Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 2, GP Arlanda Testtrack

Ikväll var det dags för den andra deltävlingen i Swe Paracykel Cup 2015. Denna gång var det i grenen GP på Arlanda Testtrack 2 norr om Stockholm. Ett GP körs på varvbana. GP är helt nytt för mig och vad jag förstår kan man köra antingen 45 minuter + 3 varv för att kora en vinnare, eller så kör man som vi, ett förutbestämt antal varv som är olika för olika klasser. Klassen tandem skulle idag köra 8 varv a 2,4km vilket ger en totalsträcka på 1,9 mil.

Cykeln har servats med ny kedja och putsats upp efter helgens 60-mils randonne och allt kändes under kontroll. Egentligen behövs ett nytt växelöra som även det gick sönder i helgen, men det hanns inte med.

Jag, Patrick och min ledsagare och fotograf för dagen möttes vid 15-tiden ute vid Arlanda Testtrack. Meningen har varit att jag skulle ha hunnit träna här åtminstone någon gång före tävlingen, men så blev det inte. Jag hade bara fått banan beskriven för mig som en 2,4km, ganska slingrig 10 meter bred motorbana som används för övningsbanan bland annat för polisen. Jag oroade mig lite för de skarpa kurvor jag fått beskrivet för mig och undrade hur det skulle gå för oss med tandem och i klunga, även om det blev en liten klunga.

När vi packat ur cykel gick vi banan ett varv för att se hur den såg ut. Mycket riktigt var det flera skarpa 180° kurvor som skulle bli lite teknik att ta även om vägbanan var väldigt bred.

Anmälning, nummerlappar, montera hjul, GPS och kameror, byta till cykelskor, kalibrera kraftpedaler och slutligen värma upp skapar alltid pirr i magen för mig. Det är tävlingsnerverna. Patrick som var min pilot för dagen, hade skapat en taktik åt oss och var taggad och siktade inte på något annat än seger vilket är helt rätt inställning. Jag som ville försöka vara mer realistisk tyckte det skulle vara roligt att få köra GP för första gången, men med en landslagscyklist och hans starka pilot mot oss skulle jag bli nöjd med andraplatsen. :)

Efter uppvärmningen rullar vi upp till start. Vi är 7 paracyklister på startlinjen. 3 tandemteam, 2 handcyklister, en Trikecyklist och en vanlig anpassad racercyklist. Med bara knappa 2 minuter till start slår en blixt ner i mig, jag känner längs höger ben och konstaterar att jag glömt sätta på mig mitt chip! Jag ropar till Patrick som får panik och rusar den korta vägen till bilen i cykelskor, rotar en stund i min väska men kommer snart med hela väskan. Där rotar jag snabbt fram mitt chip och sätter det runt vaden och med pulsen högre än efter ett tempolopp, sitter vi upp och väntar på starten.

Jag får givetvis dåligt samvete samtidigt som den där hemska känslan kommer över mig som jag inte kan sätta ord på. Ilska på mig själv för att jag ställer till det för andra. Jag funderar också över varför man glömmer en sådan viktig sak? Jag kan känna att det ibland är för mycket att tänka på när man måste ha allt i huvudet. Om synen i det här fallet hjälpt mig att bli påmind är väl tveksamt, men just det här med att precis varje liten detalj måste vara på sin plats för att jag ska slippa fråga någon annan om hjälp med skitsaker. Nåja, allt löste sig och den här frustrationen är något jag drabbas av titt som tätt i olika sammanhang.

Sådär satt jag och tänkte dom 30 sekunder som återstod till starten och vi rullade iväg i masterstart med en motorcykel som ledde oss ut på banan och genom den första S-kurvan innan fältet släpptes fritt. Givetvis startade jag även min GPS ett hundratal meter försent.

Jag trodde nog att farten skulle dras upp så fort vi släpptes iväg. Jag var beredd att trampa på flera gånger, men Patrick hejdade och vi låg i ganska maklig takt innan handcyklister och tandemcyklister skiljdes åt. Farten var fortsatt behaglig och nästan vilsam varv efter varv.

Under rasets första del låg vi som trea på rulle bakom dom andra. Då och då gick vi ut och upp vid sidan av dom andra för att visa oss och sedan falla tillbaka. Vid ett tillfälle gick vi upp i ledning och drog för att se vad som hände, men vi fick genast en liten lucka bakom oss och ingen som hängde på. Så låg vi ett par varv innan vi föll tillbaka och låg som trea och tvåa dom sista varven.

När det var två varv kvar började jag tänka att vi faktiskt lätt skulle kunna vinna detta. Pulsen var måttlig och benen pigga. Farten låg mellan 35–43km/h och det kändes inte som den minsta ansträngning. Den omtalade uppförsbacken längs den 400 meter långa målrakan kände vi knappt av.

Vart efter varven gick blev vi modigare i kurvorna. Några av dom var rejält branta och kunde bara tas i måttlig fart. Vid något enstaka tillfälle planerade vi en S-kurva lite fel och kom i fel spår, men Patrick fixade det skickligt.

När klockan klämtade för sista varvet tänkte jag att nu kommer fartökningen. Givetvis ska jag inte göra något utan att min pilot instruerar, men från min position lät det som om Patrick gick utanför cyklisterna framför. Nu efteråt förstår jag att det var kurvan som gjorde det. Men adrenalinet vid varvningsklockan gjorde att jag började trampa på för att spurta. Det fanns mycket ork kvar och jag var helt säker på att det var nu det började.

Men tempot fortsatte ungefär i samma makliga takt och även om jag var noga med att lyssna på min pilot i fortsättningen så ryckte det i benen.

Inför näst sista kurvan tror jag vi låg som tvåa. Jag visste inte att vi var just i den kurvan då men då ger Patrick klarsignal till spurt och vi accelererar. Det går väldigt fort genom dom kurvorna. Jag lyssnar efter en stund bakåt vänster och höger men hör inga däcksljud från bakomvarande cyklister. Långt, långt bakom hör jag någon ropar peppande rop och jag frågar något till Patrick. Han ser sig om på toppen av backen längs målrakan och säger något om att ”vi har vunnit!” Den här sista gången var backen lite jobbig men pulsen betydligt högre, mer av situationen än verklig trötthet. Men med hög puls kommer mjölksyra som aldrig hann slå i med full kraft innan Patrick ropar ”rulla!” och jag knäpper av GPSen. :)

Det var en dum fråga i och med att vi rullade. Patrick skulle aldrig rulla om vi inte hade gått över mållinjen, men ändå frågar jag om vi är i mål. Samtidigt lyssnar jag bakåt och hör fortfarande inga andra cyklister.

Att rulla in med båda armarna i luften var verkligen ingen dålig känsla. :) Kort stopp och tacka varandra och de övriga tandemteamen innan vi rullar bort mot vår bil. Där blir det fotografering i segerpås innan vi ställer cykeln och går bort mot området igen för att köpa kaffe och segerbulle och invänta prisutdelning.

Något verkar ha spårat ur för prisutdelningen dröjer flera timmar. Jag som glömt mina överdragskläder hemma fryser givetvis som alltid. :) Vi går in i värmen en stund och väntar och när det är dags för prisutdelning går den ganska fort. Jag får ledartröjan, medalj och presentkort från cupens huvudsponsor Invacare samt choklad från föreningen SMACK som är arrangör.

Vi bestämmer att stanna kvar en stund för att titta på klassen H40 som kör sitt GP på 12 varv. Det är en stor grupp på runt 70 cyklister. Det går fort och det är tätt mellan hjulen. Där vi står ser vi ledarcyklisten få punktering eller däcket som glider av fälgen men allt går bra den gången.

Inför sista varvet går vi bort till målrakan för att se målgången. Där går det inte lika bra. Inför slutspurten kör en cyklist omkull och ingenting tyder på att det gick speciellt bra i den farten. Tursamt nog föll ingen mer i klungan, men han blev liggande kvar på banan. Rop om ambulans, övertäckning med kläder och varma filtar för att han inte ska frysa. Från platsen där vi står kan vi inte notera om han är vid medvetande eller rör sig. Efter en stund kommer ambulans eskorterad in på området av en funktionär på motorcykel. Vi packar in oss i bilen och åker söderut med en liten grumlig känsla i kroppen i allt glädjerus. Man kan bara hoppas att skadorna inte är allt för allvarliga. Mina tankar går hur som helst till honom, anhöriga och vänner. Det var otäckt nog som okänd att stå bredvid.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.