Mardrömmarna om hisschaktet

En artikel i Aftonbladet idag, Nioåring föll handlöst i hisschakt sprider fasa i kroppen. Hissar finns överallt och risken att något sådant ska hända är minimal. Ändå händer det och det har hänt mig i verkligheten och det följer mig i drömmarna i perioder i livet.

1995 flyttar jag från Åkersberga till Hökarängen. I fastigheten finns två hissar, en stor och en liten. Den stora hissen hade en skramlande kätting under som ibland hakade fast och fick hisskorgen att studsa till. Den lilla kom ibland inte iväg utan blev stående med låsta dörrar. Vid ett återbesök i fastigheten helt nyligen märker jag att samma hissar med samma fel finns kvar. Jag får värk i benen, det känns som om något drar mig nedåt men just här är det väldigt svårt och opraktiskt att ta trapporna. Dom är i det här fallet värre än hissarna.

Jag minns vad jag lyssnade på för musik den kvällen, Luft med Dia Psalma. Det var fredagseftermiddag och jag höll på med tävtten. Jag skulle ha vänner på besök senare på kvällen och lägenheten var mindre stökig än vanligt och höll på att bli presentabel. Jag skulle rusa ner i tvättstugan med den sista laddningen och samtidigt gå ut med hunden.

Med hundens ledarhundssele i ena handen och en tvättpåse under den andra rycker jag upp hissdörren. Jag bryr mig inte om att trycka utan chansade att den var kvar sedan senast jag åkte i den för ett par minuter sedan.

Jag minns att det var ett litet motstånd när jag rycker i dörren, som om låskolven tog i men sedan öppnar sig dörren. Jag manar på hunden att gå in samtidigt som jag tar ett steg närmare för att kliva in. Jag har ingen käpp, händerna är fulla. Hunden rör sig inte ur fläcken trots kommandot för framåt.

Jag minns skräcken i kroppen som kom före alla andra intryck. Som en kramp i bröstet och ett illamående. Sedan kom lukten, en svag lukt av våt betong, smuts och olja. Ett svagt vinddrag nerifrån som förde med sig lukten. Alla larmsignaler i kroppen utlöses samtidigt och jag håller hårt, krampaktigt i hissdörrens handtag som jag fortfarande har i två fingrar med tvättpåsen på armen. Försiktigt stoppar jag fram en fot. Mina knogar runt dörrhandtaget vitnar säkert, hur ska jag veta? Men handen gör ont. Foten jag sträcker fram svävar bara fritt i luften — det finns ingen hiss där. Sakta, som av rädsla för att falla framåt, backar jag bakåt och stänger sedan snabbt dörren. Det kvider i låskolven och dörren är åter låst men jag vågar knappt röra den. Tydligen trycker jag på knappen för hissen någonstans där nere under mig där jag står på åttonde våningen börjar röra sig och plingar glatt vid ankomst och det hörs när låskolven glider åt sidan och dörren är öppen. Men jag förmår inte kliva in.

Jag sjunker ner på golvet i trapphuset bredvid min hund och tvättpåse och känner hur akut trött och ont i huvudet jag får. Hissen åker iväg igen och någon annan tar sig uppåt eller nedåt.

Många år senare; nu bor vi i ett modernare hyreshus men med en väldigt krånglig hiss. Den stannar både med och utan folk i och gångerna jag ringt och felanmält den är otaliga. tidigare i år fastnade en missbrukare i hissen och slog den mer eller mindre i småbitar. genom åren har små hissincidenter inträffat. Under några år jobbade jag i Västra Skogen, Stockholms djupaste tunnelbana med enbart rulltrappor och hiss upp. Hissen luktade just sådär, lukten av hisschakt.

Vår nuvarande hiss har också haft lås som tjärvat. Trots att det sägs vara omöjligt med de här elektronagnetiska låsen så har det gått att rycka upp dörren med milt våld som om låskolven inte gått ända in i läge. Och varför skulle inte det gå? Om jag som amatör förstått det rätt, är det en fjädrande låskolv som dras tillbaka av en elektromagnet när hissen är i läge. Den magneten kan säkert inte slå till i fel situation. Men om elektromagneten slår ifrån och låskolvens fjäder inte fungerar som den ska, då kan det gå. Då har det i alla fall gått på några av våra dörrar.

Drömmar om hissar är säkert inte ovanligt. Jag kanske hade haft dom ändå. Sägs tolkas som en stress i livet. För mig återkommer lukten starkt, en hisskorg som fortsätter nedåt, alla dörrar tar slut och det blir bara betongvägg. Sedan tar väggarna sut och ett stort ingenting öppnar sig där hisskorgen hänger fritt och dinglar i tomma luften.

Ibland har hissen i drömmen stannat och hisskorgen tippat med öppningen nedåt. Jag har hängt i det det räcke som finns hemma i vår hiss och undrat hur länge jag ska orka hänga kvar.

Alltid när hissen hemma stannar och dörren öppnas, stoppar jag först in handen för att känna att räcket och knappsatsen finns där innan jag kliver in.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Kommentera