Det var nära ögat en gång… del II

Det var hösten 1995 och jag var 22 år. Jag var inte speciellt onykter även om jag och ”Greven” varit på lokal och svingat några bägare. Däremot var klockan mycket. Krogarna med 5-tillstånd hade stänkt och vi var på väg hem från city. Av någon anledning hade jag lämnat ledarhunden hemma. Antagligen hade vi varit på stökiga ställen och hunden fick vila hemma. Jag hade vid det laget varit ledarhundsförare i två och ett halvt år redan och var märkbart sämre på att använda den vita käppen. Det och inverkan av några öl och bristande fokus var nära att kosta mig livet den natten.

Jag och ”Greven” hade hittat en ny bekantskap på krogen vi gjorde sällskap med. Vi skrattade och stojade ner på T-centralens gröna linje mot Farsta. Jag följde perrongkanten med vita käppen precis som vanligt. Nära tunnelbanan skärpte jag mig alltid även med några pilsner i kroppen.

När tåget hördes borta i tunneln gjorde jag som alltid, släppte perrongkanten och tog tre steg in på perrongen bort från spåret. Tåget kom farande och stannade och öppnade dörrarna. Det var dom där gamla tågen med mellanrum mellan vagnarna man bara ser ibland idag.

Jag hamnade mellan två dörrar och började följa kanten och tåget för att komma till nästa dörr. Den här sekvensen kommer jag ihåg som om den var igår. Mina vänner säger något till vänster om mig, tåget är till höger. Jag vänder mig lite åt vänster för att svara samtidigt som min hörsel uppfattar ett tomrum till höger som jag genast tolkar som dörren in i vagnen. Fortfarande pratande med mina vänner tar jag ett steg åt höger för att kliva in i vagnen och känner hur blodet fryser till is när marken försvinner under fötterna.

Jag faller ut åt höger, landar med sidan av bröstkorgen tvärs över kopplingen mellan dom båda vagnarna och där blir jag hängande åtminstone med en fot kvar på perronggolvet. Jag ligger helt utsträckt, hör brummandet från tåget och pysandet från lufttryckssystemet och känner lukten av varm tunnelbana och elektricitet. Jag tänker att jag har ansiktet mindre än en meter från skenan med starkström och tippar jag över landar jag rakt över skenan.

Det känns som om jag blir hängande där en evighet. Jag tänker att ”nu åker tåget iväg och jag åker ner mellan vagnarna!” Min kompis Greven som själv är blind uppfattade nog aldrig vad som hände. Jag säger ”hjälp för fan!” och sträcker en hand mot perrongen. Någon, förmodligen vår nya bekantskap tar tag och rycker upp mig på perrongen igen. Snabbt springer vi in genom dörren in i vagnen och tåget far söderut. Hela förloppet tar mindre än 20 sekunder. Jag uppfattar inte att någon säger något, allt förutom tåget är helt tyst. Det kan vara i mitt huvud eller alla resenärer som tillfälligt blivit helt tysta både på perrongen och inne i tåget.

Kallsvetten rinner längs ryggraden och vi sitter tysta länge. ”Fy fan” upprepar jag flera gånger tyst för mig själv, det finns inte så mycket annat att säga. Om jag varit det minsta onykter tidigare, är kroppen nu urblåst på varje promille och den rädsla jag känner lång, lång tid efteråt går aldrig att beskriva.

Även om mitt snabba liv inte riktigt skulle ta slut där och då, så var det en väckarklocka. Jag insåg att detta var andra gången jag varit så fruktansvärt nära döden och även den första gången var det på grund av tåg. Ena gången var det trötthet och andra gången alkohol som bidrog till bristande uppmärksamhet.

Många år senare får jag en plötslig flashback på T-centralen. Jag är utan ledarhunden av någon anledning och kommer med tunnelbanan. Jag ska ta mig upp två perronger för att möta ledsagare vid spärrarna. Mitt på den övre perrongen kommer tåg på båda sidorna om mig samtidigt. Det slår ut min hörsel och jag blir vimmelkantig och osäker på vart på perrongen jag befinner mig. En känsla av att båda tågen drar mig till sig. Det var i modern tid så taktila markeringar i golvet vid perrongkanterna fanns och jag visste att jag inte var nära någon av dom. Men allt blod försvann ur huvudet och jag började vackla. Antagligen såg jag skräckslagen och blek ut, för genast kom en kvinna fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen upp och bort från tågen.

Jag skickade alla varma tankar i världen till mina vackra, fina, duktiga ledarhundar som varje dag hjälper mig i den här miljön. Med hunden vid min sida känner jag mig aldrig rädd och osäker, aldrig någon oro eller rädsla för att plötsligt trampa luft eller hamna för nära ett förbrukande tåg. Jag bestämde mig för att aldrig mera någonsin åka tunnelbana ensam utan hunden vid min sida.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholms län, Sweden.

Det var nära ögat en gång…

Idag minns jag den 14:e februari 1994 när jag stod på perrongen på Karlbergs station och väntade på pendeltåget. Det fanns inga likheter med den gången i övrigt förutom att jag tänkte på att just Karlbergs station har en ganska smal perrong.

Det har varit riktigt nära ögat två gånger i livet. Den ena var en händelse som utspelade sig 1995 på centralens tunnelbanestation men det är en egen historia som kanske berättas framöver.

Jag är van resenär av kommunala färdmedel. Även tiden före min första ledarhund 1993 åkte jag mycket tåg, framför allt längs Roslagsbanans Österskärslinje. Då fanns inga ledstråk längs dom vita linjerna på perrongerna men det var mycket mindre folk än vad det är idag.

Den 14:e februari 1994 gick jag från min praktik på Österåkers Dykarskola en timme tidigare för att åka in till Stockholm och träna med en kompis. Jag och ledarhunden gick som vanligt till stationen i Åkersberga. Jag skrev i min dagbok dagen efter att jag hade tankarna på annat håll vilket jag normalt inte tillåter mig själv när jag rör mig bland tåg och tunnelbanor. Då gäller det att vara fokuserad. Annars kan det hända som höll på att hända.

Perrongen var smal så jag brukade stå lutad mot ett räcke för att vara på säkert avstånd från perrongkanten. Jag slarvade denna dag.

Tåget kom i hög fart från vänster och Österskärshållet. Ljudet av tåget dämpades av snön och det frasade från luftledningen sådär som det kan göra kalla dagar.

Nästa hörselintryck är ett antal människor i närheten som drar efter andan, det var ett tydligt och klart hörbart ljud men ingen skrek. Jag fattade inte alls att det handlade om mig. Nästa ljud är någon som vrålar från tåget, ett dämpat ljud och ett hysteriskt bultande i lokets vindruta.

Först när loket passerar mig på några få decimeters håll förstod jag hur nära döden jag varit, att människornas andhämtning rörde mig.

Några snabba steg bakåt, slog ryggen i räcket som jag borde lutat mig emot från början. Väl ombord på tåget halvvägs in mot Stockholm kom chocken.

Idag finns händelsen alltid med om än omedvetet. Dom linjerna längs perrongens kanter som man kan känna med fötterna eller vita käppen har tillkommit sedan dess och är till stor hjälp. Samtidigt har antalet resenärer ökat väldigt mycket sedan dess och trängseln och stressen är farlig. Men det är vardag för oss med synnedsättning.

Ändå älskar jag att åka tåg, tunnelbana och buss som alla andra, hellre än att åka färdtjänst.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Flickorna på andra sidan staketet

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

I min dagbok om Estoniakatastrofen

Idag är det 20 år sedan EstoniakatastrofenW. Den drabbade aldrig mig speciellt nära, men har ändå följt mig genom åren i mina mardrömmar perioder av sorgsenhet och stress i livet. Då har en stormnatt ombord på Silja Somphoni ett par år tidigare då jag och min dåvarande flickvän var på förlovningsresa förvandlats till instängdheten ombord på en sjunkande färja.

Idag läste jag tillbaka i min dagbok om och vad jag i så fall skrev denna morgon. Och såhär står det:

*28/09/1994, onsdag, 09.19*
Inatt drömde jag något äckligt, att massor av folk blev mördade och jag och min lillebror var i en villa där dom mördade var och blodstanken kändes tydligt. Imorse när jag vaknade hade en färja sjunkit mellan Sverige och Estland med 800 personer ombord varav 90 är räddade. Man börjar bli orolig för att man är synsk. Usch va hemskt. Drömmarna hade inte samma innehåll, men dock ungefär samma innebörd! Läskigt att det kan bli på det viset. Sov bara tre timmar inatt, så jag är lite sliten.

Just det där med blodstanken minns jag tydligt. Jag har nog aldrig känt stark lukt av blod någon gång, ändå var jag övertygad om att det var just det där i drömmen. Jag minns hur rädd jag blev av att vakna upp efter en sådan dröm till de nyheter som spreds den morgonen.

Så idag går mina tankar till dom omkomna och alla anhöriga och nära. Lyssna gärna på Sveriges Radio P1 och P3 Dokumentärs program om olyckan, dom är mycket värda att lyssna på.

Andra bloggar om: , ,

Flickorna på Heta Linjen

Det var 1991 och vår i Österskär norr om Stockholm. Jag hade flyttat hit permanent från de småländska skogarna och jag hade fyllt 18 år. [Heta Linjen (telekommunikation)] var dåtidens sociala medie. Man ringde ett nummer och blev ihopkopplad med okända människor och man kunde prata med alla. För er som var med då minns säkert alla snuskgubbar som ringde. Det var som det är idag fast på internet och i större skala.

Jag hade egen telefonlinje hemma. Mina föräldrar ansåg att mitt dåvarande datoranvändande och kompispratande tog upp familjens telefon alldeles för mycket. Och visst ringde även jag Heta Linjen och det var roligt.

Oftast var det oseriöst trams. Jag och mina kompisar lekte unga tjejer och lockade snuskgubbarna att göra bort sig. Men några gånger blev det seriöst och trevligt och ledde vidare till vänskap.

Donna och Marina var två tjejer i min egen ålder från Huddinge. Vi pratade mycket på linjen innan vi bytte telefonnummer för att kunna prata direkt och utan att störas av andra. Bara processen att lämna ut sitt telefonnummer på en offentlig linje med massor med människor var ett projekt i sig. Vi ville ju inte att våra nummer skulle hamna i orätta händer. Vi pratade några dagar vid olika tillfällen och lämnade enstaka siffror varje gång tills vi till slut hade kompletta telefonnummer. Även idag kan jag tycka vi var oerhört smarta. Vi förstod helt klart faran med att numren skulle komma ut där. Även då fanns ju nummerupplysning.

Donna, som skulle uttalas ”Dåna” blev jag närmast vän med. Vi spenderade mycket tid i telefonen dag som natt och pratade om skola, fritid, musik, vänskap och kärlek. Vi pratade om familjetrassel och jag som just bytt familj hade stort behov av att prata med jämnåriga i liknande situationer. Om jag minns rätt var Donnas föräldrar skilda. Det var inte riktigt samma vardagsmat som det är idag när merparten av barnen i en skolklass verkar vara skilsmässobarn.

Men vi hade aldrig träffats. En gång, när jag, Donna, min kompis Martin och Marina pratade i gruppsamtal, bjöd de hem oss på spontan pizza när Donna hade ”F F”. Jag vet inte vem eller vilka som bangade, men jag tror jag var den som fegade ur och en av anledningarna var att Donna och Marina inte visste att jag var blind.

Det som med åren blivit ett så vanligt dilemma för mig, allt från kontakt med människor via internet till anställningsintervjuer var då helt nytt och blev för första gången ett problem för mig. Jag kunde kommunicera med de här tjejerna, vännerna utan att behöva tala om att jag hade ett handikapp. Jag kunde prata och skämta med de som vem som helst utan att behöva kämpa mot fördomar och rädslan att bli lämnad på grund av mitt handikapp.

Tiden gick och vi pratade länge, säkert flera månader och Donna började prata på allvar om att ses. Jag blev allt mer obekväm vart efter tiden gick. Ju längre, desto svårare blev det att säga jo du förresten, måste bara berätta att jag är blind, det gick inte…

Jag minns speciellt en dag när jag kom hem från skolan, då hade jag fått en nallebjörn och en röd ros som Donna varit där och lämnat vid mitt hus. Jag var i skolan då och när det blev sådär konkret blev jag livrädd att dom skulle upptäcka ”vem” jag var. Det var också stort på ett annat sätt. Det var första gången en seende flicka givit mig en ros. Men jag kände det som om jag lurat henne eftersom hon saknade en så stor pusselbit av vem jag var. Eller visste hon redan?

Så det är klart att hon tröttnade och vänskapen rann lika sakta ut i sanden som den byggts upp där på telefonlinjen. Jag gjorde det jag skulle, tränade, gick till skolan och hem igen med en klump tjock som en tegelsten i magen och till slut blev telefonen tystare och tystare.

Egentligen kan jag inte svära på att det jag sedan trodde egentligen hände. Donna hade sedan länge min adress eftersom vi länge pratat om att ses och hon redan varit där och lämnat en ros. En dag när jag gick från skolan som vanligt genom gatorna i Österskär, kom jag fram till infarten till vår stora tomt. Jag skulle som vanligt kolla posten i brevlådan och jag är helt säker på att någon stod där alldeles nära. Jag kunde höra hur någon tog några steg bort när jag närmade mig brevlådan. Jag kände närvaron, kände en svag lukt av någons parfym men inga obehagskänslor alls. Jag plockade sakta ur posten ur brevlådan, visste att jag borde säga något, hej kanske, för jag visste, eller trodde mig veta vem det var. Men jag vågade inte och förblev tyst.

Varför jag tyckte mig veta att det var Donna som stod där visste jag egentligen inte riktigt. Hon var ledsen och besviken för att jag inte verkade vilja ses och för att jag inte förklarade varför. När stressen över att jag snart måste berätta ökade, gjorde jag mig otrevlig. Jag gjorde allt för att stöta henne ifrån mig istället för att bara säga som det var. Kanske hade inte varit någon stor grej? Jag tyckte ändå att hon var annorlunda, inte lika ytlig som andra.

Efter den dagen hördes vi aldrig mer. Hon ringde inte mig, jag ringde inte henne och så vitt jag vet hörde jag heller aldrig av hennes väninna Marina. Min existens hade skapat osämja dem emellan vilket gjorde mig än mer bestämd att aldrig berätta, hellre offra vänskapen. Jag var övertygad om att om de visste att de slogs om en handikappad, blind kille, hade de genast blivit sams och enats igen om att han inte var något att ha.

Jag ska inte säga att det var där min dåliga självkänsla började för så var det så klart inte. Men det var första gången jag ställdes inför det problemet och gjorde ett val. Med åren blev det där vardag. Man chattar med någon som plötsligt vill fika och då har man inte sagt allt om sig själv. Man söker ett jobb och skriver man att man har ett handikapp blir man säkert inte kallad. Skriver man ingenting blir det jobbigt om man blir kallad. Alltid dessa båda dåliga val.

Det är klart att jag tänker på Donna och Marina. Jag minns de båda tydligt, Donnas röst minns jag fortfarande, självklart som den var då :) Jag hade länge ett band kvar från min telefonsvarare (ja vi hade sådana på den tiden med band i) där hon och andra pratade in långa meningslösa meddelanden när man hade tråkigt och den man ringde till inte svarade. Bandet fanns kvar genom ett par flyttar innan det försvann.

Jag minns tydligt för att det var just det där valet, för att det var en okänd kär vän som jag delade så mycket med men aldrig fick träffa. Alla dessa timmar och dagar i telefon utan att ses trots att det var Åkersberga och Huddinge.

Jag undrar vem hon är, vad hon gör idag och om det var hon som stod där vid brevlådan. Tanken slog mig när jag kom in med posten, att om det var hon, sa hon inget. Det blev i så fall en bekräftelse på att jag gjort rätt som inte sa något om mitt handikapp. Hon valde ju bort. Eller var det annat som gjorde att det blev så? Det är konstigt hur jag kunde tänka att ”hon valde bort” när det var jag som valde att inte berätta, att inte ge henne en chans att välja.

Om en liten internetfågel kvittrar i hennes öra, så är det här min hälsning och önskan att hon har det bra.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Flickan utan ord

Minnen som bara kommer, från länge sedan, helt plötsligt och till synes utan anledning. Sådana minnen fascinerar mig och då får jag ett behov av att ta reda på mera.

1984: det är vår i Solna, en av de norra delarna av Stockholm. Där ligger TomtebodaskolanW, en specialskola för synskadade elever. Alldeles bredvid går en oändlig rad av järnvägspår med tåg som ständigt passerar. Invid järnvägen går gångvägen mellan skolans stora byggnad från 1800-talet och de ganska nybyggda elevhemmen. Vägen är förknippad med så många olika känslor från den tiden. Höst och blåst, ensamhet och kuslighet på väg hem en sen eftermiddag. Eller vår och sol, jag och mina kompisar i glatt prat och lek. Invid gångvägen går en träbana som går runt hela området som är gjord för att synskadade ska kunna åka rullskidor. Ibland passerar någon, ofta går vid på träbanan istället för vägen.

Det luktar starkt av Hägg som blommar och min tid på skolan är snart slut. Det är 1984, jag går i fjärde klass och ska snart integreras ut i vanlig skola på min hemort. Tomtebodaskolan kommer att stängas inom några år och bli ett resurscenter för lärare, elever, assistenter och föräldrar. Men om detta vet jag ingenting där jag går längs vägen. När jag tänker på framtiden är jag mest rädd för hur det ska bli.

M var en flicka som alla ansåg var konstig. Vi bodde på samma elevhem men jag minns inte när hon kom dit eller i vilken årskurs hon gick. Ibland var vi så få elever så att man slog ihop årskurser. Men M pratade bara med några få utvalda. Hon viskade till våra elevhemsföreståndare och lärare och pratade bara med en av eleverna, en annan flicka som hette A.

För mig var inte M konstigare än någon annan. Hon tilltalade mig, väckte min nyfikenhet och vilja att bli en av de utvalda som hon pratade med. Jag kände på mitt barnsliga sätt någon sorts ömhet eller vilja att bli vän med henne.

Men mitt sätt att närma mig henne var kanske inte det optimala. Jag retades. Som jag minns det snarare vänskapligt gnabbande än mobbande. Jag vet inte om hon uppfattade det så men jag ville ju inte såra, bara provocera henne att se mig, rubba henne ur balans för att få henne att säga något. Ändå kände jag respekt för den mystiska flickan och en vilja att dela hennes hemligheter och dela av mina som så få lyckats genomskåda.

Som jag minns det var det dagar kvar till avslutningen och vi alla skulle skiljas för alltid. Vi hade nog gått tillsammans till och från skolan en hel del, alltid tysta, eller hon var tyst och jag pratade. Men det gjorde ingenting för jag visste att hon lyssnade och jag tyckte om att ha den mystiska flickan vid min sida.

Exakt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt en dag, längs den där gångvägen med tågen på ena sidan och träbanan på den andra sidan började hon prata. Det var bara vi och känslan minns jag som så överrumplande men ändå så självklart. Hon kunde ha sagt något i stil med vackert väder idag och det luktar så gott av Häggen. Något sådant helt vardagligt efter alla år av tystnad.

Den sista tiden fram till det slutgiltiga avskedet kunde jag liksom inte tröttna på att höra hennes röst, inte tröttna på att vara utvald och hennes vän. Det var 1984 och jag var 11 år. Jag undrar så vart hon blev av?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Minnen och musik, Mauro Scocco – Sarah

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

”Sarah, vilken landsplåga!” tänker många. 1988 när Mauro ScoccoW släppte skivan med samma namn var Mauro och gruppen RatataW min favoritmusik liksom Eldkvarn, Lustans Lakejer och så klart Gyllene Tider.

Det var ju den där sommaren 1988, då jag rymde hemifrån. Jag har skrivit om den förr och man kan läsa mer på min sida.

Det var enormt mycket som hände då både i kroppen och min omvärld. Idag kan jag fascineras över hur mycket jag ändå tålde att gå igenom men det gick och jag är tacksam för det. Det vi har upplevt och det som har hänt leder oss till det som är idag. Och hade det bitterljuva inte varit, hade jag inte heller varit här där jag är nu, och min fru hade kanske varit någon annan, i en annan stad, helt andra barn… Så visst är jag tacksam trots allt!

Men det var mycket som hände då. Jag bytte skola, fick ny klass och nya vänner i mitt nya liv, mitt i kaoset. Jag har skrivit om Sara förut och vilken betydelse den vänskapen fick för mitt fortsatta liv. Sara är som andra en sådan där ”om inte”-händelse. ”Om inte” så hade saker sett annorlunda ut helt säkert.

Den här låten får mig att väldigt detaljrikt minnas de där första nervösa dagarna i en ny skola. Särskilt, det måste ha varit första dagen, när jag inte ens visste om jag satt bredvid en tjej eller kille och behövde gå på toaletten akut under en lektion. Jag frågade den bredvid om den kunde visa mig vägen dit och efter det var hon min enda riktiga vän i klassen. Jag kom in i en pubertetskrisande åttondeklass, jag var ett pubertetskrisande monster själv som dessutom hade annat att slåss med men hon var bara lugn, varm, snäll och vänlig, alltid!

De andra tråkade henne så klart med ”Sarah, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet vid Seven Eleven”. Men jag lät min vattentäta Sony Walkman-freestyle snurra och lyssnade och drömde :)

Den här låten får mig också att minnas hennes röst helt exakt. Åtminstone som den lät när hon var 15 och 16, doften och första gången hon var hemma i vårt hus och vi pluggade tillsammans.

Så för Österskär, Åkersberga, Rydbo, Söraskolan och Sara och jag tycker låten fortfarande är bra :)

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Minnen och musik, Eldkvarn – Cirkus Broadway

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Det var sommar och det var 1989. Jag var 16 år gammal och bosatt permanent i Stockholm, Åkersberga sedan ett år tillbaka.Det vore att överdriva att säga att livet ordnat upp sig, men det var åtminstone lite lugnare omkring mig.I min skivsamling radade de upp sig, Eldkvarn, Ratata, Joakim Thåström, Roxette och Marie Fredriksson, Peter LeMarc och Wilmer X. Där stod annat också så klart men dessa stod ihop. Och som om det var meningen, köpte min syster Camilla biljetter till Cirkus Broadway. Det var en jätteturné där Eldkvarn spelade med en rad andra artister i ett cirkustält i Stockholm och Göteborg. Det var min första stora konsert och favoriterna bara radade upp sig en efter en och det var magiskt. När jag efteråt tillfrågades hur det var, var det svårt att med ord beskriva lyckan!

Det är naturligtvis omöjligt att välja något från den dubbel-CD som släpptes 1989, men eftersom skivan i dagsläget inte finns på Spotify så får det bli en live-inspelning från Uppsala 1994 istället.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Minnen och musik, Saint Louis Blues

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Året var 1984 och jag gick ut fjärde klass på TomtebodaskolanW i Solna. Det skulle bli mitt sista år innan jag skulle integreras ut i vanlig skola på min hemort Ankarsrum i Småland och Tomtebodaskolan skulle stängas 2 år senare när de sista eleverna gått ut.

Mycket kan man säga om den tiden, men just i det här sammanhanget tänkte jag bara nämna en av våra lärarinnor Maj som ofta spelade piano och det var omöjligt att inte älska det. Den av lärarna som ändå gjorde starkast intryck på mig var musikläraren Lasse. Det var lite speciellt med honom, på ett bra sätt. Jag vet inte hur länge han arbetat där när jag började 1980, men det kan inte varit länge. Han kändes modern och bra och inte lika instutisionsskadad som andra lärare och elever kunde vara och tänkte inte gammalmodigt. Han var en äkta musiklärare för han blev glad, sprallig och tårögd av musik vi skapade tillsammans. Jag fastnade tidigt för elbas och min bästa kompis Daniel fastnade bakom trummorna. Han kunde ryta när vi flippade ur, dock helt utan agg och ilska ”grabbar för tusan, inga trumsolon och krescendon nu!” Det blev ett stående minne av den tiden med så mycket kreativ glädje.

Lasse sa att han såg något hos mig så det blev enskilda lektioner. Jag tror även Daniel fick det eftersom han var otroligt duktig slagverkare ung som han var. Men på mina och Lasses lektioner var det piano och elbas för hela slanten och blues-12:or :) Och när gunget var som bäst och riffen och slingorna satt perfekt kunde han skrika rakt ut av glädje :)

Avslutningsdagen 1984 kom och det var oerhört svårt. Att lämna tryggheten och vännerna och ge sig ut i den stora otrygga och som det sen skulle visa sig, ganska onda världen.

Det var brukligt att skolan delade ut stipendium till elever som utmärkt sig speciellt. Jag fick en alldeles ny elbas med förstärkare som måste ha kostat otroliga pengar och musikläraren Lasses enda önskemål var en sista 12:a inför föräldrar, elever och lärare på avslutningen. Vi spelade som aldrig förr och Lasses ögon var tårfyllda. Men där tog en period i livet slut. Elbasen stod bredvid mig i baksätet i bilen hela vägen hem och jag kunde inte ta händerna ifrån den.

Hur det gick sen? Elbasen hade jag kvar många år till men jag bytte instrument till gitarr. Det var lite ensamt att spela elbas och i ensemblen i den nya skolan passade inte elbas särskilt bra. Men jag blev inget gitarrgeni :)

http://open.spotify.com/track/05tQDBdilAsV09YheedqiR

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Minnen och musik, Lustans Lakejer – Stormen

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Den här låten har väldigt starka band till sommaren och hösten 1988. Jag kommer ofta tillbaka till den sommaren när jag tänker på musik och annat som påverkat mig väldigt starkt.

Jag rymde hemifrån den sommaren och hade det väldigt svårt med föräldrar som ömsom bad att jag skulle komma hem igen och ömsom hotade med att hämta tillbaka mig och då… Under hösten blev det rättegång mellan min fostermor och biologiska mor som slutade i en dom om LVU. Det var väldigt skönt för mig men oerhört tragiskt när min biologiska mor gick därifrån besegrad och fråntagen ett barn. Stockholms Tingsrätt var så stor och pampig och hon var så liten.

Det var för mycket den hösten, både onda och goda saker om vart annat. Allt det tråkiga, rädslan, hoten, nya vänner, trevande steg i kärlekens tecken och mängder med roliga fritidsaktiviteter och människor som brydde om mig. Det var en sådan blandning mellan socker och surt att det var svårt för en 15-åring att hantera. Samtidigt kände jag mig så lycklig och lättad och ingen kom nog på tanken att jag kanske behövde hjälp. Jag försökte själv söka hjälp via Alateen som var en stödorganisation för tonåringar som var barn till dysfunktionella familjer, men efter att ha gått på några möten slutade jag gå dit. Jag kände mig fortfarande stark av kicken att ha bytt liv och var kanske inte redo ännu.

Nätterna var värst. Rädslan att något skulle hända, någon skulle komma nattetid rev och skar i mig. Varje bil som passerade ute på gatan fick mig att dra täcket över huvudet och hålla andan. Jag var tvungen att ha musik på hela nätterna för att hålla ljuden borta. Och när jag somnat ifrån musiken kom ibland min fosterpappa in och stängde ner stereoanläggningen som säkert då drog lika mycket ström som ett helt hushåll gör idag :) Då var det som i textraden som snurrade på skivtallriken från låten Stormen på skivan Sinnenas Rike:

När jag var liten och låg där vaken långt in på natten,
så kom min far och sa ”försök kom till ro”.
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret.
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor.
”Pappa vad är det för djävul som inuti oss bor?”

http://open.spotify.com/track/3OcJac1gkBcjtzUDzzlqWi

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Tillbaka till barndomens glada lekar

Om några dagar bär det ut i skärgården på en veckas semester och jag försökte komma på roliga saker att göra.

Här om veckan besökte vi Egges och Karins land och där byggde vi potatiskanoner, byggde av avloppsrör och med dem skjöt vi potatisar med hårspray som drivmedel. Det var väldigt roligt med vi blev fascinerade och häpna över kraften i potatiskanonen. Nu har jag varit på OKQ8 och köpt startgas för att prova med det som drivmedel istället men jag har inte hunnit prova ännu. Hårsprayen lämnade så mycket efter sig som förstörde gnistan och startgas är ju renare.

Möjligen får potatiskanonen följa med i mån av plats och det finns ju ett helt hav att skjuta ut över. Men eftersom jag kanske lämnar den hemma var jag tvungen att tänka vidare. Från potatiskanon är steget tillbaka till ärtrör inte så långt. Jag minns tydligt hur jag och min bror demonterade varenda plastgalge som fanns i hushållet. Den där gamla sorten där tvärpinnen bestod av ett ihåligt rör och gick att ta bort från galgen. Hålets diameter var perfekt för gula ärtor. Man fyllde munnen med ärtor och blåste genom röret och man fick en väldigt bra fart i grejerna.

Eftersom jag lätt snöar in på saker jag fastnar i så satte jag genast igång att leta efter dessa gamla galgar. Jag kunde inte komma på något annat lämpligt rör. Jag provade elrör som jag bara hittade med en diameter på 10mm men då var hålet för stort och luftströmmen för klen.

Vart letar man bäst efter gamla grejer nu för tiden? Jo så klart bland vännerna på Facebook. Jag publicerade några statusuppdateringar med en efterlysning efter en viss typ av gamla galgar och det var ganska uppenbart att de flesta i min generation förstod att det inte var för att hänga upp kläder jag skulle ha de =)

Det slutade med att en kompis bidrog med ett rör, en moster till min fru bidrog med 2 rör och svärmor som vistas hos en släkting på ett landställe fann 4 rör i garderob. Behöver jag säga att ingen bemödade sig med att lämna över själva galgen ;)?

Vidare kommer toalettrullar och ballonger packas ner för att bygga slangbellor vilka också lämpar sig väl att skjuta ärtor med. När vi var små skjöt vi småsten, men just det tänker jag kanske inte tala om för barnen =) Till de allra minsta blir det pysselböcker, hinkar och spadar för lek på sandstranden.

Själv tycker jag att jag fått ihop det ganska bra och jag tror nog både vuxna och barn kommer kunna roa sig lite under semestern. Jag ska försöka få med mig samtliga ärtrör hem igen hela för galgarna tycks verkligen inte vara lätta att få tag på. Och om du som läser har sådana galgar är jag fortsatt intresserad eftersom de är ömtåliga och lätt spricker.

Inte alla vuxna i vårt semestersällskap tror jag har förstått vad som är på gång. Den familj vi åker med har en son på snart 11 år och självklart ska han också få ett ärtrör och jag hade inte tänkt fråga mamma eller pappa först, utan först instruera barnen och sedan låta övriga förstå =)

Jag vet inte varför jag regelbundet tänkt just på de där ärtrören, inför varje semester och tänkt att — det vore roligt ;) Antagligen för att det var just det =) Jag är fascinerad av att barn av idag inte verkar ha den sortens roliga lekar för sig. Men jag blev uppriktigt förvånad när jag fick höra att min näst yngsta, 10-åringen hade lekt med en kompis här om dagen och ägnat sig åt att blåsa tuggat papper genom sugrör! Jag minns det från förr men klarade själv aldrig av att tugga pappret på grund av kräkreflekserna men enligt utsago ska det göra riktigt ont att få in en fullträff =).

Så nu packar vi inför skärgårdssemester och från och med nu går ingen säker ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

På promenad genom barndomsminnen och nostalgi

Många kanske tycker det är fånigt med sentimentalitet och att sitta och fundera på gamla minnen. Än mindre åka dit och gå i historiens vingslag. Men tiden går så fort och åren bara rinner fram och oftast bara lever man på utan en tanke på allt som hänt och lett dit man är och den man blivit. Jag är nog en som ganska ofta tänker tillbaka, leker om-lekar och funderar på alla människor man mött och haft roligt med, och vart de nu tagit vägen.

Facebook har varit ett bra svar på en del av alla dessa frågor men allt för ofta lägger man till gamla ungdomsvänner och sen händer inget mer. En del av dem träffar man och blir glad av och tycker det skulle vara roligt att fika och prata och minnas. Men den viljan tycks sällan delas.

Därför blev jag extra glad när det damp ner en kundorder i just Åkersberga där jag är uppväxt och spenderat större delen av min barn- och ungdomstid. Jag jobbar på en mer komplett berättelse om det under min egen sida och kanske fick jag just mer inspiration. Men jag kom dit till en ”söndagsfamilj” som det hette då. Idag skulle det väl mera kallas ”stödfamilj”. Efter att ha spenderat varje helg och många lov där, flyttade jag som 15-åring dit permanent från den småstad jag växt upp i.

Så när kundbesöket var avklarat alldeles nära min gamla högstadieskola kom så den vandring i minnenas spår som jag faktiskt längtat länge efter. Först avslutade jag ett bankärende med lokalkontoret som var min sista fysiska länk till orten. Sen gick jag och min kolega vägen längs RoslagsbananW ut mot ÖsterskärW som jag måste ha gått, cyklat och åkt moped och bil tusentals gånger.

Längs vägen kom skolbarn på cykel på väg hem, och den där oändlighetstanken slog mig — samma väg, samma cyklar och barn, bara 20 år senare och det gav nästan svindel =)

Vid stationen i Österskär stod lanthandeln kvar och när vi gick in för att köpa glass pratade de om hemkörning av mat till kunder. Möjligen var till och med samma personal kvar men jag är osäker på om kassadisken stod på samma ställe som sist, 1993 eller när det kan ha varit.

Sedan började det kännas konstigt i magen när vi gick Österskärsvägen vidare upp förbi tågstationen, svängde in på Angantyrvägen och sedan höger mot min gamla gata. Samma väg som jag måste ha gått tusentals gånger till och från tåget. Avståndet i fötterna stämde inte med minnesbilderna, backarna var branta, men inte lika branta som dåmen jag skulle kunna gå ”hem” i sömnen än idag!

Plötsligt stod jag utanför garageuppfarten, en lång allé ner mot ett stort rött hus med lekstuga på tomten och jag väntade på att möta mig själv och mina syskon, mopeder och brorsans gamla Bubbla, eller den lilla traktor som en gång vart en åkgräsklippare vi körde runt på och som jag blev så ledsen när vi sålde. En nästan oemotståndlig lust att gå in och ringa på och säga ”hej, jag har bott här, får jag titta in?” Fast jag antar att man inte kan göra så, eller kan man det???

En stor klump i magen och svid bakom ögonlocken — fånigt men det var så det var. Det skulle ta mig massor med sidor att beskriva alla de minnen som for genom huvudet den minut vi stod där. Jag minns första dagen på besök, mitt rum i detalj, min första och andra flickvän, när jag kom hem och huset höll på att börja brinna på grund av en telefonkatalog på en spisplatta. Hade jag kommit hem en stund senare hade inte det röda huset stått där!

Självklart minns jag äldsta syrrans pojkvän Frasse som jag avgudade, han som fick mig att lyssna på Bruce Springsteen! Han fick mig att än idag få tårar i ögonen av låten Cover Me från plattan ”Born in the USA”. Men bäst var och är nu Downbound Train från samma platta som på något underligt sätt — trots att jag inte fattade ett ord av texten, fick mig att känna av den längtan som fört mig ända dit där jag då låg i mitt pojkrum med kassettbandspelaren på högsta volym! Hade jag haft låten i öronen där jag stod, hade jag gråtit!

Självklart minns jag ”mina” hundar Ruffa som var en Labrador och Zazza som var en Golden Retriever. Zazza var egentligen syrrans men under en tid hade jag hand om henne. Då hjälpte hon mig hitta dörrarna på Roslagsbanans nya tåg och även följa spärrlinjerna på tunnelbaneperrongerna. Hon kunde lite av det våra ledarhundar kan idag. Hon förstod alla mina problem! Hon kunde sitta och lyssna länge och sen när jag var klar, ge en puss och gå, ungefär som om hon sa ”ja ja, jag är här och det fixar sig, det mesta fixar sig!”

Känslan var stark, som en fysisk beröring från den människa som nog betytt mest i mitt liv. Jag stod där vid brevlådan där hon kanske stod innan jag slarvade bort det vi hade och höll på att bygga upp. Någon dag ska jag hitta Henne, men det blir kanske en egen historia.

Mer minnen får inte plats här, för sen gick vi ner mot havet och småbåtshamnen. Där sjösatte vi och tog upp vår båt, en Windy 22 DC som jag själv har idag, som om även den cirkeln blivit sluten. Där körde vi snöscooter på vintrarna och radiostyrd metanoldriven bil på isen på vintrarna.

Efter en kort stund i solen på bänken var jag tvungen att sticka hål på bubblan. Tiden rann iväg och jag gick mot tågstationen igen. Där stod jag och väntade på tåget som jag gjort tusentals gånger förut. Minnet av den gången då jag skulle till min första riktiga flickvän på ”föräldrarfritt” första gången. Jag var 17 år och det var Valborg och min bror vinkade av mig med alla goda råd småbröder behöver =)

Stationernas ordning var väl lite ringrostigt men tågets skakningar, ljud och svängar var välbekanta. Vid nästan varje station fanns minnen och namn, människor jag skulle vilja veta vad det blev av. Speciellt vid Rydbo och Djursholms Ösby.

Jag är bara så oändligt tacksam för allt detta, glad att det hänt, vet att det påverkat mitt liv och bara ”Gud” vet hur det slutat annars. Det är bara det att jag tror inte att dom vet om det — jag har aldrig sagt det!

Såhär gick jag, och en sak är säker, jag ska tillbaka och minnas mer och visa mina barn!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Åkersberga, Stockholm County, Sweden.

Tillbakablick

Nä, kan inte låta bli att le! Solen strålar, vattnet pålar ner i brunnarna. Första fiskfågeln har skrikit sitt skrik, gässen kommer tillbaka efter en lång resa och vilar på en åker, det luktar så där tint, så där lite äckligt av alla gammla löv som legat under snön, men samtidigt så gott. Markens grus ramlar runt under skorna, marken är torr! Små små knoppar har börjat visa sig på vissa träd och buskar, och på en del ställen har jag skymtat nyttgrönt gräs! Alla människor går runt med leenden på läpparna, och säger glatt hej som om man känner varandra fast man aldrig sätts förr. Jag ryser och lääängtar så tills riktiga våren kommer, och den är på G med mega G:et.

Idag tog jag mig en prommis med hundarna och min granne Grane! Solen sken och man ser nästan alla människor kasta sig ut ur husen för att lapa sol. Barn springer och leker i vattenpölarna. Myyys! Vi tog en prommis runt parken som ligger här och satte oss på trä trappan som vi så fint alltid kallat det, och satte oss ned. SOlen skiner alltid där, det spelar ingen roll om den är riktig eller ej. Men OJ vilka minnen som flög upp! Och för första gången iår kunde vi sitta på torrt trä där!

Det fick mig att tänka tillbaka på alla sommrar man haft och vad kul man har haft det. Och vad mycket kompisar man har haft under åren! Dom kompisarna som man var hundra på att man skulle ha kvar idag, det var ingen tvekan är som spöken nu! Bortblosta med vinden! Bortblåsta som höstlöven på sommaren! Men å andra sidan finns dom ju där, kvar i minnet! Och det är dom jag kom och tänka på idag när jag sakta rullade hemmåt! HUr myckt man delat med människor, så mycket skratt och gråt, så mycket bråk ! Men fan…Vilken frihet man hade då!

Jag drar mig tillbaka till den tiden vi sprang från snuten med våra tre femmor från parkens livs som några killkompisar köpt ut. Dom lurade(?) den stackars iraniern att dom var 18. Ölen hette Egger, ljus blaskig öl i brun 50cl flaska, som dessutom fanns i 12 pack för 98kr(tror jag det var), som man tre eller två tjejer delade på och blev apraka. Och när dessutom några äldre lyckats lura i oss att det igentligen var 4.1 :er och inte 3,5:er så blev man ju betydligt mycket fullare.Och dom gånger man hitta nån gammal alkis eller snuskgubbe(som jag idag insätt att dom igentligen var uäk) som kunde köpa ut var det ju jätte fest, som resulterade i ett gäng maria pool besök(dock aldrig för mig), eller lliggandes över någon stock någonstans och spydde som en gris samtidigt som man skrattade. Eller när man snodde hembränt av morsan och farsan, och gjorde små häxor! Det va grejjer det! haha… FY fan vad det smaka, och fy faaaan vad dåligt man mådde, men det gick ner, och man hade då kul ändå! :)

Vi invaderade ställen och var ett gäng på ca 40-50 pers och vissa heljer ännu fler. Vui fyllde lätt upp trä trappan i gropen, eller hela skolgården. Eller hoppberget vid rudan! ca 10 till 20 eu moppar hade vi runt om oss, som dom hade trimmat upp så dom gick över 100blås. Och man satt alltid tre eller fyra på varje moppe, ju fler destå roligare.

Varje helj, varje lov var alla där. Jämt. Då behövde man kanppt mobiler, man viste vart alla var. Alla bad på fyllan, alla gånger killarna valde ut en tjej att kasta i vattnet med kläderna på så mobil och allt förstördes. Den under bara nokian 3310:an som man så fint klistrade på små stickers man fick från frida tidningarna där det stog alltifrån ”sexy bejb” till ”prutt-fritt” på. Som man även hade olika skal till med konstiga motiv. Och kände man för att vara riktigt kreativ s satt man och målade skalet med glittrigt nagellack! haha…

Fy fan, det var tider! Då man sprang från snuten, eller när killarn cirkulerade runt snutbilarna så vi tjejer skulle hinna iväg med alla bärs och gömma oss. Och vi hade alltid stadiga mötelseplatser efter. Snuten tyckte inte alls om oss!(konstigt?!)…

Sen alla killproblem som varade var och varannan dag. Man bytte snubbe som trosor, och var kär i den ena ena dagen och gjorde slut med den dagen efter för att bli ”tillsammans” med en annan. Incest? Ja…haha…

Nä, fy vad jag saknar det. Till viss del. Inga krav alls. Allt var så enkelt men ändå så svårt. Inge krav att gå til lskolan. Gick man inte, så drog dom än dit. Man hade inget eget ansvar. Fy fan för att vara förelder till en rebelisk tonåring.

Det är andra bullar idag. Ingen säger til lvad du får göra och inte göra, utan man ska veta allt idag. Allt jag gör sitter bakom min rygg. Ingen som tvingar mig till jobb. Alla val är mina val! Man har makten över sitt egna liv.

Och tacka fan för det! För hur kul man än hade då, hur mycket man än vill tillbaka, så skulle jag nog ALDRIG mer vilja leva så igen! Och skulle dessutom inte kunna göra det häller. Att vara så uppkäftig och dum som man var då ksulle resultera i massa prickar och polis besök.

Nä! Jag är glad för att man växt upp. och jag säger det, Snabbt går det! Men jag är även oehört tacksam att jag levt de liv jag lev. För det har format mig till den jag är idag! Tonåren är en så otroligt stark tid i ens liv. Jag tror verkligen att det är den som formar den vuxna människan. Visst barndommen är väll viktig också. Men det är tonåren man slår sig fri, och väljer sin egna väg.

Så lev den väl! Och bevara den alltid kvar i minnet. Det kan hjälpa en besvara många frågor i framtiden om vem man är!

Nä nu ska jag gå å laga mat och knäcka en bärka:)

hejpa!:D

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Barndomsminnen…

stina

Jaha! Då var vintern här på riktigt. Massor av snö har kommit under nattens lilla storm. Ush, vad kallt och hemskt det var att vara ute på sista kissrundan igår kväll med hunden. Stina fladdra runt som en vante och jag höll på att ramla ett x antal gånger. Varför ska jag alltid ramla för? haha

Men jag måste medge att det faktist är lite mysigt med snö. Nu är det ju inget fjuttigt som ligger på marken utan decimeter snö som knarrar under fötterna när man går. Väcker gammla minnen från när man va liten. Sen att det blir ljusare på något sätt. Och tystheten. Så mysigt och gå på kvällarna och det är helt knäppt tyst och gatulyktorna ljus reflekteras av den vita snön.

Sen finns du ju självklart massa neggativt också;) jag kan ju inte sitta här och va helt possetiv nu :P Fötterna bulttar av kyla händerna är svin kalla och det är såå mycket jobbigare att gå. Haha.. Men ska jag vara ärlig så är jag nog en liten fjäll människa.

Var ju alltid uppe i fjällen när jag var liten och åkte skidor och drack varm chocklad och åt limpmackor med ost och prickig korv på uppe på bergen. Eller när vi alltid var uppe i Åsele där vi har landställe. Var ute och byggde snö grottor i den typ 2 meter höga snön, hoppadefrån ballkongen från huset rakt ned i snön.

Kommer aldrig glömma våra skoter resor när vi drog ut hela familjen där uppe och åkte in i det norrländska landskapet och stannade till och wokade över öppen eld och satt inkurade i renfällar och drack varma drycker. Och sen kom man hem och glev in på det varma golvet, och satte sig framför en sprakande brasa och drack varm chocklad under ull filtar.

Eller som den gången vi åkte till några samer som bodde nära. Satt i kåtorna och drack och åt gott och jag va ute i hagen och klappade små ren bebisar. Jag blev ju självklart helt kär i en och ville ha med mig den hem.

Saknar det så, att få vakna upp i huset under duntäcket, sträcka på sig och gå ned för den knarriga trappan och mötas av det störta frukost bordet som fanns. Kokta ägg, fil och musli, bröd av alla dess slag,grönsaker,frukt och det doftade en blandning av nykokt kaffe och the. Och sedan sitta där och undra :jaha, vad skulle vi hitta på idag?

För alltid var det något. Man satt aldrig stilla och dega, utan det var ut på skoter färd, skogs promenader, skottning eller för min del då lek i snön. Och när solen värmde gjorde vi alltid soffor i våran gigantiska hög av snö som var bort plogad från uppfarten. Och sedan lade vi massor av ren och älg fällar där och så satt vi där i bara termobyxor och en tjock tröjja och njöt av solen. Jag grävde ofta gånger och grottor i den högen och inredde allt i snö och tog in fällar och filtar. Det var så mysigt!

Och på kvällarna lös hela uppgången till huset av värmeljus i små snöbolls lycktor som jag flititgt hade suttit och gjort. Och så denna tystnad. Man stog på verandan, det va helt kolsvart ute och det var knäppt tyst. Det nästan tjöt i öronen. Då och då hörde man något brak i skogen av en vilsen älg eller ren. Så gick man in, i värmen, och de lukta brasa i hela huset, och vi satt hela familjen vid köksbordet och spelade uno och drack cola och åt massa snacks och godis.

Åh, vad jag saknar det just nu! Snön väcker många minnen från barndommen.

Jag får glädjas åt hundens glädje istället nu! Stina är TOTALT helt flipp glad. Skuttar runt som en hare och går med munnen i marken som en plog. Mumma! sa stina. Blää sa matte. Avmaskning i vår? haha…

Så ikväll blir det nog lite lek i backen. Har ingen pulka, vilket jag MÅSTE införskaffa. Det är ju så kuuul!:D Kommer nog aldrig växa upp där! Så sjukt kul och brassa ned för backen. Kommer ihåg förra året när vi görde en helkväll i backen med alla polare. SKIT kul hade vi tills en polare ramla och bröt nyckelbenet. Som sagt, man är inte lika böjlig i benen längre som när man va liten, så man får ju ta det liiite piano! Jag körde ju en 90 graders bakåt halkning mitt i backen förra året och ryggen mådde INTE bra av det. Men fan! Lite får man tåla!

Nä, nu ska jag städa lite och diska!

Njut av snön så länge den varar!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.