Etikett: Barndomsminnen

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

Andra bloggar om: Barn, Skola, Tomteboda, Tomtebodaskolan, Stockholm, Solna, Minnen, Barndomsminnen

Idag är det 20 år sedan Estoniakatastrofen^W. Den drabbade aldrig mig speciellt nära, men har ändå följt mig genom åren i mina mardrömmar perioder av sorgsenhet och stress i livet. Då har en stormnatt ombord på Silja Somphoni ett par år tidigare då jag och min dåvarande flickvän var på förlovningsresa förvandlats till instängdheten ombord på en sjunkande färja.

Idag läste jag tillbaka i min dagbok om och vad jag i så fall skrev denna morgon. Och såhär står det:

*28/09/1994, onsdag, 09.19*
Inatt drömde jag något äckligt, att massor av folk blev mördade och jag och min lillebror var i en villa där dom mördade var och blodstanken kändes tydligt. Imorse när jag vaknade hade en färja sjunkit mellan Sverige och Estland med 800 personer ombord varav 90 är räddade. Man börjar bli orolig för att man är synsk. Usch va hemskt. Drömmarna hade inte samma innehåll, men dock ungefär samma innebörd! Läskigt att det kan bli på det viset. Sov bara tre timmar inatt, så jag är lite sliten.

Just det där med blodstanken minns jag tydligt. Jag har nog aldrig känt stark lukt av blod någon gång, ändå var jag övertygad om att det var just det där i drömmen. Jag minns hur rädd jag blev av att vakna upp efter en sådan dröm till de nyheter som spreds den morgonen.

Så idag går mina tankar till dom omkomna och alla anhöriga och nära. Lyssna gärna på Sveriges Radio P1 och P3 Dokumentärs program om olyckan, dom är mycket värda att lyssna på.

Andra bloggar om: Färja, Olycka, Estonia

Det var 1991 och vår i Österskär norr om Stockholm. Jag hade flyttat hit permanent från de småländska skogarna och jag hade fyllt 18 år. [Heta Linjen (telekommunikation)] var dåtidens sociala medie. Man ringde ett nummer och blev ihopkopplad med okända människor och man kunde prata med alla. För er som var med då minns säkert alla snuskgubbar som ringde. Det var som det är idag fast på internet och i större skala.

Jag hade egen telefonlinje hemma. Mina föräldrar ansåg att mitt dåvarande datoranvändande och kompispratande tog upp familjens telefon alldeles för mycket. Och visst ringde även jag Heta Linjen och det var roligt.

Oftast var det oseriöst trams. Jag och mina kompisar lekte unga tjejer och lockade snuskgubbarna att göra bort sig. Men några gånger blev det seriöst och trevligt och ledde vidare till vänskap.

Donna och Marina var två tjejer i min egen ålder från Huddinge. Vi pratade mycket på linjen innan vi bytte telefonnummer för att kunna prata direkt och utan att störas av andra. Bara processen att lämna ut sitt telefonnummer på en offentlig linje med massor med människor var ett projekt i sig. Vi ville ju inte att våra nummer skulle hamna i orätta händer. Vi pratade några dagar vid olika tillfällen och lämnade enstaka siffror varje gång tills vi till slut hade kompletta telefonnummer. Även idag kan jag tycka vi var oerhört smarta. Vi förstod helt klart faran med att numren skulle komma ut där. Även då fanns ju nummerupplysning.

Donna, som skulle uttalas ”Dåna” blev jag närmast vän med. Vi spenderade mycket tid i telefonen dag som natt och pratade om skola, fritid, musik, vänskap och kärlek. Vi pratade om familjetrassel och jag som just bytt familj hade stort behov av att prata med jämnåriga i liknande situationer. Om jag minns rätt var Donnas föräldrar skilda. Det var inte riktigt samma vardagsmat som det är idag när merparten av barnen i en skolklass verkar vara skilsmässobarn.

Men vi hade aldrig träffats. En gång, när jag, Donna, min kompis Martin och Marina pratade i gruppsamtal, bjöd de hem oss på spontan pizza när Donna hade ”F F”. Jag vet inte vem eller vilka som bangade, men jag tror jag var den som fegade ur och en av anledningarna var att Donna och Marina inte visste att jag var blind.

Det som med åren blivit ett så vanligt dilemma för mig, allt från kontakt med människor via internet till anställningsintervjuer var då helt nytt och blev för första gången ett problem för mig. Jag kunde kommunicera med de här tjejerna, vännerna utan att behöva tala om att jag hade ett handikapp. Jag kunde prata och skämta med de som vem som helst utan att behöva kämpa mot fördomar och rädslan att bli lämnad på grund av mitt handikapp.

Tiden gick och vi pratade länge, säkert flera månader och Donna började prata på allvar om att ses. Jag blev allt mer obekväm vart efter tiden gick. Ju längre, desto svårare blev det att säga jo du förresten, måste bara berätta att jag är blind, det gick inte…

Jag minns speciellt en dag när jag kom hem från skolan, då hade jag fått en nallebjörn och en röd ros som Donna varit där och lämnat vid mitt hus. Jag var i skolan då och när det blev sådär konkret blev jag livrädd att dom skulle upptäcka ”vem” jag var. Det var också stort på ett annat sätt. Det var första gången en seende flicka givit mig en ros. Men jag kände det som om jag lurat henne eftersom hon saknade en så stor pusselbit av vem jag var. Eller visste hon redan?

Så det är klart att hon tröttnade och vänskapen rann lika sakta ut i sanden som den byggts upp där på telefonlinjen. Jag gjorde det jag skulle, tränade, gick till skolan och hem igen med en klump tjock som en tegelsten i magen och till slut blev telefonen tystare och tystare.

Egentligen kan jag inte svära på att det jag sedan trodde egentligen hände. Donna hade sedan länge min adress eftersom vi länge pratat om att ses och hon redan varit där och lämnat en ros. En dag när jag gick från skolan som vanligt genom gatorna i Österskär, kom jag fram till infarten till vår stora tomt. Jag skulle som vanligt kolla posten i brevlådan och jag är helt säker på att någon stod där alldeles nära. Jag kunde höra hur någon tog några steg bort när jag närmade mig brevlådan. Jag kände närvaron, kände en svag lukt av någons parfym men inga obehagskänslor alls. Jag plockade sakta ur posten ur brevlådan, visste att jag borde säga något, hej kanske, för jag visste, eller trodde mig veta vem det var. Men jag vågade inte och förblev tyst.

Varför jag tyckte mig veta att det var Donna som stod där visste jag egentligen inte riktigt. Hon var ledsen och besviken för att jag inte verkade vilja ses och för att jag inte förklarade varför. När stressen över att jag snart måste berätta ökade, gjorde jag mig otrevlig. Jag gjorde allt för att stöta henne ifrån mig istället för att bara säga som det var. Kanske hade inte varit någon stor grej? Jag tyckte ändå att hon var annorlunda, inte lika ytlig som andra.

Efter den dagen hördes vi aldrig mer. Hon ringde inte mig, jag ringde inte henne och så vitt jag vet hörde jag heller aldrig av hennes väninna Marina. Min existens hade skapat osämja dem emellan vilket gjorde mig än mer bestämd att aldrig berätta, hellre offra vänskapen. Jag var övertygad om att om de visste att de slogs om en handikappad, blind kille, hade de genast blivit sams och enats igen om att han inte var något att ha.

Jag ska inte säga att det var där min dåliga självkänsla började för så var det så klart inte. Men det var första gången jag ställdes inför det problemet och gjorde ett val. Med åren blev det där vardag. Man chattar med någon som plötsligt vill fika och då har man inte sagt allt om sig själv. Man söker ett jobb och skriver man att man har ett handikapp blir man säkert inte kallad. Skriver man ingenting blir det jobbigt om man blir kallad. Alltid dessa båda dåliga val.

Det är klart att jag tänker på Donna och Marina. Jag minns de båda tydligt, Donnas röst minns jag fortfarande, självklart som den var då :) Jag hade länge ett band kvar från min telefonsvarare (ja vi hade sådana på den tiden med band i) där hon och andra pratade in långa meningslösa meddelanden när man hade tråkigt och den man ringde till inte svarade. Bandet fanns kvar genom ett par flyttar innan det försvann.

Jag minns tydligt för att det var just det där valet, för att det var en okänd kär vän som jag delade så mycket med men aldrig fick träffa. Alla dessa timmar och dagar i telefon utan att ses trots att det var Åkersberga och Huddinge.

Jag undrar vem hon är, vad hon gör idag och om det var hon som stod där vid brevlådan. Tanken slog mig när jag kom in med posten, att om det var hon, sa hon inget. Det blev i så fall en bekräftelse på att jag gjort rätt som inte sa något om mitt handikapp. Hon valde ju bort. Eller var det annat som gjorde att det blev så? Det är konstigt hur jag kunde tänka att ”hon valde bort” när det var jag som valde att inte berätta, att inte ge henne en chans att välja.

Om en liten internetfågel kvittrar i hennes öra, så är det här min hälsning och önskan att hon har det bra.

Andra bloggar om: Heta Linjen, Tonåring, Tonåringar, Barn, Ungdom, Barndomsminnen, Ungdomsminnen, Vänskap, Kärlek, Minnen, Åkersberga, Österskär, Huddinge, 1988, 1989, Handikapp, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionsnedsättning, Funktionshinder

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Minnen som bara kommer, från länge sedan, helt plötsligt och till synes utan anledning. Sådana minnen fascinerar mig och då får jag ett behov av att ta reda på mera.

1984: det är vår i Solna, en av de norra delarna av Stockholm. Där ligger Tomtebodaskolan^W, en specialskola för synskadade elever. Alldeles bredvid går en oändlig rad av järnvägspår med tåg som ständigt passerar. Invid järnvägen går gångvägen mellan skolans stora byggnad från 1800-talet och de ganska nybyggda elevhemmen. Vägen är förknippad med så många olika känslor från den tiden. Höst och blåst, ensamhet och kuslighet på väg hem en sen eftermiddag. Eller vår och sol, jag och mina kompisar i glatt prat och lek. Invid gångvägen går en träbana som går runt hela området som är gjord för att synskadade ska kunna åka rullskidor. Ibland passerar någon, ofta går vid på träbanan istället för vägen.

Det luktar starkt av Hägg som blommar och min tid på skolan är snart slut. Det är 1984, jag går i fjärde klass och ska snart integreras ut i vanlig skola på min hemort. Tomtebodaskolan kommer att stängas inom några år och bli ett resurscenter för lärare, elever, assistenter och föräldrar. Men om detta vet jag ingenting där jag går längs vägen. När jag tänker på framtiden är jag mest rädd för hur det ska bli.

M var en flicka som alla ansåg var konstig. Vi bodde på samma elevhem men jag minns inte när hon kom dit eller i vilken årskurs hon gick. Ibland var vi så få elever så att man slog ihop årskurser. Men M pratade bara med några få utvalda. Hon viskade till våra elevhemsföreståndare och lärare och pratade bara med en av eleverna, en annan flicka som hette A.

För mig var inte M konstigare än någon annan. Hon tilltalade mig, väckte min nyfikenhet och vilja att bli en av de utvalda som hon pratade med. Jag kände på mitt barnsliga sätt någon sorts ömhet eller vilja att bli vän med henne.

Men mitt sätt att närma mig henne var kanske inte det optimala. Jag retades. Som jag minns det snarare vänskapligt gnabbande än mobbande. Jag vet inte om hon uppfattade det så men jag ville ju inte såra, bara provocera henne att se mig, rubba henne ur balans för att få henne att säga något. Ändå kände jag respekt för den mystiska flickan och en vilja att dela hennes hemligheter och dela av mina som så få lyckats genomskåda.

Som jag minns det var det dagar kvar till avslutningen och vi alla skulle skiljas för alltid. Vi hade nog gått tillsammans till och från skolan en hel del, alltid tysta, eller hon var tyst och jag pratade. Men det gjorde ingenting för jag visste att hon lyssnade och jag tyckte om att ha den mystiska flickan vid min sida.

Exakt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt en dag, längs den där gångvägen med tågen på ena sidan och träbanan på den andra sidan började hon prata. Det var bara vi och känslan minns jag som så överrumplande men ändå så självklart. Hon kunde ha sagt något i stil med vackert väder idag och det luktar så gott av Häggen. Något sådant helt vardagligt efter alla år av tystnad.

Den sista tiden fram till det slutgiltiga avskedet kunde jag liksom inte tröttna på att höra hennes röst, inte tröttna på att vara utvald och hennes vän. Det var 1984 och jag var 11 år. Jag undrar så vart hon blev av?

Andra bloggar om: Barn, Skola, 1984, Tomteboda, Tomtebodaskolan, Stockholm, Solna, Lågstadiet, Mellanstadiet, Synskadade, Blinda, Minnen, Barndomsminnen

Posted from .

Många kanske tycker det är fånigt med sentimentalitet och att sitta och fundera på gamla minnen. Än mindre åka dit och gå i historiens vingslag. Men tiden går så fort och åren bara rinner fram och oftast bara lever man på utan en tanke på allt som hänt och lett dit man är och den man blivit. Jag är nog en som ganska ofta tänker tillbaka, leker om-lekar och funderar på alla människor man mött och haft roligt med, och vart de nu tagit vägen.

Facebook har varit ett bra svar på en del av alla dessa frågor men allt för ofta lägger man till gamla ungdomsvänner och sen händer inget mer. En del av dem träffar man och blir glad av och tycker det skulle vara roligt att fika och prata och minnas. Men den viljan tycks sällan delas.

Därför blev jag extra glad när det damp ner en kundorder i just Åkersberga där jag är uppväxt och spenderat större delen av min barn- och ungdomstid. Jag jobbar på en mer komplett berättelse om det under min egen sida och kanske fick jag just mer inspiration. Men jag kom dit till en ”söndagsfamilj” som det hette då. Idag skulle det väl mera kallas ”stödfamilj”. Efter att ha spenderat varje helg och många lov där, flyttade jag som 15-åring dit permanent från den småstad jag växt upp i.

Så när kundbesöket var avklarat alldeles nära min gamla högstadieskola kom så den vandring i minnenas spår som jag faktiskt längtat länge efter. Först avslutade jag ett bankärende med lokalkontoret som var min sista fysiska länk till orten. Sen gick jag och min kolega vägen längs Roslagsbanan^W ut mot Österskär^W som jag måste ha gått, cyklat och åkt moped och bil tusentals gånger.

Längs vägen kom skolbarn på cykel på väg hem, och den där oändlighetstanken slog mig — samma väg, samma cyklar och barn, bara 20 år senare och det gav nästan svindel =)

Vid stationen i Österskär stod lanthandeln kvar och när vi gick in för att köpa glass pratade de om hemkörning av mat till kunder. Möjligen var till och med samma personal kvar men jag är osäker på om kassadisken stod på samma ställe som sist, 1993 eller när det kan ha varit.

Sedan började det kännas konstigt i magen när vi gick Österskärsvägen vidare upp förbi tågstationen, svängde in på Angantyrvägen och sedan höger mot min gamla gata. Samma väg som jag måste ha gått tusentals gånger till och från tåget. Avståndet i fötterna stämde inte med minnesbilderna, backarna var branta, men inte lika branta som dåmen jag skulle kunna gå ”hem” i sömnen än idag!

Plötsligt stod jag utanför garageuppfarten, en lång allé ner mot ett stort rött hus med lekstuga på tomten och jag väntade på att möta mig själv och mina syskon, mopeder och brorsans gamla Bubbla, eller den lilla traktor som en gång vart en åkgräsklippare vi körde runt på och som jag blev så ledsen när vi sålde. En nästan oemotståndlig lust att gå in och ringa på och säga ”hej, jag har bott här, får jag titta in?” Fast jag antar att man inte kan göra så, eller kan man det???

En stor klump i magen och svid bakom ögonlocken — fånigt men det var så det var. Det skulle ta mig massor med sidor att beskriva alla de minnen som for genom huvudet den minut vi stod där. Jag minns första dagen på besök, mitt rum i detalj, min första och andra flickvän, när jag kom hem och huset höll på att börja brinna på grund av en telefonkatalog på en spisplatta. Hade jag kommit hem en stund senare hade inte det röda huset stått där!

Självklart minns jag äldsta syrrans pojkvän Frasse som jag avgudade, han som fick mig att lyssna på Bruce Springsteen! Han fick mig att än idag få tårar i ögonen av låten Cover Me från plattan ”Born in the USA”. Men bäst var och är nu Downbound Train från samma platta som på något underligt sätt — trots att jag inte fattade ett ord av texten, fick mig att känna av den längtan som fört mig ända dit där jag då låg i mitt pojkrum med kassettbandspelaren på högsta volym! Hade jag haft låten i öronen där jag stod, hade jag gråtit!

Självklart minns jag ”mina” hundar Ruffa som var en Labrador och Zazza som var en Golden Retriever. Zazza var egentligen syrrans men under en tid hade jag hand om henne. Då hjälpte hon mig hitta dörrarna på Roslagsbanans nya tåg och även följa spärrlinjerna på tunnelbaneperrongerna. Hon kunde lite av det våra ledarhundar kan idag. Hon förstod alla mina problem! Hon kunde sitta och lyssna länge och sen när jag var klar, ge en puss och gå, ungefär som om hon sa ”ja ja, jag är här och det fixar sig, det mesta fixar sig!”

Känslan var stark, som en fysisk beröring från den människa som nog betytt mest i mitt liv. Jag stod där vid brevlådan där hon kanske stod innan jag slarvade bort det vi hade och höll på att bygga upp. Någon dag ska jag hitta Henne, men det blir kanske en egen historia.

Mer minnen får inte plats här, för sen gick vi ner mot havet och småbåtshamnen. Där sjösatte vi och tog upp vår båt, en Windy 22 DC som jag själv har idag, som om även den cirkeln blivit sluten. Där körde vi snöscooter på vintrarna och radiostyrd metanoldriven bil på isen på vintrarna.

Efter en kort stund i solen på bänken var jag tvungen att sticka hål på bubblan. Tiden rann iväg och jag gick mot tågstationen igen. Där stod jag och väntade på tåget som jag gjort tusentals gånger förut. Minnet av den gången då jag skulle till min första riktiga flickvän på ”föräldrarfritt” första gången. Jag var 17 år och det var Valborg och min bror vinkade av mig med alla goda råd småbröder behöver =)

Stationernas ordning var väl lite ringrostigt men tågets skakningar, ljud och svängar var välbekanta. Vid nästan varje station fanns minnen och namn, människor jag skulle vilja veta vad det blev av. Speciellt vid Rydbo och Djursholms Ösby.

Jag är bara så oändligt tacksam för allt detta, glad att det hänt, vet att det påverkat mitt liv och bara ”Gud” vet hur det slutat annars. Det är bara det att jag tror inte att dom vet om det — jag har aldrig sagt det!

Såhär gick jag, och en sak är säker, jag ska tillbaka och minnas mer och visa mina barn!

Andra bloggar om: Barndom, Barndomsminnen, Ungdom, Ungdomstid, Nostalgi, Nostalgisk, Sentimental, Sentimentalitet, Åkersberga, Österskär, Österåker, Söraskolan, röllingby Gymnasium, Lanthandel

Posted from Åkersberga, Stockholm County, Sweden.