Värdelöst att vara sjuk

Jag brukar alltid skryta med att jag aldrig blir sjuk och blir jag det är det alltid på fritiden. Nu när nästan hela familjen hostar, snorar och har feber trodde jag att jag skulle klara mig även denna gång.

Men efter jobbet i fredags kände jag hur något kom krypande långt bak i kroppen. Det fick mig att avstå fredagens träningspass då jag ändå tränat dagen före. Men under lördagen var det en fullt utvecklad förkylning.

Rent allmänt gör helgerna mig lätt rastlös om man bara sitter. Då är träning en perfekt sysselsättning. Men när kroppen inte orkar och det dessutom kan vara farligt så är det väldigt tråkigt. Under helgen släppte även Zwift en uppdatering jag blev glad över och gärna skulle prova. Men det får anstå.

Nu är det bara att låta förkylningen rasa klart. Trots en hemsk natt med nästan ingen sömn går jag till jobbet idag. Det är mitt ”problem”, att jag aldrig tillåter mig att vara sjuk. Men det är bara kontorsarbete idag och inga klienter och dessutom skulle jag bli tokig av en dag i soffan till, så jag gör ett försök. Det värsta som kan hända är att jag får åka hem.

Andra bloggar om: , ,

Årskrönika 2015

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Flickorna på andra sidan staketet

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mardrömmarna om hisschaktet

En artikel i Aftonbladet idag, Nioåring föll handlöst i hisschakt sprider fasa i kroppen. Hissar finns överallt och risken att något sådant ska hända är minimal. Ändå händer det och det har hänt mig i verkligheten och det följer mig i drömmarna i perioder i livet.

1995 flyttar jag från Åkersberga till Hökarängen. I fastigheten finns två hissar, en stor och en liten. Den stora hissen hade en skramlande kätting under som ibland hakade fast och fick hisskorgen att studsa till. Den lilla kom ibland inte iväg utan blev stående med låsta dörrar. Vid ett återbesök i fastigheten helt nyligen märker jag att samma hissar med samma fel finns kvar. Jag får värk i benen, det känns som om något drar mig nedåt men just här är det väldigt svårt och opraktiskt att ta trapporna. Dom är i det här fallet värre än hissarna.

Jag minns vad jag lyssnade på för musik den kvällen, Luft med Dia Psalma. Det var fredagseftermiddag och jag höll på med tävtten. Jag skulle ha vänner på besök senare på kvällen och lägenheten var mindre stökig än vanligt och höll på att bli presentabel. Jag skulle rusa ner i tvättstugan med den sista laddningen och samtidigt gå ut med hunden.

Med hundens ledarhundssele i ena handen och en tvättpåse under den andra rycker jag upp hissdörren. Jag bryr mig inte om att trycka utan chansade att den var kvar sedan senast jag åkte i den för ett par minuter sedan.

Jag minns att det var ett litet motstånd när jag rycker i dörren, som om låskolven tog i men sedan öppnar sig dörren. Jag manar på hunden att gå in samtidigt som jag tar ett steg närmare för att kliva in. Jag har ingen käpp, händerna är fulla. Hunden rör sig inte ur fläcken trots kommandot för framåt.

Jag minns skräcken i kroppen som kom före alla andra intryck. Som en kramp i bröstet och ett illamående. Sedan kom lukten, en svag lukt av våt betong, smuts och olja. Ett svagt vinddrag nerifrån som förde med sig lukten. Alla larmsignaler i kroppen utlöses samtidigt och jag håller hårt, krampaktigt i hissdörrens handtag som jag fortfarande har i två fingrar med tvättpåsen på armen. Försiktigt stoppar jag fram en fot. Mina knogar runt dörrhandtaget vitnar säkert, hur ska jag veta? Men handen gör ont. Foten jag sträcker fram svävar bara fritt i luften — det finns ingen hiss där. Sakta, som av rädsla för att falla framåt, backar jag bakåt och stänger sedan snabbt dörren. Det kvider i låskolven och dörren är åter låst men jag vågar knappt röra den. Tydligen trycker jag på knappen för hissen någonstans där nere under mig där jag står på åttonde våningen börjar röra sig och plingar glatt vid ankomst och det hörs när låskolven glider åt sidan och dörren är öppen. Men jag förmår inte kliva in.

Jag sjunker ner på golvet i trapphuset bredvid min hund och tvättpåse och känner hur akut trött och ont i huvudet jag får. Hissen åker iväg igen och någon annan tar sig uppåt eller nedåt.

Många år senare; nu bor vi i ett modernare hyreshus men med en väldigt krånglig hiss. Den stannar både med och utan folk i och gångerna jag ringt och felanmält den är otaliga. tidigare i år fastnade en missbrukare i hissen och slog den mer eller mindre i småbitar. genom åren har små hissincidenter inträffat. Under några år jobbade jag i Västra Skogen, Stockholms djupaste tunnelbana med enbart rulltrappor och hiss upp. Hissen luktade just sådär, lukten av hisschakt.

Vår nuvarande hiss har också haft lås som tjärvat. Trots att det sägs vara omöjligt med de här elektronagnetiska låsen så har det gått att rycka upp dörren med milt våld som om låskolven inte gått ända in i läge. Och varför skulle inte det gå? Om jag som amatör förstått det rätt, är det en fjädrande låskolv som dras tillbaka av en elektromagnet när hissen är i läge. Den magneten kan säkert inte slå till i fel situation. Men om elektromagneten slår ifrån och låskolvens fjäder inte fungerar som den ska, då kan det gå. Då har det i alla fall gått på några av våra dörrar.

Drömmar om hissar är säkert inte ovanligt. Jag kanske hade haft dom ändå. Sägs tolkas som en stress i livet. För mig återkommer lukten starkt, en hisskorg som fortsätter nedåt, alla dörrar tar slut och det blir bara betongvägg. Sedan tar väggarna sut och ett stort ingenting öppnar sig där hisskorgen hänger fritt och dinglar i tomma luften.

Ibland har hissen i drömmen stannat och hisskorgen tippat med öppningen nedåt. Jag har hängt i det det räcke som finns hemma i vår hiss och undrat hur länge jag ska orka hänga kvar.

Alltid när hissen hemma stannar och dörren öppnas, stoppar jag först in handen för att känna att räcket och knappsatsen finns där innan jag kliver in.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

I min dagbok om Estoniakatastrofen

Idag är det 20 år sedan EstoniakatastrofenW. Den drabbade aldrig mig speciellt nära, men har ändå följt mig genom åren i mina mardrömmar perioder av sorgsenhet och stress i livet. Då har en stormnatt ombord på Silja Somphoni ett par år tidigare då jag och min dåvarande flickvän var på förlovningsresa förvandlats till instängdheten ombord på en sjunkande färja.

Idag läste jag tillbaka i min dagbok om och vad jag i så fall skrev denna morgon. Och såhär står det:

*28/09/1994, onsdag, 09.19*
Inatt drömde jag något äckligt, att massor av folk blev mördade och jag och min lillebror var i en villa där dom mördade var och blodstanken kändes tydligt. Imorse när jag vaknade hade en färja sjunkit mellan Sverige och Estland med 800 personer ombord varav 90 är räddade. Man börjar bli orolig för att man är synsk. Usch va hemskt. Drömmarna hade inte samma innehåll, men dock ungefär samma innebörd! Läskigt att det kan bli på det viset. Sov bara tre timmar inatt, så jag är lite sliten.

Just det där med blodstanken minns jag tydligt. Jag har nog aldrig känt stark lukt av blod någon gång, ändå var jag övertygad om att det var just det där i drömmen. Jag minns hur rädd jag blev av att vakna upp efter en sådan dröm till de nyheter som spreds den morgonen.

Så idag går mina tankar till dom omkomna och alla anhöriga och nära. Lyssna gärna på Sveriges Radio P1 och P3 Dokumentärs program om olyckan, dom är mycket värda att lyssna på.

Andra bloggar om: , ,

Ny röntgen av axelled

Idag vid mitt sista besök på vårdcentralen för omläggning, passade jag på att slinka in till en läkare för att få min axel undersökt. Det är nu ungefär åtta veckor sedan jag bröt nyckelbenet och värken finns kvar och begränsar mina rörelser.

Den här gången fick jag träffa en läkare som kunde sin sak, det märktes direkt. En riktig undersökning av axeln och han konstaterade att nyckelbenet inte längre var något problem utan att det istället är leden i axeln som kallas för AC-led som lider av viss instabilitet. För att veta vilken grad av instabilitet skickades jag till en ny röntgen.

Hör jag inget ser allt bra ut och jag fick rådet att åter söka sjukgymnastik för att få igång rörligheten i axeln. Jag har fortfarande svårt att sätta upp håret, raka mig och sätta på och ta av tröjor, men det känns inte som om det begränsar min träning i alla fall.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del X

Nu är nog äntligen denna historia slut. Två omläggningar förra veckan och såret krympte från 8, 5 och till slut till 3mm i fredags. Idag fanns inte längre något djup kvar i såret, bara ett ytligt som gjordes rent och täcktes med ett vanligt plåster.

Så om ett par dagar kan jag ta bort det och då är jag hel igen. Det känns skönt att det inte drog ut mer på tiden. Man sa att det kunde ta månader men samtidigt att jag var ung och frisk. Det var skönt att det inte dröjde in i augusti också då sår tydligen kan läka sämre.

En erfarenhet rikare och en blindtarm fattigare och absolut bäst av allt, jag slipper förhoppningsvis mina fruktansvärda attacker av magvärk som jag dragits med så många år utan att söka för det.

Nu ser jag fram emot att om någon dag eller två kunna börja springa utan problem. Jag vill fortfarande att såret läker ihop ordentligt så att det inte kommer in någon smuts och skapar något nytt problem. Men nu är det definitivt inom räckhåll!

Och det blir att sätta punkt för den här tråden.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Inte mycket…

Det är inte mycket som händer just nu och därför finns det inte mycket att skriva om. Tiden sniglar sig fram samtidigt som det känns som om den skenar ifrån mig och att jag inte orkar eller kan utnyttja den som jag skulle vilja.

Läkningen efter min blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer går sakta men säkert åt rätt håll. Mitt öppna sår har minskat till hälften när det senast mättes i fredags och jag hyser gott hopp om att det ska ha krympt ytterligare till kommande fredagsundersökning.

Mitt brutna nyckelben verkar också läka även om vissa rörelser fortfarande gör ont och man kan fortfarande känna och se på min axel att det är snett och inte likadant som på andra sidan. Inte vet jag om det alltid kommer vara så eller om det bara tar sin tid. Jag får fortfarande kämpa för att själv kunna sätta upp håret. Jag kan inte börja träna armar och axlar ännu, det gör för ont och jag märker hur otroligt klen jag har blivit. Igår när jag skulle spänna fast cykeln i trainern fick jag ta i med båda händerna för att spänna åt spärren :)

I förrgår kom värmen och något nytt började blomma i naturen, för jag fick jordens pollenchock och kunde knappt andas genom näsan. Det lär vara GråboW som blomstrar vid den här tiden och den växten tål jag tydligen inte. En kort släng av allergi när våren kom med björkar och annat, men annars har det varit bra — tills nu. Det gör att kroppen orkar ännu mindre.

Allt blir som en ond cirkel. Det känns bra att träna även om sjukvården tycker att jag ska ta det lugnt. Däremot kan jag inte träna och duscha hur mycket som helst på grund av mitt bandage som bara tål vatten till en viss gräns. Så träning kan bara ske när jag ska till sköterskan för omläggning kommande dag. Jag antar också att man svettas under förbandet och svettas gör jag kopiöst mycket när jag tränar inomhus och ingen svalkande vind som torkar.

Trots att jag är ledig och egentligen vill göra saker, sitter vi mest hemma. Inget av de fyra barnen vill göra samma saker och allt de vill göra kostar pengar. Bara att åka in till stan och gå på Djurgården slutar alltid med hundratals kronor i mat, glass, dricka och fika och med mindre är det inte ens någon idé att föreslå något liknande. Vår ekonomi är inget jag gärna skriver om i detalj, men bra är den inte och inte blir det bättre av att vara sjukskriven.

Så det är inte mycket som händer som känns värt att berätta om. Inne är det åtminstone svalt och utanför känns det som om livet rusar förbi och jag kan känna att jag inte har kraft och energi nog att haka på. Så istället bara sitter jag, dricker en kopp kaffe till och tar ytterligare en varm nygräddad bulle och tuggar mig ytterligare lite längre bort från mina träningsmål som jag så hett traktar efter… Inte ens det orkar jag göra något åt just nu.

Jag vill ju göra saker. För att löpträna måste jag bli lite mera läkt först men cykla går bra. Men jag känner mig mest tjatig och i vägen av att fråga mina vänner om de vill cykla. Då sitter jag hemma tyst istället och tolkar den tysta telefonen som om mina tankar om att jag är tjatig därmed är bekräftade. Fortsätter jag såhär är semestern snart slut, jobbet och en lång höst och vinter väntar och jag sitter där och ångrar mig att jag inte gjorde något kul av min lediga tid. Jag skulle behöva ladda batterierna efter ett intensivt år och nog för att vila också är rekreation, men kanske lite mer positiv input skulle vara bra.

Andra bloggar om: ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Baksidan med att ha haft det lite för bra

För ett par år sedan jobbade jag och min fru en del extra och fick då valet att ta ut lön i prylar istället för pengar. Säkert lönsamt för arbetsgivaren och roligt för oss. Då kom det in ganska mycket datorer i hushållet, De stora barnen fick egna ganska fina datorer. Dessa datorer har fungerat bra och gjort att konflikterna kring datoranvändningen helt har uteblivit.

Det är nästan så att det gått på dagen 3 år nu och idag verkar den första datorn ha gått sönder. Det är som en tidsinställd bomb och det finns ju teorier kring det här med planerat åldrande hos teknisk utrustning. Vår älskade kaffemaskin gick även den sönder bara några månader efter 2-årsdagen då fabriksgarantin inte längre gäller.

Men då var då och nu är nu. Nu finns inte samma möjligheter längre. När en dator går sönder kommer jag inte ha råd att reparera eller skaffa en ny, vilket ofta är samma sak när det gäller Mac-datorer.

Visst är det ett typexempel på I-landsproblem, men det är ett problem likväl. Hela familjen har vant sig vid ett sätt att leva och plötsligt måste det nog ändras på. På familjens gemensamma dator finns bara musik, film och nyttoprogram. Där utförs bankärenden så där vill man inte ha en massa spel installerade, spel som barnen dessutom installerar fulmoduler till och kopplar upp sig mot privata servrar.

Det blir också fel när de andra barnen har kvar sina datorer och ett barn plötsligt står utan. Man kan inte gärna ta bort datorerna för dom med motiveringen att vi inte har råd att ersätta en trasig i nuläget och inte inom överskådlig framtid.

Många tycker det här med datorer och spel är onödigt och att barnen borde kunna göra annat istället. Jag tycker precis tvärtom. Datorerna förhindrar förvisso rörelse och aktivitet och det blir mycket stillasittande. Men istället blir dom ett alternativ till andra dumheter som man kan göra av tristess och brist på sysselsättning. Samhället ser annorlunda ut mot vad det gjorde när vi var små. Det är bara att acceptera och det är vi som klagar på barnen som har gjort det så tror jag. Även vi vuxna är i många fall annorlunda och då tycker jag det är svårt att klaga på barnen.

Det här kanske känns lite extra tungt eftersom framtiden inte ter sig så alldeles lysande i livets kristallkula för oss. Från och med början på nästa år stundar tunga, tuffa tider för oss som ändå klarat oss bra på en heltidstjänst och en 25-procentig inkomst. Nästa år förändras förutsättningarna i grunden och min fru som varit hemmafru i 18 år måste hitta en sysselsättning. Annars kommer svarta siffror bli illröda som man säger i bokföringssammanhang. Men hur lätt är det att få ett jobb efter så lång tid som hemmafru och utan utbildning och dessutom med en synnedsättning?

Det där oroar mig mer än en trasig dator som mer är en symbol för något annat mycket värre som kommer. Samtidigt känns det skamligt att känna så eftersom det finns många där ute som har det mycket värre, haft det lång tid och utan goda framtidsutsikter. Prylar och välfärd i ena vågskålen, att leva och ha hälsan, mat och tak över huvudet i den andra. Det är lätt att ge dom kloka orden till andra men mindre lätt att leva efter när orosmolnen syns i horisonten på ens egen himmel.

Men det är lång tid kvar tills dess. Mycket hinner hända. Jag brukar försöka att inte oroa mig för sådant som kanske inte händer och inte har hänt ännu. Men ibland griper oron tag i än när motståndskraften inte riktigt finns. Jag känner mig ledsen och frustrerad och då blir det såhär. Frustrerad över mina skador och försenade tävlingssäsong, och ledsen framför allt över mitt jobb och ekonomin. Jobbet kan jag inte skriva så mycket om då både chef och kollegor läser här och det säkert finns någon paragraf i anställningsavtalet om lojalitet som man skulle hävda att jag bröt emot. Om jag slutar eller får sparken får jag väl skriva istället. Dessutom skulle en massa bra kollegor ta åt sig helt i onödan.

Ekonomin, det är samma som det här med barnets trasiga dator. Utan dator, vad gör man då? Utan pengar, vad gör man då? Ingenting i världen är gratis förutom att gå en promenad och det kan man väl inte göra en hel semester? Barnen är redan rastlösa och uttråkade och alla andra åker utomlands och en massa aktiviteter. Det känns som om man sitter inne medan tiden flyger iväg medan det finns så mycket saker man skulle vilja göra. Åter få stoppa tårna i sanden på Gotska Sandön, ta barnen till Kolmårdens djurpark, kunna svara ja till inbjudan till Östersund senare i sommar, åka en längre kryssning med barnen, åka till Göteborg och Liseberg igen eller drömmen, att tre veckor över jul och nyår kunna åka långt, långt bort till värmen…

Förlåt kära läsare, det blev ett långt, deppigt och ganska spretigt inlägg. Allt orsakat av en trasig Mac-dator :) Men ibland är inte livet ljust, fullt av möjligheter och utmaningar, utan bara supertrist och fullt av oro.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Sjukskrivning är trist

Bild: En caffè latte

Att vara sjukskriven är verkligen ovant. Jag har bara varit det en gång tidigare i mitt liv och det var 2003 när jag drabbades av utbrändhet eller panikångest på grund av vantrivsel. Det finns inte så mycket publikt i bloggen från den tiden då jag inte hade bestämt mig för vad jag ville publicera. Men jag har som projekt att lägga ut en del under någon kall och tråkig vintermånad.

Men nu är jag sjukskriven igen alltså, bara 2 veckor och jag måste säga att det är riktigt tråkigt :) Värst är tröttheten som säkert beror på till lika delar på mina två starka penicillinkurer och bristen på aktivitet. Idag har vi till och med fikat på ett kafé i centrum och det är första gången under de 18 år jag bott här :) Det känns ju lite knasigt att det känns lyxigt och lite speciellt att gå på ett kafé ;)

Det är verkligen vansinnigt tråkigt, jag vet inte vad jag ska göra. Träna går inte fullt ut ens om jag skulle hålla mig vaken. Så fort jag sätter mig bekvämt med en bok i öronen klipper ögonlocken. Jag skulle mycket hellre ha såhär mycket ledig tid och vara frisk istället och göra det som är roligt istället för att jobba bort 95% av sin vakna tid av livet. Tänker man på hur vårt samhälle fungerar kan man verkligen fundera över meningen. Det är tankar som slår mig ibland men speciellt nu. Då kan man i och för sig tänka hur det var förr, när man jobbade ännu mer för att över huvud taget överleva. Men jag tror att vi människor skulle vara lyckligare om mer tid gick att ägna åt familj och fritid.

Om jag någon gång blir vansinnigt rik, så skulle min första åtgärd bli att jobba mindre. Därefter skulle jag göra något bra med den tiden både för mig själv och andra. Tänk att på heltid kunna ägna sig åt sin familj och cykla för Barncancerfonden :)

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del IX

Det här blir en långrandig historia och jag lovar, jag tänker inte rapportera varenda sjukhusbesök, för det kommer bli många framöver. Idag var det min tredje omläggning på Vårdcentralen och allt såg bra ut. Det gamla bandaget togs bort, rengöring, ny gelé i såret och på med ett nytt bandage. Nya tider bokades för nästa vecka, var annan dag och så kommer det nog förbli ett par veckor framöver.

Såret ska med hjälp av gelén hållas öppet så det kan läkas inifrån. Det låter lite äckligt, men jag frågade sköterskan hur djupt såret var och det gick inte att mäta med en topps i alla fall, så det är ganska djupt fortfarande.

Igår cyklade jag och en kompis en runda på 2,6 mil i ganska hög fart. Det var min första tur utomhus på cykel på 5 veckor ungefär. Det kändes bra och framför allt såg det bra ut idag när sköterskan la om såret. Problemet är bara att förbandet inte tål att duschas hur många gånger som helst och svett under träning kan göra att förbandet lossnar. Det gör att jag helst tränar lite kvällen innan planerad omläggning så jag inte behöver gå med orent förband allt för länge och risken att det ska släppa.

Ingen kan säga hur lång tid det här tar. Det handlar i alla fall om flera veckor, kanske månader vilket ju inte känns så väldigt roligt. Dock går jag mer än gärna regelbundet till Vårdcentralen för att det inte ska hända något mer. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Blindtarmsoperation del VIII

Idag är det återbesök hos distriktssköterskan på vårdcentralen. På akuten i fredags var kirurgen tvungen att öppna mitt operationssår lite för att kunna dränera eftersom det hade spruckit. Man lägger in ett vått, uppsugande förband som ska ta hand om allt innehåll och så har jag fått ha det hela helgen. Det har inte gjort direkt ont, men varit väldigt obehagligt.

Under tiden har jag ätit dubbla sorter penicillin och rodnaden har helt klart minskat i omfattning. Det kliar ganska mycket och det är ju enligt vad man säger, ett gott tecken på läkning.

Idag såg allt mycket bättre ut. Rodnaden har dragit sig helt tillbaka och själva såret var väldigt fint. Sköterskan tog bort det uppsugande förbandet och spolade såret rent med koksalt. Såret är ett par centimeter långt och 2–3cm djupt. Efter spolningen då det bara kom klar och ren vätska så fylldes såret med en sorts gelé som ska fortsätta hålla såret öppet så att det kan börja läka inifrån. Ovanpå det lades ett vanligt förband och sedan var allt klart.

Jag kommer behöva gå till vårdcentralen regelbundet för att se över såret så tider har bokats var annan dag den här veckan till att börja med. Öppna operationssår är inte att leka med så det känns mycket bättre att komma tätt och regelbundet så att man ser att allt går åt rätt håll.

Numera anser sjukvården att rörelse är bra och att man ska röra sig tills det gör ont. Cirkulation i kroppen ökar läkprocessen. Gelén i såret och det nya förbandet känns väldigt mycket bättre. Det gamla uppsugande förbandet som var instoppat skavde och var obekvämt. Nu när det bara är gelé i såret känns det klart mer bekvämt.

Jag kommer försöka mig på lite längre promenader igen och att börja träna väldigt försiktigt. Kanske inte precis just idag då det är nybehandlat.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del VII

Bild: Joakim Nömell i sjukhussäng med nål i armen

Midsommarfirandet började bra med middag och trevligt samtal hos vänner. Vid midnatt började vi promenera hemåt och väl hemma märker jag att min enorma inflammerade böld på magen har spruckit. Allt innehåll ligger och skvalpar i förbandet och med tanke på hur stor den var, innehöll den en del.

Ett snabbt samtal till Sjukvårdsupplysningen för att höra vad jag skulle göra och snart satt man i en taxi på väg mot Huddinge sjukhus igen… Det gjorde inte ont. Det kändes snarare bättre när trycket lättat och skillnaden var påtaglig.

På akuten var det lugnt och inte mycket folk och det var bara att gå rakt fram till kassan. Det kändes lite komiskt att vara där igen och med alldeles nedgrisade kläder.

Jag fick komma in på ett rum på en gång där det togs blodprover, puls och blodtryck och man tog bort förbandet för att titta på såret. Snart kom 2 läkare, först någon vanlig läkare och sedan en kirurgspecialist. Jag fick veta att min blindtarm faktiskt hade spruckit när den opererades bort, vilket jag inte informerades om efter operationen. Det var inte ovanligt i sådana fall att bakterier läckt ut i huden och skapat en sådan här inflammation.

Såret öppnades ytterligare, utan bedövning men det gjorde inte så fasligt ont. Läkaren klämde ur mer varigt innehåll och spolade med koksalt och lade sedan ett vått, uppsugande förband i det öppnade såret.

Sedan kontrollerades blodproverna som såg mycket bättre ut och jag fick beskedet att det var OK att åka hem. Förbandet ska bytas hos distriktsköterska på måndag och därefter börjar väl läkningen. Ytterligare tre veckor med förband och vila och ytterligare en sort penicillin som komplement till den jag fick hos närakuten i torsdags.

Kirurgspecialisten sa att många allmänläkare som den jag var hos på närakuten, gärna chansar på att sådana här inflammationer lägger sig av sig självt. Jag tyckte själv att bölden var så hård och gigantisk, måste innehålla så stora mängder var att jag undrade hur kroppen skulle kunna ta hand om det själv. Men läkaren på närakuten var tvärsäker på sin sak att medicin skulle räcka. Det gjorde det alltså inte.

Den här gången blev jag sjukskriven i två veckor och det blir fram till semestern börjar. Läkningen måste få ha sin gång nu när det blev en efterföljande komplikation och det är inte omöjligt att det blir regelbundet spring på vårdcentralen.

Efterklokhet: Jag borde sökt hjälp redan i måndags när febern kom och jag tyckte att svullnaden på magen växte. Man ska lyssna på sin kropp, det är helt klart. Jag kände mig även skeptisk till närakutens lättvindiga bedömning. Det besöket tog inte stort mer än 3 minuter. Samtidigt är det störande att man ska behöva vara sin egen specialist, kolla och dubbelkolla allting. Man hamnar hos stressade, uttråkade och trötta sjuksköterskor och läkare och vad som än må ligga bakom det, så utförs ett sämre jobb. På Huddinge känns allt mer seriöst, noga och tryggt, personalen är otroligt lugn och trevlig och jag undrar över vad som är sådan skillnad.

Nu ska vi åka hemåt i natten, eller rättare sagt, det är snart morgon och solen är redan uppe. Det blir väl att sova en stund.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Huddinge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del VI

Bild: Mage med stygn/agraffer efter blindtarmsoperation Bild: Joakim Nömell med medicinförpackning gör tumme ner-tecknet

Idag har det gått 10 dagar sedan min operation av blindtarmen. När jag började jobba i måndags fick jag groteskt ont på kvällarna och igår kom febern. Det i samband med svullnaden på magen kändes inte så bra.

Idag hade jag en tid hos distriktssköterskan för att ta bort stygnen och frågade då om svullnaden. Jag fick rådet att söka för det eftersom det såg ut som en inflammation. Stygnen togs hur som helst bort och det gjorde inte farligt ont. Några stygn som satt lite snett gjorde extra ont. Eller stygn förresten, det var så kallade agraffer som är som klamrar i metall som man häftar ihop huden med.

Jag fick rådet att söka tillbaka till kirurgen på Huddinge Sjukhus. Där blev sköterskan förbannad för att min vårdcentral gjorde så och fixade istället en tid omgående åt mig på vår egen närakut.

Där har jag just varit och träffat en läkare som klämde och kände lite, bekräftade att det rörde sig om en inflammation, att det inte var något konstigt och skulle med största sannolikhet lägga sig. Han skrev ut en elefantkur penicillin.

Här sitter jag nu och väntar på att matsmältningen ska ha sin gång så jag kan inta de första tabletterna. Magen ser inte klok ut på höger sida med världens största böld :)

På torsdag är det mitt första SM i cykel. Hoppas medicinen funkar och att kroppen svarar fort. Annars finns väl en viss risk att även den händelsen som jag sett fram emot så mycket inte kan bli av.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del V

Nu har jag varit hemma ett par dagar efter operationen och det känns som om det går åt rätt håll. Smärtan är inte alls lika massiv längre och jag klarar mig bra på vanliga värktabletter. Jag är fortfarande ganska trött hela tiden och kan lätt sova en eftermiddag utan att ha några problem att somna igen på kvällen. Det är OK med mig just nu, jag kan ändå inte göra speciellt mycket annat och jag antar att vila och sömn blandat med lite rörelse är perfekt läkning.

Jag är uppe och går men det blir inga långa sträckor.Går jag för långt börjar det göra ont i operationsområdet. Men det går hela tiden lite bättre och jag tror mycket väl som läkaren, att det bör börja gå att träna lite försiktigt om någon vecka. Lite rastlös och otålig börjar jag känna mig och jag antar att det är ett gott tecken :) Just nu längtar jag absolut inte tillbaka till jobbet. Det känns inte harmoniskt och det var det väl en stund sedan det gjorde i och för sig. Men det är sedan bara tre veckor kvar till semester för ytterligare en lång time-out. Om det sedan hjälper när det gäller människor som har svårt att respektera varandra och samarbeta vet jag inte.

Men jag har 4 dagars ledighet till att vila upp mig på och det känns bra. Skulle vilja bli lite bättre bara så att jag kan gå ut och gå lite mer i sommarvärmen :) Sedan är det bara att lite försiktigt börja ladda om med träningen för det som återstår av tävlingar och motionslopp den här säsongen och göra ett nytt försök 2015.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Blindtarmsoperation del IV

Nu är det måndag och snart dags att åka hem.Dagen började med att jag vaknade tidigt. Läkaren kommer och berättar att allt gick bra. Vi pratar om mediciner och recept, träning och viloperioder. Jag ska äta vanliga smärtstillande värktabletter men ber om recept på storpack och Morfintabletter mest för säkerhets skull. Jag får läkarintyg för att få tillbaka på försäkringen på de tävlingar jag inte kan delta i längre och sedan skiljs vi åt. Jag får också veta att jag blir utskriven idag och kunde känna en liten besvikelse över det. Nu många timmar senare känns det mer OK och platsen behövs bättre till andra.

Jag får börja äta frukost, filmjölk, müsli, kaffe och juice. Jag är väldigt mer pigg idag även om det gör ont som fan att resa sig. Men väl på benen går det ganska OK till toaletten och tillbaka.Min fru och 2 av mina döttrar kommer och den här gången är jag betydligt mer alert och vaken. Dom har med sig Pressbyråns kaffe och kanelbulle som jag nästan längtat mig tokig efter :)

På läkarens inrådan stapplar jag med dom ner till sjukhusets apotek för att hämta ut mina mediciner. Det är en ganska lång promenad som går långsamt och vacklande och drar i sårkanterna så det skär i magen. Jag känner mig ganska självironisk och döttrarna tycker jag är mest pinsam :) Trots det har jag för deras skull lagt sjukhusskjortan på hyllan och bytt till sportshorts och linne. Men de hasande stegen och långsamma typiska sjukhusgången är svår att göra något åt :)

Det är otroligt mycket folk i rörelse på ett så stort sjukhus och det är svårt att undvika att bli påsprungen hela tiden. Minsta rörelse vid huden på min mage gör helvetiskt ont! Vi går ut i solen en kort stund innan vi går tillbaka upp på avdelningen. Jag borstar tänderna och beställer lunch från en meny bestående av 6 rätter och mina kära familjemedlemmar åker hem igen.

Resten av eftermiddagen spenderar jag med att titta på ett antal avsnitt av Mot Alla Odds. Under den här tiden har jag hunnit med 7 avsnitt nu. Det visade sig vara ett bra sätt att fördriva tiden på. Jag har varit väldigt aktiv på min officiella Facebook-sida Mot Alla Odds Jocke och lagt ut bilder och svarat på kommentarer. Responsen har varit helt galet fin :)

Sedan var det dags för middag. Samma meny med 6 rätter och lika gott den här gången. Jag tittade på mer TV till maten. Nu har min fru och döttrar kommit igen för gemensam färd hem. Det blir buss hem till Handen.

Så när jag nu packat ihop mig för att gå och frågat det sista om mina stygn och bandage och fått en sista värktablett, känns det lite vemodigt att gå härifrån. Känner mig så glad över att jag tog beslutet att äntligen söka hjälp, glad för att det togs på allvar — varför det nu inte skulle göra det, och glad för ett så varmt och kompetent bemötande. Jag hade gärna legat kvar ett dygn till, mest för att det är lättare och mer OK att bara vara sjuk här. Man behöver bara röra sig från sängen till toaletten och kan annars bara vila. Hemma är det alltid något man ska göra eller det dåliga samvetet över de saker man brukar och borde göra.

Men givetvis är det skönt att komma hem. Sjukhuset är inget hotell och rent medicinskt tror jag det är farligt att patienter ligger kvar för länge med tanke på bakterier. Mot slutet av dagen fick jag dessutom en rumskamrat. Säkert inget fel på honom, verkade positiv och trevlig, men ingen egen kupé längre och då kändes det dags att lätta.

Så det här handlar nog mer om ett stort steg jag gjort för mig själv. Oräknerliga är de gånger jag legat i denna magkramp i flera dagar i streck och bara härdat ut. Hur många gånger efteråt har jag inte sagt till mig själv att nästa gång ska jag söka för det här var ingen lek!? Och när nästa gång kom blev det likadant. Kanske slipper jag det här nu framöver!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Blindtarmsoperation del III

God kväll. Nu är jag tillbaka på avdelningen och jag överlevde! Jag känner en stor skillnad i kroppen även om jag inte orkat känna efter så mycket ännu.

Färden ner till operation var lite ångestladdad. Jag fick jobba lite med mig själv för att hålla paniken på tillräckligt avstånd. Det gick ganska bra, jag kände mig i säkra och trygga händer, men ändå…

Från sängen fick jag själv krypa över på operationsbordet. Jag talade om för dom att jag har en tre veckor gammal fraktur på höger nyckelben så dom fick vara försiktiga när de lyfte tillbaka sen.

Sedan blev det aktivitet runt omkring. Jag fick kudde, värmande mössa på huvudet, EKG-lappar och sladdar på bröstet, filt och remmar över benen, stöd för armarna, smärtstillande i min nål i armen och personal som ständigt pratade lugnande. En höll mig på armen, en annan sprutade in medicin som jag inte skulle sova av ännu. Jag tänkte att det var trögt att andas ur syrgasmasken. Man fick liksom ta i för att dra in andetag. Jag trodde mer det skulle pysa och flöda syrgas och att det skulle vara lättare. Jag bestämde mig för att jag skulle se hur länge jag kunde hänga med, men nu såhär efteråt tror jag inte att jag minns att de sa när det var dags att sova. Det måste ha blivit en liten minneslucka där.

Nästa minne är från uppvaket, röster som sakta tonar in och jag har inga problem att förstå vart jag är. Gummituta på fingret som mäter syreupptagningen, två tunna slangar i näsan för syre och en blodtrycksmanschett på höger arm. Den startar med jämna mellanrum och när den klämmer åt max för att börja släppa på trycket igen, klämmer den så nålen i armväcket gör ont. Men jag orkar inte säga till.

En sköterska pratar med mig, säger något om att allt gått bra och frågar hur jag mår, att jag snart ska få komma tillbaka till avdelningen. En maskin bredvid mig piper för att något är fel, en sköterska kommer och ber mig ta djupa, lugna andetag. Maskinen slutar pipa. Efter en stund piper den igen och jag försöker komma ihåg att andas själv. Jag känner att jag tar grunda, lätta andetag och att maskinen klagar över syresättningen i min kropp. Ibland lyckas jag få tyst på eländet själv, ibland får sköterskan komma och påminna mig om att andas djupt. Jag vill fråga om varför det är så, vad jag har för puls och blodtryck, be henne flytta manschetten men jag orkar inte… Däremot känner jag att jag mår bra, att allt är lugnt.Klockan sägs vara halv nio och jag verkar ha legat här i två timmar.

Personalen från min avdelning kommer och hämtar mig och kör mig upp igen. Jag kommunicerar med de där hemma om att allt gått bra.

Nu har jag vaknat några timmar senare, känner mig nästan lite pigg en kort stund men behöver gå på toa och klarar inte att resa mig själv.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Blindtarmsoperation del II

Nu är det eftermiddag och snart dags för operation. Jag har träffat läkaren som ska skära i mig och hon verkar trevlig och heter Mathilda. Min första lite suddiga reflektion var att läkarna heter moderna saker nu för tiden :) Operationen skulle ha blivit av i förmiddags men några akuta saker kom före och det är helt OK för mig. Jag har visserligen ganska ont men känner mig väldigt nöjd med att ligga här. Personalen verkade lite förvånad över att jag tyckte det var så OK att vänta. Jag har inga problem att tänka mig in i vilken sorts operationer och patienter som skulle kunna gå före lite magvärk. Jag ligger ändå inte här och dör.

Den här dagen har varit väldigt konstig. Min fru och äldsta dotter har varit här och det var nog inte deras roligaste sjukbesök genom tiderna. Jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken. Det kunde bara slockna mitt i någonstans och jag kunde vara borta några sekunder och sedan tillbaka igen. Antagligen Morfinets kraft. De skrattade åt mig och pikade mig lite och till slut ledsnade jag, dom kunde lika gärna åka hem.

Jag har fått duscha idag inför operationen. När jag blev tillfrågad hur ont jag hade på den där skalan mellan 1 och 10, sa jag att det var 5 när jag reste mig och gick. Då blev dom förskräckta och stod och viskade lite utanför en stund och jag hörde fragment som duscha honom och så ont. Jag fick nästan känslan av att jag hade svarat fel och undrade om jag överdrivit. Hur ska jag veta vad 10 på skalan är, där det gör så ont så man inte står ut längre? När gör det det och vad gör man då? Jag tyckte jag var måttlig när jag sa en 5:a.

Så när det var dags för duschen fick jag förvisso duscha själv, men med personal i rummet. Jag bestämde mig lite smidigt där och då för att inte ens vara lite generad över att behöva klä av mig inför en främmande kvinna på ett sjukhus :) Men jag verkade sköta mig för jag fick genomföra tvättningen själv som är ganska noga inför operation.

Efter duschen fick jag sjukhuströja men konstigt nog inga underkläder :) Ett tag lät jag det vara men sen tog jag faktiskt på mig egna när mina anhöriga kom. Det kändes inte helt bekvämt att gå med rumpan bar under nattsärken :)

Men nu är det faktiskt dags för operation och den här gången blir det inte transport av någon vaktmästare utan personalen på avdelningen. Jag känner ett starkt obehag inför det här… Sövningen, att inte vakna igen, att inte ha kontrollen…

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Blindtarmsoperation

En natt som inlagd har passerat och jag känner mig groggy, trött och flummig. Inatt när jag blev inskriven var det ganska mycket intryck och saker som hände och det var bara skönt att låta det ske.

Jag har blivit inskriven på en avdelning, men på grund av platsbrist vårdas jag nu hos urulogen men som tydligen är vana vid kirurgpatienter då och då och jag har sannerligen inget att klaga på.

När ett biträde hämtade mig på akutmottagningen igår låg jag på sängen och lät mig tacksamt transporteras. Jag kände mig verkligen som ett kolli och hade inte minsta lust att gå själv. Men jag är inte så van att ligga ner och åka, så jag blev lite yr. Funderade på om det hade med synnedsättningen att göra. Själva förflyttningen i balanssinnet blev fel, alla hörselintryck jag är van vid under förflyttning blev också fel och alla kurvor blev också fel i balansen. Jag var ju inte medicinerad så någon sådan påverkan kan det inte ha varit. Kanske intrycken gick för fort, från att fundera över om jag skulle söka vård tills jag låg där på sängen och rullade genom gatorna i Huddinge sjukhus för att min hjärna skulle hinna smälta de nya förutsättningarna. Ändå kändes det bra. Nu får andra ta hand om det här för jag klarar det inte längre. Och känslan av alla dessa människor och prover, sängar och korridorer bara för min skull.

På avdelningen fick jag eget rum, en nål i armen och dropp. Inga sjukhuskläder konstigt nog, jag låg där i mina träningsbyxor och varma tröja med filt över mig och frös. Tempen gav utslag och jag fick nog någon värktablett också.

Jag vet inte exakt vad klockan var när sköterskan meddelade att jag skulle på röntgen om någon timme, men först behövde jag dricka 1,7 liter vatten utspätt med kontrastvätska för att man skulle kunna röntga tarmarna. Märkligt att det ska vara så svårt att dricka 1,7 liter vatten när man förr utan problem kunde dricka 5–6 öl. Fast kanske inte riktigt i det tempo det nu handlade om. Så mycket vatten på en timme dricker jag inte ens när jag tränar hårt.

Det var riktigt jobbigt. Inget illamående, bara full i magen och trots att jag skulle dricka ett glas var tionde minut, hann jag somna mellan gångerna och hon fick ständigt väcka mig men jag klarade verkligen inte att hålla mig vaken :)

Två toabesök senare, pinka som en kamel, samma vårdbiträde rullar mig genom gatorna i ett nattöde sjukhus till röntgen. En av dom två tjejerna som jobbar där, lutade sig fram och sa att det är en ära att ha dig här, såg dig på TV, det spred värme i kroppen och jag kunde bara le och säga tack, att jag var här för samma symptom som i sista avsnittet. Sedan rullade jag in i skiktröntgen, först utan kontrastvätska i blodet, sedan med men allt gick fort. Snart rullade samma vårdbiträde tillbaka mig till avdelningen och jag fick äntligen sova en stund.

En läkare kommer och meddelar resultatet av röntgen. Man har sett en inflammerad blindtarm och beslutat att ta bort den. Jag fick min första dos Morfin på många år. Jag kan bara säga att känslan mer gjorde mig fundersam än lycklig. Skrämd vore att överdriva, men att någon sprutar in något i armen som sekunder senare får det att snurra i huvudet gör att jag känner att jag inte har kontroll. Det tog längre tid för värken att försvinna än jag föreställt mig. Min tro har alltid varit att Morfin värkar direkt, men så kändes det inte. Snurrig, pirrig i kroppen och konstig men fortfarande ont ganska länge efteråt.

Nu mera sova…

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Akutbesök för magvärk

Bild: Joakim Nömell tar prover på akuten

Bild: Joakim Nömell på bår på akutmottagningen

Igår besök på Gröna Lund och allt frid och fröjd, idag kom den igen… Magvärken från helvetets avgrunder… Jag vaknade vid 4-tiden på natten av den begynnande smärtan och förstod genast vad klockan var slagen. Jag kunde bara hoppas att det skulle bli en light-version och inte som i januari i år då jag nog upplevde den värsta värken jag någonsin varit med om. Att jag inte åkte in akut då var ren idioti.

Och jag hade inte tänkt göra det idag heller. Jag vet egentligen inte varför. Sådär som man säger att alla äldre tänker, att man inte vill vara till besvär, att mina problem inte är något jämfört med alla andra som säkert sitter där på akuten och så vidare.

Men som värken nu byggdes upp under dagen och jag mindes tydligt rädslan från senast, tänkte på hur det höll på att förstöra mitt äventyr i Mot Alla Odds, så bestämde jag att nu fick det vara nog! Så vid midnatt tog jag en taxi till akutmottagningen på Huddinge och min äldsta dotter som varit den som tjatat mest att jag ska söka hjälp, följde med. På något vis känns det alltid lättare och så klart väldigt glad att hon oroar sig och bryr sig så.

Vid akutdisken där man ska förklara sitt problem oroar jag mig alltid för att de inte ska tro än. Varför vet jag inte, det finns liksom ingen grund för den känslan. Jag tyckte jag lät normal och kändes som om jag såg normal ut men svetten lackade om armar och handleder så när sjukhusbandet skulle på frågade sköterskan i receptionen om jag hade mycket ont :)

Sedan var det raka vägen till Ortopedakuten. Trots värken kunde jag kosta på mig ett ironiskt leende och kände verkligen motvilja i stegen. Här har jag ju varit alldeles nyligen och känslan av simulant trängde sig på igen. En ganska ologisk känsla för en som väldigt sällan under 40 år utnyttjat sjukvården. Var kommer den känslan ifrån? Det är ju det här jag betalar skatt för bland annat.

Jag fick omgående ett litet besöksrum där en sköterska tog blodtryck och blodprover och jag fick till och med lämna ett urinprov. Att dom tog mig på allvar var det ingen tvekan om. Direkt efter det fick jag ett större mottagningsrum där jag fick vänta på läkare. Hela processen hit har gått mycket fort.

Känslan av ironi, simulant och skam ökade när samma läkare som behandlade mig för mitt brutna nyckelben dök upp :) Jag simulerade ju inte då heller, men det kändes fel att ha behövt söka hjälp flera gånger inom loppet av några veckor.

Inte heller läkaren visade minsta antydan till det jag kände utan genomförde sin uppgift snabbt och proffsigt. Några ganska obehagliga magundersökningar som gjorde så ont att jag ofrivilligt höll på att sparka honom :) Hans sammantagna uppfattning och svaren på blodproverna som visade hög infektion, var att det var blindtarmsinflammation. Detta trots att hela nederdelen av buken, både mitten, höger och vänster sida värkte ungefär lika mycket vid det här laget. Men för min del fick han tro och göra vad han ville, bara det slutade omedelbums…

Beskedet jag nu får gläder mig faktiskt, jag blir inlagd. Jag känner att jag oroade mig för det, men oron för att bli hemskickad med någon allmän teori och ett recept värktabletter oroade mig så mycket mer. Klockan har slagit 02:30 och min dotter har just tagit en taxi hem. Jag känner ännu mer nu vilket stöd det var. Att behöva åka in själv hade känts… inte bra…

Jag lastas snart på en säng för transport till en avdelning.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .