Nomell.Se

Vissa dagar är helt enkelt bara mycket sämre än andra och börjar det jävligt brukar det fortsätta i den stilen. Det är en gammal sanning :)

Min dag började med att jag trodde att jag skulle vara på Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM på förmiddagen för att prata med föräldrar till synskadade barn om tillgängligheten i iPhone. På väg dit i en färdtjänsttaxi ville jag dubbelkolla adressen och ringer min kontaktperson som meddelar att jag inte ska vara där kl9 utan kl12:30…

Jag brukar inte skriva och klaga på färdtjänst särskilt mycket, det finns andra som ägnar sig åt med liv och lust så att man lätt blir uttråkad… En hel del problem beror på attitydproblem hos både kund och förare vilket jag skrivit om tidigare. Men ibland händer det grejer. Jag brukar släppa och gå vidare och om det är allvarliga saker, brukar jag rapportera. Men grupper med funktionsnedsatta som sitter och klagar på färdtjänst brukar jag undvika :)

Färdtjänst fungerar väldigt olika i olika landsting och i Stockholm är det så att om man beställt en resa från A till B och slutadressen behöver ändras, får man antingen avstå resan helt och beställa en ny bil, eller åka till destinationen och beställa en ny bil för transport till rätt adress. I mitt fall ville jag ändra destinationen till mitt arbete istället för dit jag inte längre skulle, men det gick inte. Jag var tvungen att åka ända fram, beställa en ny bil och åka tillbaka till mitt jobb. Besparande åtgärder som utan att man behöver vara mattegeni blir fördyrande.

Chauffören jag åker med är inte heller den trevligaste varianten, men trots att jag sätter mig bak med min telefon och tangentbord och headset i örat och verkligen signalerar ”upptagen”, låter han mig inte vara ifred.

I den bilen glömmer jag min tjänstetelefon… Det inser jag när jag efter en god stund med dunkande huvudvärk sjunker ner på min stol vid mitt skrivbord. Jag ska inte säga vad jag sa vid upptäckten, men satan och jävlar var ord som ingick i meningen :)

Jag ringer min telefon som en dåre och till slut ringer chauffören tillbaka. Jag frågar om han kan komma med min telefon eller lämna den hemma när han passerar min bostad vilket han garanterat gör flera gånger om dagen. Han skulle till och med få betalt för att göra det, men på grund av en tyst minut för en mördad taxichaufför, risken att få andra och bättre jobb och några skäl till, så gick det inte. Telefonen skulle lämnas i taxibolagets växel. När jag förklarar att växelns läge kommer göra det otroligt svårt för mig att få tag i den, förklarar han att växeln är det som gäller. Inte ens mot betalning vill han köra den till mig, idiot!

När jag åker tillbaka till Specialpedagogiska Skolmyndigheten har jag en tid att passa. Taxin kommer en kvart försent och det är 2 män i bilen som på knepig svenska förklarar att det är en ny chaufför under upplärning. I meningen jag nu tänkte ingick ”helvete” bland annat :) 7 minuter tog det att starta taxametern och mata in destinationsadressen i GPSen innan vi äntligen var iväg. Behöver jag säga att jag kom försent?

Föreläsningen inför föräldrarna gick faktiskt väldigt bra och var trevlig. När jag var klar skulle jag åka hem via taxibolagets växel för att hämta min telefon. ”Öppet dygnet runt” hette det och jag hade meddelat att jag skulle komma mellan kl16 och kl17. På väg dit dör min privata telefon, batteriet tog slut och ingen laddningskabel. Framme vid växelns adress visar det sig att det är släckt och stängt…

En vänlig skäl hjälper mig att ringa växeln som under eftermiddagen sköts på distans och man meddelar att min telefon ligger i en närbelägen butik. Jag får äntligen tag i telefonen och kan bege mig hem.

Nu känner jag mig ändå lite stolt :) Jag tappade inte fattningen en enda gång under dagen och mina fula ord som inte passar sig i kyrkan behöll jag för mig själv. visst, jag tänkte att den där chauffören under morgonen borde byta jobb, oklart till vad, men något som inte har med service att göra skulle jag föreslå… Men jag höll tyst och hade siktet inställt på att överleva och inte slösa min egen energi på andras problem, även om dem i det här fallet drabbade mig :)

Okej, jag är hemma nu och det känns bättre och nu väntar en timme på löpbandet. Kan fungera fint för att avreagera sig :)

Andra bloggar om: Taxi, Färdtjänst, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, SPSM, iPhone, Tillgänglighet

Från att inläggen duggat rätt tätt under januari och februari känns det lite som att jag plötsligt fick väldigt lite att berätta och dela med mig av som kan vara av intresse för andra.Det händer inte så mycket och jag gör inte så mycket just nu. Arbetsveckorna rinner på och där händer en del. Men jag har valt att inte skriva så mycket om mitt arbete. Det är inte okomplicerat vad man kan skriva om riktigt. Kan bara konstatera att det är ganska svårt att vakna men rätt lätt att gå till jobbet.

Helgen har förflutit väldigt lugnt. Vi hade maraton i serien
Sofias änglar
på Kanal5. Jag såg reklamen och kände plötsligt ett sug efter lite feel-good-TV. Det är väl tveksamt om jag uppnådde det. Väldigt mycket sorg och tragedier där man ändå försöker sprida glädje och ge lättnad. En konstig blandning av sött och salt som nästan gör fysiskt ont. Alla människor som drabbas av tunga motgångar men ändå är så tappra får mig verkligen att ifrågasätta mina små bekymmer :)

Så jag torkade tåren ur ögat, satte på ännu ett avsnitt och tog en bulle till istället för att träna bättre och göra mig själv piggare och gladare.

Annars känner jag mig som i ett vakum och i stormens öga. Jag går mest och väntar på att Mot Alla Odds ska börja samtidigt som jag är skiträdd för det :) Rädd för att det ska hända okontrollerbart mycket, men kanske mest rädd för att det inte ska hända något alls. Men det känns som om jag borde göra något mer än att bara vänta på just det. Det är klart, jag väntar på solen och värmen också. Allt blir så mycket lättare då.

Men visst händer det lite framöver också. I helgen besöker jag Synskadades Riksförbund i Linköping och Norrköping för att prata om iPhone och tillgänglighet. Det blir en lördag i teknikens tecken och tydligen har ganska många anmält sitt intresse för att komma och lyssna på mig och Joachim Kåhlman och det är ju roligt.

Veckan efter blir det en tjänsteresa i ungefär samma ämne till kollegorna i Örebro. En sak kan man ju säga om mitt nya jobb som på sätt och vis är lite tråkigt och det är att det blivit klart mindre resa än tidigare. Då tyckte jag det var jobbigt periodvis och nu saknar jag det så klart. Jag tyckte kanske inte alltid om resans syfte utan gick mer efter ordspråket ”målet är inget, vägen är allt”. Tåget, hotellet, leta middag i en främmande stad, ta en öl i en främmande bar och äta hotellfrukost för att sedan åka tåg hem igen.

Så visst rör det på sig lite runt mig. Men jag tror det blev en liten period där jag behöver slipa vapnen och få ny luft under vingarna för just nu är det ganska trögfluget…

Andra bloggar om: Tankar, Mot Alla Odds, SVT, Resa

Jag vet ju hur det kan vara med mig, särskilt den mörka tiden på året. Men det är likväl väldigt jobbigt. Kroppen känns helt tom på energi, lust till ingenting och förmåga lika med noll att ta sig för något alls. På något sätt vill jag ju träna och på balkongen står motionscykeln och inne finns skivstång, hantlar och bredvid står löpbandet. Jag har satt upp tydliga mål och det finns att göra. Under resan till Nicaragua i höstas tappade jag 5kg och fick en massa muskler, men musklerna är borta och kilona är tillbaka nästan allihop.

Det är lite jobbigt när inget man tänker på känns speciellt glädjande av det jag normalt sett tycker är roligt. Jag skulle kunna åka in till jobbet och snickra färdigt på hur många poddradioavsnitt som helst och lägga ut, jag skulle kunna drömma om sommarens båtsäsong eller se fram emot värme, semester och cykellopp.

Men det känns bara tyst och tomt inuti. Jag borde åtminstone ställa mig i duschen och raka mig om jag nu inte tänker träna idag heller, men till och med det känns nästan oöverstigligt jobbigt. Det mesta känns kort sagt meningslöst och tråkigt och det är supertrist!

Idag har jag suttit med tangentbordet i knät och försökt skapa ett utkast till blogginlägg som handlar om synen på funktionshindrade i arbetslivet och hur man använder lönebidrag. Det är något jag fundeat mycket på genom åren och det finns något lite skrämmande i människosynen där som jag skulle vilja få ur mig. Men hur allmänt jag än försöker skriva, kommer jag trampa folk, inte bara på tårna utan hela foten. Kruxet är att trampa så många på fötterna så att inte bara en eller ett par blir utpekade. Jag vill ju skriva så som jag tänker och känner, men funderar också lite över konsekvenserna.

Jag har ju haft tur i mitt 15-åriga bloggande. Jag har inte råkat ut för några elaka nättroll och inte fått några arga hatbrev. Kanske för att jag skriver så platt, allmänt och tråkigt att inte ens nättrollen orkar reta upp sig.

Men jag känner mig begränsad när det gäller vad jag kan skriva om. Handlar det om att jag är feg, inte vågar stå för vad jag tycker, att folk ska tycka illa om mig? Till priset av att inte vara helt ärlig kombinerat med att det kanske känns meningslöst och inte leder till någon förändring.

Texten om lönebidragsanställda synskadade ska i alla fall bli mitt nästa inlägg där jag nog sticker ut näsan en del. Jag ska dessutom g ut i stora grupper synskadade och be dem läsa och reagera när inlägget är postat. Om man är rädd för att hoppa fallskärm är kanske bästa sättet att hoppa? :)

Sedan ska jag nog smälta middagsmaten och även om det blir lite sent ändå springa eller cykla minst en mil. Jag vet ju hur skönt det känns i kroppen efteråt.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och helgen blåste förbi utan att jag hann med. I går gick mesta tiden åt att vara bakis. Inte för att det varken blev särskilt vått i fredags när jag var på puben eller ens särskilt sent. Men dagen efter är ändå helt förstörd efter ölintag om än väl så försiktigt.

Veckan som kommer bjuder vad jag vet inte på några överraskningar. Jag hoppas på att få äta lunch med ”Mot Alla Odds-Rickard” som jag inte träffat sen vi kom hem från Nicaragua. Han försvann en månad till thailand på förlängd solsemester, sydamerika räckte tydligen inte ;) Sedan har han nog haft många som dragit i honom till skillnad från mig :) Oj, där lät jag lite bitter och avundsjuk, förlåt! :)

Men jag skulle verkligen behöva hjälp med att bli av med känslan ”stick en kniv i mig, jag skulle inte känna någonting. Jag är odödlig, eller redan död!” Det är ingen bra känsla. Inga djupa dalar men heller inga toppar.

Happy sunday!

Andra bloggar om: Söndag, Helg, Tristess, Tråkigt, Uttråkad, Rastlöshet, Tankar, Ledsen, Sorg, Depp, Deppig, Ork, Lust, Arbete, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Lönebidrag, Mot Alla Odds

Här sitter jag och tuggar i mig min lunch en helt vanlig måndag. Det har blivit september och hösten känns helt klart om kvällarna nu.

Mitt liv har verkligen förändrats igen. Det låter som stora ord men livet kan förändras även i smått. Men vi anpassar oss så fort att man glömmer vändpunkterna.

Men man kan slås av dem när man äter kycklinggryta med ris, uppvärmd i microvågsugn direkt ur lådan. Att äta lunch är något jag inte slarvat med det gångna halvåret. Sedan jag bytte jobb har jag ätit varje dag, något som verkligen inte hände förut. Idag skulle jag ha mycket svårt att genomleva en hel arbetsdag utan att äta och äta lunch har blivit gott och känns viktigt igen. Bara av den enkla anledningen att man byter jobb. Säg är det inte märkligt? :)

Det som framför allt förändrats är att jag plötsligt har att göra var dag. Förutom några dagar när jag gick tillbaka till jobbet efter semestern lite för tidigt, har jag haft 2 helt tomma dagar, utan inbokade klienter. Då har det känts som lyx, eller snarare värdefull tid då man kunnat göra annat som släpat efter. Annars har tempot varit högt och bra och så mycket som jag haft att göra det senaste halvåret har jag nog inte gjort de senaste 4 åren i antal uppdrag räknat. Tro fan att man blir hungrig! :)

Men det är klart att det är svårt att uppskatta jobbet som det var tidigare med för lite att göra, ständig oro inför framtiden, bara en enda kollega att ventilera med dagarna i enda i sex långa år och där lunchen bara var ett långt ledigt pass som avlöste en lång, tråkig och oftast ledig förmiddag. Många sa att jag hade det bra, slappt och fritt och jag trodde själv att den här omställningen skulle vara jobbig. Men jag hade fel som tur var. Lite rutiner och regelbunden sysselsättning var riktigt skönt.

Så därför sitter jag här och äter och njuter av lugnet och lunchrasten. Kaffet har jag dragit ner på till ett minimum, oftast bara en kopp på morgonen och max en under dagen, ibland ingen och jag undrar över varför det känns helt OK? :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Arbeta, Mat, Äta, Lunch, Lunchrast, Rast, Paus, Tristess

Ibland blir det bara så väldigt fel men roligt! Jag brukar försöka tänka på att inte vara oförskämd eller snäsa av människor och det tycker jag egentligen inte är så svårt. Jag har ju skrivit förr om bemötande och hur man kan ta människor även de som har en lite taskig attityd själva.

Men idag blev det ganska ofrivilligt fel men lite roligt. På vägen till min lilla rastplats vid jobbet sitter ofta alkisar och hänger och oftast stör de ingen även om de ibland kan vara lite störiga mot förbipasserande.

Och idag satt en kvinna där och när jag och min kollega gick förbi frågade hon om vi rökte. Jag svarade nej, och skulle just säga ”som tur är” när hon först hann fråga ”är ni blinda?” Mitt svar ”som tur är!” kom lagom som svar till den frågan :P Eftersom jag samtidigt ville visa att mitt svar var ”trevligt” kryddade jag det med ett leende som, som det blev, fick helt fel innebörd :)

Det var verkligen inte meningen men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt det! Lite fånig är frågan till någon som passerar med ledarhund och vit käpp i handen på en av Stockholms mest ”blindtäta” gator. Och jag kan också undra över frågans syfte.

Ungefär som här om dagen när jag stod på tunnelbanan på väg hem. Det var trångt av bara fan och varmt och jag var rätt uppe i tankarna med min nya ledarhund. Plötsligt frågar någon bredvid mig ”vad har hänt med ditt öga?” Självklart förstod jag att det var mig och mitt högra öga kvinnan syftade på. Jag mest irriterad på mig själv som trots så lång erfarenhet blev tagen på sängen och dessutom blev generad och röd i ansiktet! Men samma sak där, frågar man folk vad som helst, utan ett inledande hej, eller, ”får jag fråga en privat sak” eller något liknande. Nej rakt upp och ner, på tunnelbanan mitt i rusningen till en vilt främmande människa.

Jag svarade givetvis att jag haft en form av ögoncancer när jag var liten, utan att snäsa av. Men det där gnagde lite sen. Det värsta är att jag nog inte vet precis varför. Kanske lite för privat, eller lite för plötsligt på fel plats och vid fel tid när jag var helt oförberedd och ofokuserad.

Jag kan heller inte avgöra om det är jag som ständigt ska vara en levande reklampelare och frågelåda och i alla lägen vara beredd på alla typer av frågor. Samtidigt vill jag ju vara en ”god medmänniska” och utseendet på mitt ena öga kanske inte är så väldigt privat eftersom det typ verkar vara det första folk ser när de möter mig.

Lite kanske det också touchar min största livssorg, att inte se. Den är förvisso ganska invand och inte skaver så värst längre, inte konstant i alla fall. Men ibland när man hamnar i tvivel om sin förmåga och sitt syfte så är nog åtminstone jag lite extra sårbar för sådana påhopp. Och de senaste åren har det nog kanske varit så, känslan av att inte riktigt duga till eller behövas i arbetslivet och jag med mina säregna intressen som båtar, foto och video som är grymt olämpliga för en blind :)

Så kanske var det lite privat ändå. Om folk frågar om hunden eller något annat är jag bara glad att folk vågar och vill ta kontakt. Det kan kännas så förbannat ensamt allt som oftast. Jag menar, man rusar runt mitt i rusningstrafiken utan den där viktiga ögonkontakten med folk. Och när någon frågar något så självklart som ”är du blind?” med alla de attribut jag dras med, kan jag inte låta bli att tycka att man är lite onödigt korkad…

Men jag blir alltid glad när folk över huvud taget vågar prata med mig, fråga om jag vill sitta, ha hjälp eller bara den vanliga terrorna på en del tunnelbanestationer i Stockholm. Oftast frågar de även mig om jag vill ha någon reklamyougurt eller tidning på väg ner i myrstacken. Då känner jag mig alldeles vanlig och normal!

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Handikapp, Handikappade, Ledarhund, Ledarhundar, Fördomar, Människor, Samhälle, Tillgänglighet, Tunnelbana, Stockholm

Idag lyssnade jag på P4 Portalen som handlade om ”döden på nätet”, ett ämne som man inte riktigt tänker på men som ändå är ganska centralt i händelse av att man går bort. Men det är väl samma sak som man inte tänker på att upprätta sitt testamente när man är ung och känner sig långt bort från döden.

Frågan var i alla fall vad som händer och vad man kan göra med de digitala spår man lämnar efter sig som under några års aktivt nätsurfande blir en del. Det man skriver i forum, på Facebook, eventuella bloggar med text och bild etc. Tydligen börjar det snart dyka upp även svenska företag som kan hjälpa till att städa nätet i händelse av att man försvinner genom att avsluta konton, stänga Facebook-profiler etc. Men har man varit lite aktiv förekommer man ju även i sökmotorer såsom Google vilket nog gör att alla spår blir svåra att få bort.

Och då ställde jag mig själv frågan hur jag själv skulle vilja ha det, och det var egentligen ingen svår fråga. Att försöka städa bort efter än skulle kännas som att bränna foton och kasta videofilmer om man dog. Jag har inte så ofta grupplat över meningen med livet, eftersom det är en ganska meningslös fundering. Men jag har nog tyckt att jag hittat min lilla mening åtminstone. Ganska tidigt kom jag fram till att en av de få saker som är meningsfullt är ens barn. Dom finns förhoppningsvis kvar när man dör och lämnar någon sorts avtryck i framtiden och på det viset har man ju ändå funnits genom dem.

Men mycket annat, allt man köper, det man presterar på ett vanligt jobb, är knappast något någon kommer minnas särskilt länge. Man ska antingen vara en riktigt fet skurk eller något enormt bra för att lämna ett tydligt fotavtryck i historien och den lotten lär inte falla på mig =).

Så förutom avtrycken genom barnen så är ändå nätet ett ganska bra sätt att finnas kvar.

Så om det nu råder några tveksamheter i framtiden skriver jag härmed att när något händer, vill jag inte bli utplånad! Öppna alla arkiv, lägg ut alla texter och se till att min blogginsats i sfären hamnar högst i alla sökmotorer och gör min Facebook-profil till en minnesplats och skriv bra saker i min logg eller vad det kan tänkas heta i en sådan stängd profil, som en modern form av kyrkogård!

Fast jag har definitivt inga planer på att lämna jordelivet! Skulle helst vilja vara odödlig och att det aldrig tog slut. Men det är ändå en intressant fundering kanske alla borde ta sig och tala om det för sina anhöriga eller skriva i sitt testamente så att det underlättar den oundvikliga dagen som är den enda dag man garanterat vet kommer att komma, förr eller senare. Själv önskar jag def anns en sådan minneslund för de som lämnat och som jag saknar. Då skulle man kunna surfa förbi där dagar när det känns extra och man bara skulle vilja skriva Du var bra eller jag saknar dig!. Inte för att personen i fråga kanske längre kan läsa sådant, men vad fan vet man om sådant egentligen!?

Andra bloggar om: Liv, Livet, Död, Döden, Avled, Avliden, Testamente, Minneslund, Minnesplats, Minnen, Minnesruna, Sorg, Sakna, Saknad, Facebook, Blog, Blogg