Ibland blir det bara så väldigt fel men roligt! Jag brukar försöka tänka på att inte vara oförskämd eller snäsa av människor och det tycker jag egentligen inte är så svårt. Jag har ju skrivit förr om bemötande och hur man kan ta människor även de som har en lite taskig attityd själva.

Men idag blev det ganska ofrivilligt fel men lite roligt. På vägen till min lilla rastplats vid jobbet sitter ofta alkisar och hänger och oftast stör de ingen även om de ibland kan vara lite störiga mot förbipasserande.

Och idag satt en kvinna där och när jag och min kollega gick förbi frågade hon om vi rökte. Jag svarade nej, och skulle just säga ”som tur är” när hon först hann fråga ”är ni blinda?” Mitt svar ”som tur är!” kom lagom som svar till den frågan :P Eftersom jag samtidigt ville visa att mitt svar var ”trevligt” kryddade jag det med ett leende som, som det blev, fick helt fel innebörd :)

Det var verkligen inte meningen men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt det! Lite fånig är frågan till någon som passerar med ledarhund och vit käpp i handen på en av Stockholms mest ”blindtäta” gator. Och jag kan också undra över frågans syfte.

Ungefär som här om dagen när jag stod på tunnelbanan på väg hem. Det var trångt av bara fan och varmt och jag var rätt uppe i tankarna med min nya ledarhund. Plötsligt frågar någon bredvid mig ”vad har hänt med ditt öga?” Självklart förstod jag att det var mig och mitt högra öga kvinnan syftade på. Jag mest irriterad på mig själv som trots så lång erfarenhet blev tagen på sängen och dessutom blev generad och röd i ansiktet! Men samma sak där, frågar man folk vad som helst, utan ett inledande hej, eller, ”får jag fråga en privat sak” eller något liknande. Nej rakt upp och ner, på tunnelbanan mitt i rusningen till en vilt främmande människa.

Jag svarade givetvis att jag haft en form av ögoncancer när jag var liten, utan att snäsa av. Men det där gnagde lite sen. Det värsta är att jag nog inte vet precis varför. Kanske lite för privat, eller lite för plötsligt på fel plats och vid fel tid när jag var helt oförberedd och ofokuserad.

Jag kan heller inte avgöra om det är jag som ständigt ska vara en levande reklampelare och frågelåda och i alla lägen vara beredd på alla typer av frågor. Samtidigt vill jag ju vara en ”god medmänniska” och utseendet på mitt ena öga kanske inte är så väldigt privat eftersom det typ verkar vara det första folk ser när de möter mig.

Lite kanske det också touchar min största livssorg, att inte se. Den är förvisso ganska invand och inte skaver så värst längre, inte konstant i alla fall. Men ibland när man hamnar i tvivel om sin förmåga och sitt syfte så är nog åtminstone jag lite extra sårbar för sådana påhopp. Och de senaste åren har det nog kanske varit så, känslan av att inte riktigt duga till eller behövas i arbetslivet och jag med mina säregna intressen som båtar, foto och video som är grymt olämpliga för en blind :)

Så kanske var det lite privat ändå. Om folk frågar om hunden eller något annat är jag bara glad att folk vågar och vill ta kontakt. Det kan kännas så förbannat ensamt allt som oftast. Jag menar, man rusar runt mitt i rusningstrafiken utan den där viktiga ögonkontakten med folk. Och när någon frågar något så självklart som ”är du blind?” med alla de attribut jag dras med, kan jag inte låta bli att tycka att man är lite onödigt korkad…

Men jag blir alltid glad när folk över huvud taget vågar prata med mig, fråga om jag vill sitta, ha hjälp eller bara den vanliga terrorna på en del tunnelbanestationer i Stockholm. Oftast frågar de även mig om jag vill ha någon reklamyougurt eller tidning på väg ner i myrstacken. Då känner jag mig alldeles vanlig och normal!

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Handikapp, Handikappade, Ledarhund, Ledarhundar, Fördomar, Människor, Samhälle, Tillgänglighet, Tunnelbana, Stockholm

Många kanske tycker det är fånigt med sentimentalitet och att sitta och fundera på gamla minnen. Än mindre åka dit och gå i historiens vingslag. Men tiden går så fort och åren bara rinner fram och oftast bara lever man på utan en tanke på allt som hänt och lett dit man är och den man blivit. Jag är nog en som ganska ofta tänker tillbaka, leker om-lekar och funderar på alla människor man mött och haft roligt med, och vart de nu tagit vägen.

Facebook har varit ett bra svar på en del av alla dessa frågor men allt för ofta lägger man till gamla ungdomsvänner och sen händer inget mer. En del av dem träffar man och blir glad av och tycker det skulle vara roligt att fika och prata och minnas. Men den viljan tycks sällan delas.

Därför blev jag extra glad när det damp ner en kundorder i just Åkersberga där jag är uppväxt och spenderat större delen av min barn- och ungdomstid. Jag jobbar på en mer komplett berättelse om det under min egen sida och kanske fick jag just mer inspiration. Men jag kom dit till en ”söndagsfamilj” som det hette då. Idag skulle det väl mera kallas ”stödfamilj”. Efter att ha spenderat varje helg och många lov där, flyttade jag som 15-åring dit permanent från den småstad jag växt upp i.

Så när kundbesöket var avklarat alldeles nära min högstadieskola kom så den vandring i minnenas spår som jag faktsikt längtat länge efter. Först avslutade jag ett bankärende med lokalkontoret som var min sista fysiska länk till orten. Sen gick jag och min kolega vägen längs Roslagsbanan^W ut mot Österskär^W som jag måste ha gått, cyklat och åkt moped och bil tusentals gånger.

Längs vägen kom skolbarn på cykel på väg hem, och den där oändlighetstanken slog mig — samma väg, samma cyklar och barn, bara 20 år senare och det gav nästan svindel =)

Vid stationen i Österskär stod lanthandeln kvar och när vi gick in för att köpa glass pratade de om hemkörning av mat till kunder. Möjligen var till och med samma personal kvar men jag är osäker på om kassadisken stod på samma ställe som sist, 1993 eller när det kan ha varit.

Sedan började det kännas konstigt i magen när vi gick Österskärsvägen vidare upp förbi tågstationen, svängde in på Antantyrvägen och sedan höger mot min gamla gata. Samma väg som jag måste ha gått tusentals gånger till och från tåget. Avståndet i fötterna stämde inte med minnesbilderna, backarna var branta, men inte lika branta som dåmen jag skulle kunna gå ”hem” i sömnen än idag!

Plötsligt stod jag utanför garageuppfarten, en lång allé ner mot ett stort rött hus med lekstuga på tomten och jag väntade på att möta mig själv och mina syskon, mopeder och brorsans gamla Bubbla, eller den lilla traktor som en gång vart en åkgräsklippare vi körde runt på och som jag blev så ledsen när vi sålde. En nästan oemotståndlig lust att gå in och ringa på och säga ”hej, jag har bott här, får jag titta in?” Fast jag antar att man inte kan göra så, eller kan man det???

En stor klump i magen och svid bakom ögonlocken — fånigt men det var så det var. Det skulle ta mig massor med sidor att beskriva alla de minnen som for genom huvudet den minut vi stod där. Jag minns första dagen på besök, mitt rum i detalj, min första och andra flickvän, när jag kom hem och huset höll på att börja brinna på grund av en telefonkatalog på en spisplatta. Hade jag kommit hem en stund senare hade inte det röda huset stått där!

Självklart minns jag äldsta syrrans pojkvän Frasse som jag avgudade, han som fick mig att lyssna på Bruce Springsteen! Han fick mig att än idag få tårar i ögonen av låten Cover Me från plattan ”Born in the USA”. Men bäst var och är nu Downbound Train från samma platta som på något underligt sätt — trots att jag inte fattade ett ord av texten, fick mig att känna av den längtan som fört mig ända dit där jag då låg i mitt pojkrum med kassettbandspelaren på högsta volym! Hade jag haft låten i öronen där jag stod, hade jag gråtit!

Självklart minns jag ”mina” hundar Ruffa som var en Labrador och Zazza som var en Golden Retriever. Zazza var egentligen syrrans men under en tid hade jag hand om henne. Då hjälpte hon mig hitta dörrarna på Roslagsbanans nya tåg och även följa spärrlinjerna på tunnelbaneperrongerna. Hon kunde lite av det våra ledarhundar kan idag. Hon förstod alla mina problem! Hon kunde sitta och lyssna länge och sen när jag var klar, ge en puss och gå, ungefär som om hon sa ”jaja, jag är här och det fixar sig, det mesta fixar sig!”

Mer minnen får inte plats här, för sen gick vi ner mot havet och småbåtshamnen. Där sjösatte vi och tog upp vår båt, en Windy 22 DC som jag själv har idag, som om även den cirkeln blivit sluten. Där körde vi snöscooter på vintrarna och radiostyrd metanoldriven bil på isen på vintrarna.

Efter en kort stund i solen på bänken var jag tvungen att sticka hål på bubblan. Tiden rann iväg och jag gick mot tågstationen igen. Där stod jag och väntade på tåget som jag gjort tusentals gånger förut. Minnet av den gången då jag skulle till min första riktiga flickvän på ”föräldrarfritt” första gången. Jag var 17 år och det var Valborg och min bror vinkade av mig med alla goda råd småbröder behöver =)

Stationernas ordning var väl lite ringrostigt men tågets skakningar, ljud och svängar var välbekanta. Vid nästan varje station fanns minnen och namn, människor jag skulle vilja veta vad det blev av. Speciellt vid Rydbo och Djursholms Ösby.

Jag är bara så oändligt tacksam för allt detta, glad att det hänt, vet att det påverkat mitt liv och bara ”Gud” vet hur det slutat annars. Det är bara det att jag tror inte att dom vet om det — jag har aldrig sagt det!

Såhär gick jag, och en sak är säker, jag ska tillbaka och minnas mer och visa mina barn!

Andra bloggar om: Barndom, Barndomsminnen, Ungdom, Ungdomstid, Nostalgi, Nostalgisk, Sentimental, Sentimentalitet, Åkersberga, Österskär, Österåker, Söraskolan, röllingby Gymnasium, Lanthandel

Efter en alldeles för slö höst så har jag äntligen kommit igång igen med både löpträningen och simningen igen och det känns otroligt bra. Sedan jag nitiskt börjat logga min löpning när jag skaffade mina digitala skor har det bara gått framåt. Jag har förbättrat min kilometertid streckorna 3–5KM med mer än en minut och har ökat min snitthastighet från 8KM per timme till hela 13KM per timme och sedan 23:e februari när jag började logga löpningen har jag sprungit 43,75KM och om allt går vägen har jag sprungit ytterligare 50KM före den 18:e april. fortfarande vandrar vikten lite upp och ned och jag har inte riktigt lyckats skärpa mig när det gäller det onödiga ätandet vilket skulle göra resultatet ännu bättre.

Mitt stora mål är 1 mil under 50 minuter före midsommar, vi får se hur det går =)

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone

Nu är förvisso kampen om gymmet över och även vi som jobbar på företag i huset där jag har kontoret, får numera utnyttja gymmet utan restriktioner. Det är en seger efter flera års diskutioner. Men jag har ändå känt att ett eget löpband skulle varit trevligt och att vi är flera här som skulle utnyttja det.

Jag har försökt läsa på lite och utbudet verkar vara enormt. Men till slut bestämde vi oss och valde butik och märke. Det står numera under trappan i matrummet och nästan alla har invigt bandet. Själv sprang jag mina första 3km på det idag och det kändes kanonbra!

Jag tror att det är en god investering. Själv kan jag ju inte bara ge mig ut och springa i skog och mark och kan heller inte springa på vanliga gym utan hjälp hur som helst. Att ha ett gym nära jobbet i stan hjälper inte så mycket om man sitter på helgen och känner hur det kliar i benen. Nu ska jag jobba hårt på mina två mål — att springa 30km före den 25/3 och att springa 5 lopp med en kilometertid under 5 minuter. Det är ett tag kvar tack och lov!

Sedan har jag kompletterat med en ny våg från Withings.com. Förutom att det såklart är en vanlig våg, skickar den trådlöst upp information om vikt, kön, längd etc till mitt konto där det skapas en viktkurva. Förutom att mina Nike-skor loggar min träningsdata på löpbandet, sparar jag dessutom all data om aktiviteter så som långa promenader, simning och löpning i programmet RunKeeper. RunKeeper får tillgång till min viktinformation och beräknar därigenom min kaloriförbränning vid löpning, gång och simning och så småning om även cykelturer.

All den här tekniken kan förefalla nördig och visst är den det! Jag älskar när saker pratar med varandra och kan utbyta information. Att väga mig och få upp vikten i min iPhone och se tränder är underbart. Men tekniken är dessutom nyttig för mig. Nike-skorna loggar min distans och tid, perfekt eftersom jag inte själv kan läsa av displayen på löpbandet och detsamma med vägning.

I år till skilnad från förra året, har jag seriösa mål inför sommaren 2010. Att kunna springa en mil på runt 50 minuter blir nästa mål och det ska vara klart till midsommar. Ett annat mål är att plocka bort minst 5kg, helst 8–10kg, även det före midsommar. Vi får se om det lyckas. Och tekniken får vara hur nördig den vill, bara den hjälper mig hela vägen dit =)

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone

Idag har jag skaffat programmet RunKeeper | GPS Fitness Tracking Using 3G iPhone for Running, Cycling, Hiking, Walking för iPhone 3G.

Det är ett program man installerar i sin iPhone som antingen med hjälp av GPS eller manuell inmatning av data håller reda på ens träning. Man knappar in om man ska springa, cykla eller gå, och sedan trycker man på start och börjar. När man är klar har RunKeeper med hjälp av GPSen i telefonen koll på hur långt du rört dig och i vilken hastighet och kan med hjälp av din vikt beräkna antalet förbrända kalorier.

Om du ser något intressant längs din promenad, löprunda eller cykeltur, kan du ta ett foto så sparas det och visas på kartan på rätt position som man själv eller andra sedan kan titta på. Vill man kan andra följa ens färd i realtid på kartan.

Utför man en aktivitet inomhus där GPS inte fungerar, så som löpning på löpband, simning, cykling på motionscykel eller kör ett pass i crosstrainer, matar man bara in starttid, total tid, avklarad distans och i vilket redskap så beräknas kalorier och ditt träningspass lagras bland dina övriga aktiviteter.

Har man en internetkopplad våg från WiThings så kan Runkeeper hämta aktuell viktdata från ditt viktkonto och direkt beräkna rätt kaloriförbrukning baserad på din exakta vikt.

Tillsammans med mina Nike+ skor blir detta ett mycket kompetent och smidigt redskap att hålla koll på min träning, se förbättringar.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone

Nu har tekniken bokstavligen flyttat in i mina skor!

För någon vecka sedan hade vi inbrott på jobbet. En hel del värdesaker stals och några personliga tillhörigheter. Bland annat stals min kompletta träningsväska med skor, kläder och hygienartiklar. Så plötsligt kunde jag inte träna längre.

När det var dags att köpa nya löparskor blev det ett par Nike Zoom Aqualon + 3. Dels var mitt mål att ersätta mina skor från ÖB för 299kr som gav mig skoskav och ont i benen med ett par riktiga skor nu när jag bestämt mig för att komma igång med löpträningen ordentligt inför sommaren. Dels hade det såklart sina tekniska skäl =)

Ytligt sett ser skorna ut som vilka Nike löparskor som helst. Det enda som skiljer dem åt är att det finns ett litet fack under sulan i vänstra skon, ca 1x2cm stort. I detta hål lägger man en liten sensor som registrerar steg och sänder via en radiosignal iväg pulser. I iPhone finns en inställning för Nike Plus. När man aktiverar denna inställning dyker en app upp på någon av dina hemskärmar. Appen tar emot radiosignalen från sensorn i skon och omsätter den till fart och distans. När man kalibrerat sin steglängd kan den lätt räkna ut hur långt du sprungit och på vilken tid. Man kan sätta tids- distans- eller kalorimål och spara sina träningsresultat.

Och med ett armband kan man trådlöst styra iPhone att byta låt, få röstbaserad information om hur långt man sprungit, på vilken tid och hur lång tid per kilometer. Dessutom kan man starta och stoppa sitt träningspass utan att behöva ta upp telefonen.

Jag har just sprungit för första gången och det verkar fungera riktigt bra. Just nu innan jag kalibrerat min steglängd skiljer det ca 200 meter på 3km mellan löpbandets och telefonens distansangivelser. Det ska bli spännande att se om felmarginalen sjunker vart efter.

Otroligt nördigt men faktiskt väldigt nyttigt och inspirerande. Ett väldigt smart sätt att logga sina träningspass och se hur man förhoppningsvis förbättras.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone

Idag lyssnade jag på P4 Portalen som handlade om ”döden på nätet”, ett ämne som man inte riktigt tänker på men som ändå är ganska centralt i händelse av att man går bort. Men det är väl samma sak som man inte tänker på att upprätta sitt testamente när man är ung och känner sig långt bort från döden.

Frågan var i alla fall vad som händer och vad man kan göra med de digitala spår man lämnar efter sig som under några års aktivt nätsurfande blir en del. Det man skriver i forum, på Facebook, eventuella bloggar med text och bild etc. Tydligen börjar det snart dyka upp även svenska företag som kan hjälpa till att städa nätet i händelse av att man försvinner genom att avsluta konton, stänga Facebook-profiler etc. Men har man varit lite aktiv förekommer man ju även i sökmotorer såsom Google vilket nog gör att alla spår blir svåra att få bort.

Och då ställde jag mig själv frågan hur jag själv skulle vilja ha det, och det var egentligen ingen svår fråga. Att försöka städa bort efter än skulle kännas som att bränna foton och kasta videofilmer om man dog. Jag har inte så ofta grupplat över meningen med livet, eftersom det är en ganska meningslös fundering. Men jag har nog tyckt att jag hittat min lilla mening åtminstone. Ganska tidigt kom jag fram till att en av de få saker som är meningsfullt är ens barn. Dom finns förhoppningsvis kvar när man dör och lämnar någon sorts avtryck i framtiden och på det viset har man ju ändå funnits genom dem.

Men mycket annat, allt man köper, det man presterar på ett vanligt jobb, är knappast något någon kommer minnas särskilt länge. Man ska antingen vara en riktigt fet skurk eller något enormt bra för att lämna ett tydligt fotavtryck i historien och den lotten lär inte falla på mig =).

Så förutom avtrycken genom barnen så är ändå nätet ett ganska bra sätt att finnas kvar.

Så om det nu råder några tveksamheter i framtiden skriver jag härmed att när något händer, vill jag inte bli utplånad! Öppna alla arkiv, lägg ut alla texter och se till att min blogginsats i sfären hamnar högst i alla sökmotorer och gör min Facebook-profil till en minnesplats och skriv bra saker i min logg eller vad det kan tänkas heta i en sådan stängd profil, som en modern form av kyrkogård!

Fast jag har definitivt inga planer på att lämna jordelivet! Skulle helst vilja vara odödlig och att det aldrig tog slut. Men det är ändå en intressant fundering kanske alla borde ta sig och tala om det för sina anhöriga eller skriva i sitt testamente så att det underlättar den oundvikliga dagen som är den enda dag man garanterat vet kommer att komma, förr eller senare. Själv önskar jag def anns en sådan minneslund för de som lämnat och som jag saknar. Då skulle man kunna surfa förbi där dagar när det känns extra och man bara skulle vilja skriva Du var bra eller jag saknar dig!. Inte för att personen i fråga kanske längre kan läsa sådant, men vad fan vet man om sådant egentligen!?

Andra bloggar om: Liv, Livet, Död, Döden, Avled, Avliden, Testamente, Minneslund, Minnesplats, Minnen, Minnesruna, Sorg, Sakna, Saknad, Facebook, Blog, Blogg

Nu är årets första lilla ledighet slut, barnen börjar skolan och jag börjar åter jobba. Att vara ledig är ofta skönt. Men den senaste veckan har jag känt mig instängd av den stränga kylan. Att läsa alla böcker man vill, dricka te och titta på film kan vara väldigt skönt och vilsamt. Men när man inte kan gå ut, inte ens någgra längre promenader med hunden, kan man lätt bli rastlös och känna sig instängd.

Och även om det nu har vänt och vi går mot vår, känns det långt kvar och nästan värre än dagen före jul då det faktiskt vände. Kanske är det ivern att komma framåt mot solen och värmen som gör att det går extra långsamt. Som alltid när man väntar på något bra.

Och visst är det mycket bra som händer under våren. Det är många röda dagar som ger små ledigheter, vi börjar planera för semestrar och vad vi ska göra. I år verkar det bli en vecka på Rånö igen och vem vet, med lite tur, även ett återbesök på Gotska Sandön.

På jobbfronten har kalendern redan börjat fyllas så smått med småsaker. Men det är stora förändringar på gång hos några av våra storkunder och stor osäkerhet om hur allt ska bli.

Och såklart börjar ett nytt bloggår 2010 som jag hoppas blir både intressant och trevligt.

Andra bloggar om: Jobb, Vår, Ledig, Ledighet, Semester, Semesterplaner

Det slår liksom aldrig fel. Båten är inte ens ur vattnet än förrän suget infinner sig. Tidigare än vanligt, bara en månad kvar till jul!

Jag antar att det är ett sug efter att ha känslan kvar, något att
ventilera den igenom. Man kan ju inte gå runt med båtnycklarna i
jackfickan i december för att kunna sluta handen runt brickan med Windy-loggan på bara för att fylla hjärnan med den rätta känslan =)

Vad kan då vara bättre än en kaffemugg? Kaffe dricks varje dag på jobbet och hemma, vardag som helg. Och nu när en sorts vinter är här och båten står på land sedan två dagar tillbaka, är det hög tid att ladda för ny säsong!

Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båtar, Båtliv, Båttillbehör, Tillbehör, Nyckelring, Nyckelringar, Kaffekopp, Kaffekoppar, Kaffe, Lull-lull, Accessoarer