Besök på Ortopedakuten Huddinge

Bild: Väntrum röntgen Huddinge sjukhus

Idag är jag här igen, på akuten alltså. Inte för att det direkt hänt något nytt. Efter mitt besök på Lättakuten i söndags kändes det rätt OK. Jag menar, det gjorde ont och allt det där men allt såg ju bra ut.

Kanske borde jag hållit mig lite lugnare, till och med varit hemma lite från jobbet även om det var mig fullkomligt främmande för lite nyckelbensskador ;) Men jag borde framför allt inte åkt kommunalt hem för att valla den understimulerade hunden. På väg hem mötte vi en annan hund och min gjorde ett riktigt ryck och då knakade det till första gången i högerarmen som jag höll kopplet i. Hemma skulle vi göra ett besök i Teliabutiken för ett försäkringsärende och då lät jag hunden arbeta i vårt centrum. Ovanför en trappa fick hon syn på en familjemedlem och rundade en pelare alldeles för snävt och jag gick in i den rakt med min skadade axel. Då trodde jag att jag skulle svimma av smärtan och var tvungen att ta stöd mot väggen en stund för att andas.

Väl hemma igen i fåtöljen hoppar samma ivriga hund upp på armstödet som hon brukar, och också som hon brukar, slår hon med framtassen på mig för att få uppmärksamhet och givetvis träffar det samma ställe igen!

Smällen i pelaren var inte särskilt hård, inget borde ha gått sönder men jävlar vad ont det gjorde… Under natten knastrade och knakade det i axeln och på morgonen var värken molande. Jag tog mig till jobbet och där beslutade jag att trots kostnader och tid, ändå kolla axeln en gång till så inget gått sönder. Det kändes helt klart annorlunda. Förutom att det ”knakade och knastrade” så var det en helt annan typ av spänning i skelettet vid vissa rörelser.

Så jag avbokade mina elever och åkte till akuten, ”hej igen” liksom :) Lite pinsamt och jag kände mig shåpig :) Men det var inga problem att bli förstådd och trodd. Den här gången fick jag ett sjukhusband runt armen direkt vid inskrivningen i akutdisken och ledsagad över till Ortopedakuten. Varför jag inte hamnade här i söndags vet jag inte, men kanske hade de inte öppet.

Nu fick jag till och med ett rum och rena lakan, men valde en simpel stol :) Började undra om jag skulle bli inlagd på kuppen :) En sköterska kom och tog blodtryck och snart kom en läkare. Jag berättade vad som hänt, att jag helt enkelt var orolig att något gått fel och han tyckte det var en bra idé att kolla upp.

För andra gången inom ett par dagar satt jag i väntrummet utanför röntgen och en av sköterskorna var dessutom samma som i söndags. Är du här igen? En ytterst relevant fråga :)

Men nu har svaren kommit. Allt ser bra ut, benet har samma frakturer och ligger fortfarande på plats. Så klart kan man inte se om jag slagit upp något som kanske börjat läka lite men det är väl inte orimligt. Å andra sidan, att slå sig på ett redan trasigt ställe är aldrig roligt :) Jag var ändå fullt nöjd med svaret. Att detta gör ont har jag inte några problem att förstå och det kan jag leva med.

Idag, när jag träffat en riktig specialist fick jag lite tydligare svar. Ett ben tar 6 veckor att läka helt men smärtan och ”knakandet” borde försvinna inom tre veckor. Men specialisten var lite mer fundersam till mina båda turer runt Vättern i juni än vad akutläkaren i söndags var och det gör mig lite orolig och ledsen. Så pass ledsen att jag inte har någon lust att tänka på konsekvenserna just nu… Det är en hel del jag satsat och sett fram emot de närmaste veckorna som inte kommer bli som jag tänkt mig och därtill ekonomisk förlust. Det är nog bara en av tre tävlingar jag anmält mig till som har en giltig försäkring, men det får jag kolla upp sen.

Idag väljer jag att åka hem istället för tillbaka till jobbet. Det blir ytterligare minus i kassan som jag egentligen inte har råd med. Men ibland kan det vara bra att tänka på sig själv. Jag tror jag ska tänka på mig själv så pass mycket att jag nog ska vara hemma i flera dagar och läka lite istället för att röra mig allt för mycket.

Det är lite knepigt det här när man inte ser. Det är så lätt att stöta i något, en stol, ett bord, ett hörn, en öppen dörr eller kanske tvärstanna för något man stöter i med vita käppen som man som seende kan undvika på långt håll. Alla dessa små ryck skär som knivar i axeln och jag insåg igår och idag hur många sådana små minitörnar som sker i vardagen. Inte ens märkbara i vanliga fall men nu… Det gör väl också att jag bör unna mig detta för en gångs skull. Min sjukfrånvaro under mina 20 år i arbetslivet är nog mindre än de 10 pappadagarna man får när man får barn :) Jag går ofta till jobbet, lite feber, lite halsont, en lättare förkylning eller magvärk, inte mycket har fått mig att stanna kvar i vila under åren. Ändå får jag dåligt samvete när jag avbokar mina klienter.

Vi får se hur länge jag kan hålla det dåliga samvetet stången. Nu har ändå karensdagen drabbat mig…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

2 reaktioner till “Besök på Ortopedakuten Huddinge”

  1. Aj aj aj, vad surt. :( Lider med dig, vet precis hur det känns när risken att man inte kan fullfölja de sedan länge inplanerade aktiviteterna dyker upp. Lite som när barnen ser fram emot någonting och de sedan blir sjuka, man vill bara lägga sig ner och gråta. Men ta det lugnt, vila, unna dig lite tid hemma och hoppas på det bästa. Här talar en som vet hur det kan gå när man trotsar kroppen för mycket – man får liggsår ;)

    Vad gäller ekonomin så tror jag fortfarande som jag skrev igår, försäkringen är betald innan skadan skedde, och då har det ingen betydelse att du *anmälde* dig till aktiviteten innan försäkringen betalades. Bara du kan visa att du är anmäld (kvitto/bekräftelse på anmälan – inte alltid ens det efterfrågas) och att du är skadad (läkarintyg – bad du om/fick du det igår?) bör du få tillbaka pengarna.

    Krya på sig nu! Jag håller tummarna för att vi kommer kunna köra stora rundan tillsammans, kommer aldrig orka haka på JB själv ;)

    1. Ja det är surt men inte mycket att göra något åt. Allt verkar gå bra med försäkringen trots att den tecknats efter anmälningsdatum.

Kommentera