Det var ganska länge sedan det här ämnet var uppe i bloggen. Alla inlägg om träning och föreläsningar ger lätt skenet av att allt är frid och fröjd men riktigt så är det inte. Egentligen har jag saknat att dela med mig, få stöd i kommentarer och ta del av era liknande erfarenheter, men jag har nog ärligt talat tappat lite sugen.
På ett sätt har det ändå blivit bättre. Barnet som var, eller är i farozonen verkar numera umgås mer med jämnåriga och de äldre småkriminella som fanns runt tidigare, åtminstone verkar ha dragit sig undan. Antingen det eller så har barnet blivit skickligare på att dölja det eller så har vår uppmärksamhet börjat brista.
Och visst har den det. Jakten på föräldrar har nästan helt upphört. När barnet säger sig vara hos en viss kompis, känns det inte längre som någon idé att leta föräldrar. Intresset från andra föräldrar har minst sagt varit sparsamt förutom i några enstaka fall. Och eftersom fester förekommer så tyder det antingen på att de äger rum i familjer där man bryr sig mindre, eller att festerna sker hemma hos kompisar med egna lägenheter och då man bara i bästa fall får ett äkta förnamn så är det inte mycket att gå på.
Ärligt talat känns det inte längre värt all den frustration och oro som bara förstör en fredags- och/eller lördagskväll. Som jag skrivit tidigare, det finns fler barn i familjen som behöver oss.
Det som allt jämt gnager är känslan att vara utnyttjad. Hemmet är nätt och jämt en dörrmatta och hotell som man kan komma och gå i hur som helst. Barnet har inte längre någon egen nyckel. Efter alla tappade nycklar och med tanke på umgänge, känns det inte längre säkert att trycka fler nycklar som ändå är borttappade inom loppet av någon vecka. Så ytterdörren måste hållas olåst om man inte vill springa och låsa upp mitt i natten och porttelefonen kan lika gärna ringa kl23 som kl03. Det finns ingen respekt över huvud taget.
Och ingen kan svara oss på hur vi ska hantera detta? Man är skyldig att försörja sina barn, med mat och tak över huvudet. Det betyder att man inte kan neka barnet tillträde till hemmet. Det betyder att det finns absolut ingenting att sätta emot. Man kan säga du får inte komma hem kl03, du väcker alla som ska till jobb och skola
. Svaret blir ändå bara jaha
. Och svarar ingen i porttelefonen för att ingen vaknar, ringer barnet runt till syskonens mobiltelefoner tills någon svarar och öppnar.
Det här är en helt sjuk situation. Jag skulle inte kunna eller vilja slänga ut mitt eget barn ur hemmet. Men samtidigt vill jag inte bli behandlad som luft och skit. Samtidigt vill jag inte acceptera att det är såhär och att hela hemmet får rätta sig efter en individs nattliga vanor. Det kan hur som helst inte vara rätt?
Jag har själv faktiskt blivit utslängd ur mitt fosterhem. Det är ingen bra känsla. Ur mina fosterföräldrars synvinkel kan jag förstå att de gjorde som de gjorde även om jag än idag undrar hur de tänkte. Hade jag inte haft ett stort socialt nätverk och vänner att bo hos, hur skulle jag ha löst det då?
Orsaken till att det blev så var en intrig som inte startades av mig. Jag var ”lyckligt” ovetande medan bråket pågick men mina fosterföräldrar var hela tiden övertygade om att jag var upphovet till allt. När jag sedan blev varse om vad som pågick hade jag inte längre något hem.
Så egentligen är det som hände mig som 18-åring inte riktigt jämförbart. Jag var dessutom myndig och hade jag burit skulden till det som hände, så hade man på sitt sätt den fulla rätten att göra så även om jag fortfarande gick i gymnasiet och då man väl fortfarande har någon försörjningsskyldighet.
Men som nu, känns det som om inget finns att sätta emot. Är det min lott som förälder att genomleva och hoppas på att barnets respekt vaknar till liv någon gång? Jag skulle vilja ha något hårt och tydligt att sätta emot för att visa att man även har förpliktelser i en familj och att det inte ens hjälper att vara myndig och bestämma själv snart. Lever man under samma tak måste man ändå ta hänsyn.
Kort sagt, jag har ingen aning om vad vi ska göra…
Andra bloggar om: Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest