Föreläsning på Hagabergs Folkhögskola

Idag var jag inbjuden till Hagabergs Folkhögskola söder om Stockholm för att föreläsa på en vägledningskurs för arbetssökande människor med synnedsättning.

Att söka jobb idag är verkligen ingen lek för många och har man dessutom en funktionsnedsättning så underlättar det inte. Man ska själv hitta en utbildning och sysselsättning man kan utföra och trivas med och i nästa steg hitta en arbetsgivare och övertyga denne om att man duger.

Valmöjligheterna minskar när man har någon funktionsnedsättning. Man kan inte ta vilket jobb som helst för att lösa försörjningen för dagen. Städjobb, stå i kassan på ICA eller MCDonalds eller liknande arbeten som kanske är lite lättare att få. Det har nästan känts som en lag, att om man inte ser ska man antingen jobba som sjukgymnast, massör, borstbinderi, korgfläteri, ljudtekniker, växeltelefonist eller med datorer. Flera av dessa yrken har minskat eller helt upphört elller förändrats så pass att det inte fungerar lika bra som förr. Hantverksarbeten dör till förmån för massproduktion och ljudtekniken är i många fall för komplicerat så att tillgängliga hjälpmedel inte hänger med i utvecklingen.

Det borde finnas en massa lämpliga arbetsuppgifter. Ändå är så många med funktionsnedsättningar av olika slag utan arbete. Jag tror att mycket beror på bristande flexibilitet. Ofta kan man sköta delar av ett arbete och plocka andra delar för att komplettera med. Men istället är det allt eller ingenting.

Min föreläsning handlade mycket om att som vanligt tänja på ramarna och begränsningarna för vad som anses och vad man själv tror är möjligt. Att vända det som traditionellt sett är ett underläge till något positivt. Istället för att säga att man är dålig på svenska kan man istället hävda att man är bra på ett annat språk och fundera över till vilken nytta det kan komma. Har man en synnedsättning, är bra på datorer men ”dålig” på svenska, kan man istället utbilda andra i samma situation.

Men det räcker inte med att man själv ser det på det viset. En arbetsgivare måste tycka det är en kvalitet och anse sig ha nytta och tjäna på det. Här kan man väl förstå känslan av vanmakt.

Arbetslivet är svårt. Många med funktionsnedsättningar verkar sakna högre utbildning eller ens höga grundskolebetyg. Jag vet inte om det vetenskapligt verkligen är så, det är bara min erfarenhet och där är jag själv även inkluderad. Man kan fundera över vad det beror på och det finns säkert en mängd förklaringar. Och utan bra utbildning blir det bara svårare att ha möjligheten att kunna välja arbete vilket jag tror man behöver i större utsträckning om man har en funktionsnedsättning.

För mig har hela mitt arbetsliv byggt på kontakter. Jag har aldrig fått något jobb via Arbetsförmedling eller sådana som jag sökt på egen hand och på traditionellt sätt. Allt har varit via kontakter och vänner. Jag har blivit hjälpt till nya jobb och jag har hjälpt andra in på arbetsplatser. För att det ska fungera krävs ett stort socialt nätverk och tyvärr tror jag även det är ett problem för många med funktionsnedsättningar. Här finns säkert lika många förklaringar till varför som vad gäller utbildning. Men det ena ger det andra och onda cirklar bildas lätt men bryts inte lika enkelt. Bristen på tillgängliga utbildningar och fritidsaktiviteter ger ett snävare socialt liv vilket jag tror gör det svårare på flera plan att få arbete. Många söker tryggheten i de egna leden vilket inte behöver vara negativt och vilket absolut är ytterst begripligt.

Så jag tror det handlar om att bryta mönster och onda cirklar. Ändå är det så mycket i samhället som är fel och är långt bortom ens egen kontroll. Även jag känner mig ofta maktlös och fast i samma nät, sprattlande som en fisk utan att komma dit jag vill. Om jag ens själv vet vartåt det är?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.