Vårpromenad och träningsvärk

Idag sätter vi ner en årstidsstolpe, nu är det vår i Stockholm! :) Solen skiner och fåglarna kvittrar och tunna jackan har åkt fram och ändå känns lusten att helt ta av den och bara gå i joggingskor och tröja. Det är söndag och träningsvärken från gårdagens dubbla träningspass är helt vansinnig, framför allt i lår och vader. Jag är tvungen att ta stöd med båda händerna i trappans räcken och gå lite på sned ner för att det gör för ont att flytta benen nedåt och rakt fram :) Men det är en skön värk som ni andra träningstokiga vet. Då vet man att man gjort bra ifrån sig :)

Så idag blir det ingen träning, men en lång långsam promenad för att åtminstone röra på benen och sluka den nya solen. Vi går vår vanliga sträcka ner förbi vårt gamla radhus och märker att man asfalterat de långa grusvägarna genom skogen. Det känns dubbelt. Å ena sidan är det skönt att gå och blir bekvämt att cykla på framöver och det blir inte så vått och lerigt när det regnar. Å andra sidan är hela lantliga skogskänslan borta. Nu är det som vilken gångväg som helst.

Vi går nog här båda och längtar tillbaka lite till radhuset fast av lite olika anledningar och bara tillbaka till det som var bra och positivt. Närheten till skogen och utrymmet, där alla hade egna rum, pappan hade sitt arbetsrum och garage och den lilla tomten. Vi längtar inte tillbaka till halvfärdig renovering, flera kilometer till kommunikationer och affärer och inte tillbaka till den ständiga pressen att underhålla fasader och att tigga om hjälp för det allra viktigaste.

Men att bo som vi bodde, när barnennnnnnn bara kunde gå ut på gatan och leka saknar jag väldigt mycket, även om vi väl i princip bara har ett barn nu som saknar den möjligheten.

Så när vi går förbi vårt gamla radhusområde så är det trasiga värmeväxlare som går sönder, tak som måste tätas och fasader som måste målas och en uteplats som möglar jag försöker tänka på :) Men vart man än bor tycks man längta efter någon annanstans. När vi bor centralt är det lummiga gator och lekande barn man längtar efter, när vi bodde så var det ett centralt läge vi längtade mest efter. Jag vet att jag är en rastlös själ som aldrig tycks få ro någonstans.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from .

Kommentera