Ledarhundar och tillgänglighet del XI

Bild: Joakim Nömell och ledarhunden Flinga i sele

Bild: Bild på restaurangentré

Senast jag skrev något på det här ämnet var i maj 2011. Det beror absolut inte på att tillgängligheten blivit bättre utan på grund av att jag inte sett någon mening med att skriva om det och för att man väljer situationer i sin vardag. Istället för att vara spontan och prova nya ställen, väljer jag tillgängliga platser där jag vet att jag och min ledarhund är välkomna.

Nu har jag jobbat på samma plats i Älvsjö i 3 år och utbudet av lunchställen runt omkring var inte så stort. På Långbro värdshus alldeles nära min arbetsplats var både jag och hunden välkomna och på en närbelägen pizzeria fick hunden följa med in för avhämtning av mat, dock under protest, men vi fick inte sitta där och äta. Just det passade mig ganska bra då jag hellre åt på kontoret i lugn och ro. Där kan man säga att det statistiska underlaget var bristfälligt, men ändå 50%. :)

Nu har arbetsplatsen flyttat in till city och utbudet med lunchställen och after work-möjligheter har mångdubblats i samma grad som tillgängligheten minskat och begränsningarna ökar.

Jag märker att det har hänt något med mig. Jag började känna av det redan under tiden hos min förra arbetsgivare. När jag ”var ung” hade jag inga problem med att gå till ett nytt ställe på vinst och förlust med inställningen att vinna diskussionen i dörren. Förlorade jag och inte fick komma in, gick jag därifrn med högt buret huvud och skrev en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, som jag förvisso alltid fick nobben av, men ändå. :)

Nu finns ett sug och ett tydligt obehag i magen när jag ska gå till ett obeprövat ställe. Det påminner om en väldigt lindrig variant av ångest och en situation jag mer än gärna undviker.

Idag skulle jag gå ut med några kollegor och prova ett lunchställe i närheten. Jag övervägde att lämna hunden på kontoret och be om ledsagning istället, men mina kollegor pushade att hunden skulle följa med och så gick vi. Först gick vi till ett ställe som heter Sixten och Frans som ligger på Fridhemsgatan. Menyn tilltalade mig måttligt men vi stod och diskuterade maten en stund med en i personalen ute på gatan och han påtalade flera gånger att vi var välkomna in att prova dagens meny. Vi valde dock att gå vidare, men jag kände att hit kan vi helt säkert gå tillbaka om attityden är sådan trots min ledarhund vid min sida.

Så vi gick vidare till ett annat ställe i hörnet Fleminggatan och Fridhemsgatan. Och där hände det som oftast händer. In genom dörren, vi hittar en plats med ett bra avskillt hörn och jag hinner nästan sätta mig och dra en lättnadens suck när personalen kommer och säger att hunden inte får vara här, det kan komma en allergiker och det kan man inte ta ansvar för. Då är det av naturliga skäl jag som måste gå. Jag säger det vanliga, att ledarhundar får vistas i restauranglokaler och att man inte kan veta om det finns någon allergiker i lokalen. Jag lyckas hålla mig trevlig men jag känner hur det knyter sig i bröstet av både den där ångestliknande känslan och ilska. Det blir sådär tyst runt omkring oss där diskussionen pågår. Ilskan handlar mest om att jag ska stå i dörren och be om ursäkt och få min existens prövad. Det hände på det gamla goda 90-talet att restauranggäster ingrep i sådana lägen till mitt försvar, men nu för tiden blir man bara tyst, besvärad och tittar bort och alla tänker ”blanda för helvete inte in mig i det här” och så ser man ut som om det regnar.

Servitören går och kollar med en kollega och de verkar inte vara helt ense. Det slutar med att jag får stanna i mitt avskillda hörn och jag ska minsann veta att man inte kan ta ansvar för om jag orsakar problem för en allergiker och om någon enda gäst klagar så får vi gå och ”ta maten med oss”. Hur fan skulle det gå till undrar jag?

Där vi sitter i ett hörn alldeles invid utgången, noterar mina kollegor att samtliga förbipasserande på väg ut eller in, tittar på hunden och ler, petar på sina kompisar och det är som vanligt, alla man kan iaktta är positiva och så har det alltid varit. Inte en enda restauranggäst har orsakat mig det minsta problem, i princip aldrig en resenär på ett tåg eller en buss, biobesökare etc. Någon enstaka gång har jag träffat ”riktiga” allergiker och det enda vi ”bråkat” om då, är vem som ska flytta sig. De enda ”allergiker” jag har problem med förutom de som talar i deras sak, är den som sitter framför mig på pendeltåget, bussen eller tunnelbanan en hel resa och först när den kliver av och får syn på hunden, får ett utbrott av snuva, hosta och rusar ut.

Vi kommer aldrig få den tvingande lagstiftning som vore den enda lösningen på problemet. I andra länder skulle jag kunna tillkalla polis om jag blev nekad inträde. I vårt eget land har jag ingen rättighet alls. Ledarhunden får vara på restaurangen för Livsmedelsverket, men restaurangägaren har fortfarande rätt att neka utan att det är straffbart.

När jag var ”ung” trodde jag aldrig att jag skulle bli ”en sån” som var feg, lät mig begränsas av andra människors okunskap och fördomar. Nu kan jag känna tydliga spår av obehag och ångest och jag känner mig tydligt kränkt och förnedrad där jag tvingas stå och argumentera innanför entrén på ett sunkigt hak där man helt säkert har betydligt större problem med hygien och gäster som både är rökare, använder parfymer och har mängder med husdjur hemma vars spår sitter i deras kläder. Alla vi människor utsöndrar mer än vad min hund gör som ligger helt still i ett hörn i en halvtimme på ett lunchställe.

Jag skulle inte vilja säga att det gick bra idag, trots att jag fick stanna och äta min mat. Att få vända i dörren hade bara varit en liten extra ”prick över I:t” som inte hade gjort så värst stor skillnad. Det värsta, att stå där och argumentera hade liksom redan hänt. Om jag känner mig stark och odödlig någon dag och deras meny innehåller något alldeles extra, ska jag prova igen och se vad som händer, men anmäla är ingen idé.

Se ledarhundar i arbete:

Ledarhunden teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Fleminggatan 48, 112 33 Stockholm, Sverige.

1 reaktion till “Ledarhundar och tillgänglighet del XI”

  1. Hos på Sixten&Frans är ni alltid välkomna på god lunch eller en afterwork.
    Som information för nästa besök kan den här texten direkt från miljö och hälsa vara användbar:

    Husdjur, till exempel hundar, får inte ha tillträde till utrymmen där livsmedel bereds, hanteras eller lagras. De bör heller inte ha tillträde till andra platser som är av hygienisk betydelse för verksamheten, till exempel omklädningsrum och diskrum.

    Du som företagare avgör om hundar och andra husdjur ska ha tillträde till delar av lokalen där livsmedel inte bereds, hanteras eller lagras, till exempel matsalen i restaurang.

    Enligt Livsmedelsverket bör funktionshindrad person få medföra ledarhund, servicehund eller signalhund i serveringslokal och i vissa delar av en butik, under förutsättning att detta inte medför risk att livsmedlen förorenas.

    Med andra ord, hundar får vistas i matsalen dock inte i köket.

    Vänligen
    Anton som ni pratade med på gatan utanför Sixten&Frans.

Kommentera