Idag är det 20 år sedan EstoniakatastrofenW. Den drabbade aldrig mig speciellt nära, men har ändå följt mig genom åren i mina mardrömmar perioder av sorgsenhet och stress i livet. Då har en stormnatt ombord på Silja Somphoni ett par år tidigare då jag och min dåvarande flickvän var på förlovningsresa förvandlats till instängdheten ombord på en sjunkande färja.
Idag läste jag tillbaka i min dagbok om och vad jag i så fall skrev denna morgon. Och såhär står det:
*28/09/1994, onsdag, 09.19*
Inatt drömde jag något äckligt, att massor av folk blev mördade och jag och min lillebror var i en villa där dom mördade var och blodstanken kändes tydligt. Imorse när jag vaknade hade en färja sjunkit mellan Sverige och Estland med 800 personer ombord varav 90 är räddade. Man börjar bli orolig för att man är synsk. Usch va hemskt. Drömmarna hade inte samma innehåll, men dock ungefär samma innebörd! Läskigt att det kan bli på det viset. Sov bara tre timmar inatt, så jag är lite sliten.
Just det där med blodstanken minns jag tydligt. Jag har nog aldrig känt stark lukt av blod någon gång, ändå var jag övertygad om att det var just det där i drömmen. Jag minns hur rädd jag blev av att vakna upp efter en sådan dröm till de nyheter som spreds den morgonen.
Så idag går mina tankar till dom omkomna och alla anhöriga och nära. Lyssna gärna på Sveriges Radio P1 och P3 Dokumentärs program om olyckan, dom är mycket värda att lyssna på.