Kamp för ett barn

Jag vet ju hur det är, jag har varit där själv. Jag har suttit och gråtit och känt mig så fruktansvärt olycklig med vuxna omkring mig som velat förstå och hjälpa. Så varför förstår jag inte nu?

Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den situationen som jag nu är i. Ens eget rara, underbara barn som snart är en ung vuxen, sitter och gråter, tårarna rinner och ögon torkas och jag vill bara förstå vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst.

Alla föräldrar ser sina barn gråta för att de är arga, ledsna, har slagit sig eller för att de inte får som de vill. Men det är inte samma sak som att se sitt nästan stora barn vara olycklig. Samtidigt sitter jag där själv, med svidande känsla i näsan av snor som vill börja rinna och trycket bakom ögonen av tårarna som vill komma. Kämpa för att prata med lugn, stadig och säker röst och inte låta den förbannade läppen börja darra eller rösten spricka. Fast besluten att detta kommer ordna sig på bästa sätt och vi vuxna vet precis hur allt jobbigt och ont ska försvinna. I själva verket har i alla fall jag inte en jävla aning om vad det onda och jobbiga är och än mindre hur det ska försvinna.

I nästa stund glider barnet iväg med kompisarna, tjafsar om tider och pengar, ljuger och slänger ur sig saker som skär i bröstet och vill för allt grus i öknen inte vara hemma. När man bara vill servera saft och bullar och säga att allt ordnar sig, är man inte vatten värd. Jag försöker intala mig att det är samma orsak och samma känslor som nyss gjorde barnet liten och ledsen. Då trodde jag det skulle föra oss närmare, medan det här känns som det bara för oss längre bort. Det är som i en av Anna Stadlings texter: ”först så blir man glödhet, sen iskall. Det svarta hålet slukar i sig allt”.

Nu är ändå bollen i rullning åt rätt håll och trots att jag känner mig kass och misslyckad förälder finns ändå en känsla någonstans av att jag gjort rätt såhär långt. För samma grus i öknen som barnet tycker allt är pest just nu, kommer jag inte släppa och ge upp. Barnet må tycka jag är skit och sämst just nu, men får jag bara lite bekräftelse om 5–10 år så är det värt allt.

Man kan svika sina barn av flera anledningar. Att man inte bryr sig tror jag är ganska ovanligt. Att man inte orkar, vet hur man ska göra eller har anhörigas eller samhällets stöd är nog vanligare. Oavsett borde inget barn bli eller känna sig övergivet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

3 reaktioner till “Kamp för ett barn”

  1. O Joakim tårarna rinner när jag läser vad du skriver, ser framför mig barnet som gråter och inte kan förklara varför det är som det är så jobbigt och du som måste vara stark inför han. Han kommer en vacker dag att tacka dig att du brydde dig om han och hade regler…. Stora kramar till dig och din familj….<3

  2. Hoppas ni hittar rätt hjälp Jocke!! Varit/ är i samma sits.. .. Man är maktlös!..Är de myndiga så har man ännu mindre chans till hjälp.. Stå på er!! Det är en kamp, men en dag inser han vilka underbara föräldrar han har.. som gjort allt detta som de anser vara ” fatt” man är dum i huvudet”..och fattar inget.. Att NI gjort det för att ni älskar honom.. Vägen dit är tuff.. Men håll ut!! jag råder er att ta kontakt med någon som NI får ventilera med.. det har varit en stor hjälp för mig!! För att kunna förstå.. och hjälpa.. STYRKEKRAMAR

    1. Hej Jennie. Hjälpen har vi sökt både hos anhöriga och från samhället och uppslutningen har varit direkt och snabb. Trodde inte det skulle gå så lätt och snabbt att få hjälp. Man såg en inre mardrömsbild av hur det hade gått mycket längre innan någon, allt för sent reagerade. Så har det inte fungerat nu. Antingen hade jag en vanföreställning, eller så har vi haft tur.

Kommentera