Svenska hjältar 2013

Svenska Hjältar är nog ett av årets varmaste och absolut bästa TV-program. Mest för att det uteslutande lyfter fram det som är varmt, positivt, medmänskligt och speglar vardagsmod och civilkurage. Där sitter man med tårar i ögonen och blir bara så rörd av allt.

Hela programmet var fantastiskt och juryn hade som vanligt lyckats hitta en varierad skara av människor och hjältedåd även i år. Femteklassen från Trosa som visade att man kan och att det går var en av favoriterna även om jag tyckte slutet var lite snopet när man dels inte fick veta hur mycket de samlat in och inte heller vilket pris de fick.

Min klara favorit var ändå killen som med risk att skada sig själv, kryper under ett tunnelbanetåg där en skadad ligger som just blivit överkörd av tåget. Jag tycker så mycket om att se när människor gör något för andra medan många andra bara står och ser på. Det känns som allt för vanligt idag, att vi låtsas inte se och ingenting gör för att vi inte vill blanda oss i eller inte hamna i trubbel.

Det enda som störde mig lite med årets gala, var pratet om tiggarna ute på stadens gator. David, som fick pris för årets medmänniska var väl värd sitt pris och hans insats kändes lyckad och rätt. Men att ge pengar till tiggare idag känns som en osäker gåva, som om risken är allt för stor att pengarna hamnar i den organiserade handeln med människor istället för som i Davids fall, direkt till en behövande rumänsk familj.

Idag sitter tiggare i nästan varje gatuhörn. När det passerar lite människor kan man se en del av dem sitta med sina smartphones och i vårt centrum avlöser tiggarna varandra på ett överenskommet sätt. Det är inte sällan man kan se hur de vid dagens slut hämtas med bil.

När det finns ett sätt att tjäna pengar, utnyttjas det och kan det spela på vår välvilja och vårt dåliga samvete så är det nog väldigt lönsamt. Jag läste en gång en uppskattning om hur mycket denna handel i tiggeri omsätter och det var inga små summor man uppskattade.

Så hur ska vi kunna skilja den ”riktiga” tiggaren, för sådana som behöver vår hjälp finns helt klart, från de skrupelfria människor som utnyttjar andra för att berika sig? Det är omöjligt och därför kommer jag aldrig längre på tanken att ge någon pengar.

Det finns några undantag och det var kanske det David också såg när han tömde kyrkans kaffekassa i den dragspelsspelande tiggarens hatt. Kanske var det just det att han spelade som skilde honom ur mängden? Jag tror inte de som är utsatta för människohandel med glädje står på stan eller en tunnelbanestation och spelar.

För några år sedan kryssade familjen med Silja Line. Då satt en kille på stationen och spelade gitarr och både spelade och sjöng som en gud. Det var inte svårt att ge honom pengar och jag kunde bara hoppas att ingen i sin tur utnyttjade honom.

men ska man behöva visa att man kan något för att jag, vi ska våga och känna oss säkra på att pengarna hamnar rätt? Det är många där ute som inte kan spela, sjunga eller måla men ändå behöver vår hjälp.

Min enda insats jag är stolt över skedde när jag mellan 1998 och 1999 jobbade uppe i Arlanda Stad. Jag spenderade 4,5 timmar om dagen på pendeltåg och även då förekom tiggare men inte på långt när i samma utsträckning som idag. Då var mina skäl att jag inte gav fler pengar, att jag inte ville att mina pengar skulle gå till missbruk.

En dag på tåget hem kom en kille och frågade om jag ville ge honom några spänn till mat. Jag vet inte vad det var som gjorde att han var annorlunda. Kanske var det för att han satte sig mitt emot en stund, lät nykter och ordentlig på rösten, hade ett välvårdat språk och inte var påstridig. Jag sa som flera gånger tidigare, att vi kunde gå och käka på centralstationen när jag bytte tåg. I flera fall tidigare när jag sagt så, så försvann tiggarna och jag tog det som bekräftelse på att det inte var mat de ville ha. Men killen satt kvar, sa tack och gärna.

När tåget kom till Stockholms Central klev vi av och gick till närmaste hamburgerrestaurang och jag beställde de två största målen och vi satt och käkade och pratade. Idag har jag glömt om vad, vad han hette, men det kändes bra att göra just så och jag kunde förlänga livet lite till med mina pengar istället för att med stor säkerhet förkorta det genom att pengarna annars går till droger, alkohol eller människohandlare.

Idag ser det nog annorlunda ut som sagt. Drogerna finns kvar, och de ”riktiga” tiggarna också men tyvärr tror jag det är en liten del av det vi ser idag. Därför tror jag inte det är rätt att ge pengar längre såvida det inte är en hallick vi vill göda. Det finns andra sätt att bidra ekonomiskt som nog når de behövande på bättre sätt.

Men att se människan, skänka ett leende eller en nick, kanske stanna och prata lite, det bidraget skänker värme som ingen hallick kan ta del av eller har glädje av. Vill man ge ett stöd, ta med personen och köp mat, betala en natt på härberge eller något sådant. Annars tycker jag man kan låta sina pengar gå till pålitliga organisationer, insamling av kläder eller liknande.

Till alla er där ute som blir lidande av denna exploatering av människors misär, vill jag dedicera Sanna Carlstedts låt ”Vackra Människor”.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera