Dennis
Jag tycker du balanserar bra i att våga skriva men ändå inte utelämna. Om fler vågade skriva om saker som är svåra på ett sånt sätt skulle det kanske också bli lättare för andra att både våga berätta sjävla och att hitta lösningar. Och en dålig pappa är du garanterat inte!
Jag tycker inte alls att du var för utlämnande. Tvärtom, jag tror att fler borde skriva/prata om det komplex som livet faktiskt är. I sverige verkar det råda någon sorts lyckodiktatur där vår medborgerliga plikt tycks vara att visa upp oss så vidrigt perfekta och lyckade så det blir karrikaturer av livet som stressar oss sönder och samman.
För mig låter det väldigt märkligt att i alla lägen predika för sitt barn om hur mkt en älskar det, hur ungen än beter sig. Verkar inte klokt. Klart du eller ni som föräldrar eller familj måste få reagera. Att faktiskt sätta hårt mot hårt tror jag inte är fel. I tonåren är kidsen nästan vuxna och att de inte ska behöva ta konsekvenserna av sitt beteende tycker jag är märkligt. Många av dem jag känner är liksom jag uppfostrade av ickesvenska föräldrar vilket kanske präglar min syn
Hmm jag är nu bonusmamma igen till två kids 11 och 9år har inga själv …det funkar också väldigt bra, de vet att de kan prata med Jennie. Jag lever i en teckenspråkig miljö där min särbo har Usher 1 ( döv med synskada) och peppar peppar förstående barn. Farmor har sagt till barnen prata med Jennie om det är något. Jag minns bara själv som tonåring , de sa ju mycket nej för att skydda , men då blev suget att trotsa ännu större.. Men nej jag har aldrig tagit droger och jag var klassens ” i deras ögon hack kyckling för jag på eget bevåg drack inte förrän kag var 19år på studenten… Men å andra sidan så blev jag inte heller på smällen som 15-16 åring heller som en del blev…., en del dålig pappa tror jag inte ens en sekund på att du är!
Kram!
Jocke, jag har ju inga barn själv så jag kan inte komma med några kloka föräldraråd, men det Jennie skriver nedan låter så klokt. Barnet/tonåringen kanske kan hitta en annan vuxen att ventilera med som komplement…?
I vart fall så vill jag visa lite empati och mena att du är långt ifrån ensam även om det förmodligen känns så stundvis. Kram kram till dig! Och familjen
Joakim förstår din oro för allt det barnen kan hamna i droger och fel umgängen. Det var också min fasa att det skulle hända och ändå värre nu som samhället ser ut då är det inte lät att ha tonåringar. Har nu ett barnbarn 22 år som visserligen är utbildad bagare och har jobb ringde oss i dag och sa att han skulle köpa en lägenhet för han hade ingen stans att bo för han hade gjort slut med tjejen och han vet inte hur länge han har jobbet kvar efter som dom bara anställer på 6 månader . Nej sa jag det kan du inte göra förstår du väl hur ska du fixa det han vart förbannad och sa typiskjt farmor dig går det ju inte att prata med skiter i er gör som jag vill la på luren efter en timme så ringde han och sa förlåt ska tänka över saken. så nu sitter jag här och hoppas han inte får något lån. Vi är dom han snackar med för mamma och pappa tycker han inte att han kan snacka med.
Du undrade också hur du skulle hantera den ilskan som du får… Jag gjorde med min son som vräkte ur sig så mycket elakt mot mig. då tog jag han när han var på bra humör och sa du nu kan vi väl sätta oss och snacka igenom hur vi känner oss med allt. Du börjar sa jag och talar om hur du känner och vill ha det för att inte det ska bli bråk sen sa jag vad jag tyckte och kände och faktiskt gick det bra han fick säga vad han tyckte var jobbigt med mig och när det var min tur sa jag desamma och vi försökte lösa det på det viset . Men tror inte att du ska säga dra då inte bra tonåringen vill egentligen ha regler att följa. Oj det här vart långt men mitt råd är sätt dig med en och en och tala om hur du känner dig när det blir bråkigt …Och än än gång DU ÄR INGEN DÅLIG PAPPA…God natt sov gott . kram
Du är ej Dålig Pappa :-) Att hitta sin identitet i tonåren är som att åka Berg og Dalbana! Denna bana har jag åkt själv :-( Mamma var det som fick mest skit av mig. Dom man står närmast får ta tyvärr ta smällarna.
Läste din blogg. Och snälla Joakim du är absolut ingen dålig pappa!! det som händer hos dig händer i alla familjer med tonårsbarn Har själv upplevt det här var det jävla mamma hon förstår ju inget ting. hur mycket jag sa jag älskar bara dig och vill att det inte ska gå illa för dig så sa han håll käften jag skiter i vad du säger, men jag lovar dig när dina barn blir vuxna så kommer dom att säga förlåt pappa att jag var elak mot dig när jag var yngre.. Det är barnens sätt att protestera i tonåren, dom har det skit jobbigt med vad dom säger ångrar sig.. Jobbigt många gånger men inners inne älskar dom ju dig fult upp. Och skit i vad alla som uttalar sig i böcker, du är ingen dålig pappa tänk på det . Och tycker inte du ska vara tyst i dina blogg… Stora kramar från mig..// MVH .Lisbeth Andersson din vän på FB
Hej och tack Lisbeth!
Egentligen förstår och tror jag ju på allt det där. Jag kan tänka att det är kriser tonåringar går igenom. Oftast går det över och när hormonerna lagt sig får man en bra kontakt igen. Ibland går det tyvärr inte illa och dåligt sällskap kan leda till kriminalitet, alkohol och droger och då bär det lätt av åt fel håll. Det vill man så klart förhindra. Och det där med att man behöver sin utbildning är ju tyvärr ännu viktigare idag.
Det jag också undrar är hur man som förälder ska hantera all den där ilskan och elakheterna man får emot sig. Kanske är det bara jag som har lust att slänga ut, säga ”men dra då” och stänga dörren? Att bara ta emot och fortfarande intala sig att man älskar varelsen som gör och säger sådär? Där har jag en begränsning och det är nog det som får mig att känna mig dålig…
Jag vet inte om mitt förslag hjälper dig men det kan iaf inte stjälpa dig. När jag var sambo och förlovad för ett par år sedan med en kille som hade tre barn i åldrarna Lucas 15, challe 14 och Alice 10år. Jag kom in i en färdigpastejbakad familj utan förbehåll. Jag blev som en ventil en slags vändpunkt i barnens liv.. Än idag kommer min bonusdotter Alice som nu är 15år och hälsar på mig… Hon. Ringde på mors dag och grattade. Deras mamma sa till dem om ni inte kan eller vill prata med oss föräldrar vänd er till en annan vuxen, gå inte runt och grubbla och bli oroliga… Kanske något ni kan anamma? Jag har i dagsläget väldigt god kontakt med barnens mamma som berättade att båda killarna hade sagt att jag kändes som en blandning av storasyster och mamma, vilket de uppskattade, … Jobba inte ihjäl er och gå miste om barnens uppväxt. Vi lever här och nu det som räknas det är du . Kram Jennie
Hej Jenny och tack för din kommentar.
Jag tror också en utomstående kan vara bra att prata med ibland. Man själv som förälder går säkert in i fel mode i bråkiga situationer också. Det råder inte brist på vuxna runt omkring, bara viljan att ha med de att göra. Det finns vuxna som försöker men liksom vi bara blir bortstötta. Fel sällskap med andra som struntar i skolan är coolare och viktigare.
Sedan det där med att jobba. Bara jag som jobbar och skulle gärna göra det mindre om det fanns minsta val.
Tack igen för din kommentar, värdefullt att höra hur andra gjort.